-
Spahettivästern-stad
Hittade en övergiven stad i mitten av ingenstans. Enligt guideboken var den känd för att ha använts till att spela in spagetti-västen på 60-talet (sånt gillar jag)
Det var underbara kulisser
några vackra träd
och vackert ljus. Vi hade kunnat vara där i timmar om det inte varit för att Viggo var lite trött och inte på humör att springa runt och fota (så är det att resa med barn. De bestämmer allt)
men det var en konstig känsla att hitta en övergiven, tyst mexikansk-lookalike by i Italien, men enligt sägen var det en spansk conquistador som skapat byn
-
Sardinien del IV
Efter fem dagar på det första stället tog vi bilen ner till ett ställe på västkusten där jag hyrt ett hus. Vi åkte och åkte och det blev mer och mer glest mellan husen och byarna och tillslut hade vi ingen aning om vi hittat rätt. Men det hade vi. San Giovanni Di Sinis är en bortgömd liten by i ett naturreservat med arkeologiska utgrävningar. Killen som tog emot oss undrade hur vi hade hittat dem ”för det är Sardiniens bäst bevarade hemlighet”.
Vilket paradis vi hittat.Vi hyrde ett stort, bekvämt hus mitt på stranden, med en solnedgångsterass. Vi var tvungna att nypa oss i armen. Sådana här ställen finns ju liksom inte på riktigt.
och mina tre bästa killar. Tänk att jag är så lyckligt lottad som får ha dessa runt mig. Markus bara fem månader per år då vi jobbar ihop men ändå.
Vårt hus. Ägaren hade ärvt det av sin far och hyrde ut det och jag tänkte att det måste vara en lycklig människa som kan hyra ut sitt eget semesterparadis.
och i ”trädgården” växte timjan, rosmarin, oregano och levendel. Och i huset fanns en massa leksaker till Viggo. Gissa om han njöt av traktorerna.
Det är ju inget ställe för boulevardflanören för det fanns inga restauranger och knappt någon butik och inte en enda turist
men det fanns milslånga stränder, hundar, ett vackert hav, en ändlös sol, sköldpaddor, delfiner, surfare och arkeologiska utgrävningar från en 8000 år gammal stad vid namn Tharros
och vi hade ju en bil och kunde ta oss in till den större staden som låg någon mil bort
och jag vågade mig på att gå ut och springa, de första skälvande stegen till att bli en löpare igen….Forts. följer…. -
Sardinien del III
Alldeles bakom vårt hus fanns en stig och om man följde den kom man till det mest fantastiska landskap. Jag förstod genast varför alla hus var byggda av samma slags sten.
Gick man dit fick man den mest magnifika solnedgång.
Det var enorma sylvassa stenblock som man sakta kunde klättra ner för, och väl där nere fanns vackra fina klippor att sola och snorkla ifrån. Det var motsatsen till barnvänligt förstås så jag och Markus tog oss dit på egen hand en eftermiddag och snorklade i det turkosa vattnet. Uppemot 30 meter sikt, och det är riktigt häftigt.
och jag är ju ingen geolog så jag vet inte vad den här typen av sten heter, men vacker är den. Porös och skulturell och full av olika färger och strukturer.
Det är tur att jag kan inspirera min kusin att fotografera, för det är det roligaste man kan göra ihop
Sådana här saker går jag igång på.
Maffig natur.Kram på er. Fortsättning följer… -
Sardinien Del II
Åh jag tror verkligen fast och fullt att globetrottern i mig aldrig kommer försvinna. Att de bästa smultronställena hittar jag på egen hand och boenden och flyg och allting sådant är liksom något jag bara kan därför att jag rest så mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför inte ta första bästa charter och vara nöjd med det? Ne, här ska det googlas och läsas och sökas och kluras på. Fast jag kan ändå inte låta bli att också tycka att det är en del av resan. Det där med att söka. Fråga. Leta sig fram.
De första fem nätterna i Sardinien tillbringade vi här. I ett fint litet semesterhus som hyrdes ut av en liten söt italienska i mörkblå panda fiat.
Huset hade förutom ett vanlig kök ett härligt tjusigt utekök och dusch byggd av traktens skiffer och granit-sten.
Det var fint och gott om plats för Viggo att leka med sina bilar.
Det kändes ganska ödsligt överallt, och anledningen till varför jag valde att just den här platsen var för att stranden La Pelosa som ligger här ska vara vackrast i hela medelhavet.
Vi var dock inte de enda som läst det så när vi gått de 600 metrarna fram till stranden höll vi på att få en chock. Aldrig har jag väl sett så mycket människor på ett och samma ställe. De visade sig att det slussas hit bussar från hela Sardinien.Vi var tvungna att skratta. Herrejösses. Plötsligt mindes jag de ”public beaches” som vi besökt tidigare på italienska rivieran och jag mindes omedelbart varför jag alltid väljer bort strandliv i Italien. Stränderna är privata, och endast ett fåtal är öppna för allmänheten. Det tycker jag är så fruktansvärt. Hur kan en strand vara privat liksom? Hur kan man stänga igen det som varje människa känner behov av att uppleva? Varm sand, vatten och natur. Det är ju en mänsklig rättighet.
Vi bestämdes oss ändå för att stanna kvar. Viggo gillade att det var så mycket barn att titta och leka med. Det var långgrunt och vattnet alldeles kristallkart.
och faktum var att vi vande oss. Det var bara italienare. Ett fasligt solande, bollspelande, flörtande och badande pågick. Inte en enda tjock människa så långt ögat kunde nå, och då är vi ändå i ett land där de lever på pasta och pizza. Det var härligt. Italienarna är väldigt tjusiga.
Lämnade man stranden så var det ett vackert, stilla ödsligt stenlandskap.
Vi gick på vandring och tittade på solnedgångarna.
och kusin Markus var förstås med
och Jögga och Viggo och vi hittade en gammal vacker övergiven fyr som vi var tvungna att gå in i
Jag vill så gärna leva äventyr och att vi ska vara en äventyrlig familj, men ibland tror jag att vi är som Svensson är mest. Det är ju så säger Jögga. Det måste ju vara praktiskt också.
Men jag är väldigt glad att vi investerade i en bärryggsäck. Den har räddat oss så många gånger. Fortsättning följer….
-
Resa med familjen del II
I Tunisien köpte jag mig två stycken kelimmattor. I Chill Norways Claire Tunic Blue Stripe. Ja, en riktigt ombloggad klänning som omnämns lite här och var och jag hann sätta tänderna i innan den tog slut. Den är egentligen ganska prestigelös, men jag blev kär i den direkt jag såg den. Något med snittet och formen.
Ja, och jag älskar kelimmattor. När jag hittade till en liten butik inne i medinan som hade den rätta känslan gav jag mig inte förrän jag hittat två som jag verkligen ville ha, och gud vad jag slet. Jag prutade ner priset med 70% (men blev säkert lurad ändå) Undrar hur det skulle gå om arabländerna hade en konsumentsombudsman, skulle det ens funka? Köplag? 10 dagars ångerrätt? Öppet köp?
En dag åkte vi på dromedarutflykt, men då Viggo är så liten fick vi åka häst och vagn. Så fick Viggo en oreganobukett som han satt och doftade på och som han vägrade släppa taget om. Det bor en liten botanist i honom. Han är besatt av blommor, träd, buskar, växter, bär och frukter.
Han fick däremot pröva att rida på en åsna med otroligt vackra ögon (det har kanske alla åsnor)
och vilken otrolig päls dromedarerna har, måste vara mycket tjockare än kamelerna
och vilka klövar (fötter, tassar, tår….) som svällar då de går på sand och kan bli dubbelt så stora. Imponerande!
och blommande mimosaträd
Förutom dromedarer och medinan så var vi mest på stranden, men det blåste och var ganska dramatiska himlar
men det gjorde inget för bara känslan av att släppa ut en vild, energisk två-åring naken på en flera mil lång varm strand är så stor. Vilken frihet.
Så lite iphonebilder.Det bästa med resor är att det ger perspektiv, förnyelse, nya tankebanor, miljöombyte och inspiration. Sedan är det väldigt skönt att komma hem. Att ta nya tag i allt. -
Har vart ute på
Förra lördagen slängde vi oss hastigt med min syrras familj på en veckas sista minuten. Jag hann inte meddela någon om vår avfärd och när vi kom ner till vår destination var det helt omöjligt att få tag på internet. Det gick säkert att få om jag hade sökt lite, men jag såg det som ett tecken till att vara helt nerkopplad. Så istället åt vi kakor.
och drack fanta på koboltblå bord
och drack tjockt kaffe och lekte med bilar
och jag är så förtjust i det bästa i orientens kultur, dess magi och färger
och att sitta och dricka myntatée på hustak
och vara klädd i långkjolar och kliva uppför vackra trappsteg
och att vara med min favorit, guddottern Alva
och fotografera gamla dörrar
och att bära Viggo på min höft i vackra gränder
och att fundera på människors frihet och detta lands (Tunisien) arabiska vår där allting startade i december 2010, vilka otroligt modiga människor.
att resa med barn är ju det bästa som finns
så mycket att titta på
och vackre lille Johannes, döpt efter döparen
och medans solen går ner över medinan och dess liv
tänker jag att dessa färger är riktigt sjyssta ihop
och alla dessa fantastiska dubbeldörrar som jag och Alva inte kunde låta bli att fotografera.Faktum är att direkt tyckte (det lilla jag såg) mycket mer om Tunisen än Egypten (som jag rest mycket i för dykningen i Röda havet som är den bästa i världen)Det var som att Tunisien var mer öppet och kvinnorna friare. Dessutom älskar jag mixen av människorna (berber, araber, fransmän) och den hybrid som uppstår när kulturer blandas.Tunisien känns väldigt, väldigt franskt.Forts. följer. -
London del III
Jag sa till Corin: Jag måste få åka till antingen Camden Market, Kensington Market eller Portobello Road för att få uppleva lite klassisk marknad. Då skrattade Corin och så sa hon: Helena, you are such a tourist, I will show you something better.
Så då åkte vi istället till östra London och Corins favoritområde (efter hennes egna kvarter förstås) och det var Bricklane och Spitafields Market. Hippt, konstnärligt och vibrerande.
Mängder med spännande grafitti och vackra väggar (det var här som Bankys konst syntes mest)
Corin säger att mycket av den vackra konsten på de gamla industrihusväggarna kommer att försvinna då hela området genomgår en uppfräschning inför OS. Helt ärlig är jag inte så orolig, för det är just det som är en del av processen. Konstnärer och kreatörer hittar alltid nya områden där hyror är billiga och förvandlar dessa områden till sina och efter några år skjuter hyrorna i höjden och ”finare” människor flyttar in. Så har det varit i alla tider och överallt.
Men än så länge var Bricklane och Spitifield ett område där det pyste och kved av kreativitet
I varje litet gathörn hände något spännande
och överallt syntes tecken på visuella uttryck
jag hittade en kub att vila lite på
och mellan grafittiväggarna och spåkvinnorna och antikhandlarna och vintageaffärerna såldes det underbar mat i trånga små fik
sköna små boutiqes
retrovurm (kanske är dags att plocka fram de gamla 90-banden med blandmix)
Vackra klänningar fanns det att köpa
och spännande saker att fotografera
och just när vi var där så pågick någon slags matfestival så det pyrde och ångade ur alla slags grytor. Det luktade curry och pratades olika språk
och här är jag
det var nog allt. Det var ett område som jag gillade väldigt mycket och jag rekommenderar en sväng dit på söndagarna då det är stor marknad.Hej så länge. Forts följer. -
Barcelona personalresa
featuring:
Så jag förstås. Själva chefen.Vi hade det så bra, precis sådär bra man ska ha det när man avrundar ett projekt. Säger adjö, tackar, utvärderar och berättar några extra hemligheter. Dessutom gjorde vi det i en smutsig, magnetisk, farlig, spännande, färgstark stad som Barcelona.Ja, det här gänget är verkligen ett skönt gäng och vår avslutningsresa blev så bra.Jag kommer sakna dem så mycket.På återseende Fröknarna Fräs. Jag gråter inte för jag säger adjö varje höst och har gjort det sedan 1993 (då jag var 13 år och började driva mitt café)Vi ses 2012 mina fräsiga små fröknar.
