-
Alghero
Så sista delen av vår resa spenderade vi i Alghero. En fin kullserstensstad med vackra fik. Blev faktiskt imponerad av denna stad. Vi åkte vilse i den, hamnade på så trånga gator så att om bilen hade fått motorstopp hade vi inte haft den minsta chans att ta oss ut
och en av de största hamnar jag sett. Jag älskar hamnar. Jag låtsas alltid att jag tillhör en av båtarna (såsom det var när jag var runt 20, ska berätta om den tiden någongång)
och det fanns en gammal vacker mur
och en underbar hamnpromenad (ser ni väskan Jögga har på sig, min, det bästa köp jag någonsin gjort, en fjällräven rucksackno 21, så diskret och snygg och praktisk)
och solnedgångar (ja, jag samlar ju typ på dem, vem gör inte det förresten?)
och himlen blev så otroligt dramatisk
och vackra vespor
och Viggo som blir mer och mer svår att fotografera, han har så bråttom alltid
Ja, sedan åkte vi hem. -
Spahettivästern-stad
Hittade en övergiven stad i mitten av ingenstans. Enligt guideboken var den känd för att ha använts till att spela in spagetti-västen på 60-talet (sånt gillar jag)
Det var underbara kulisser
några vackra träd
och vackert ljus. Vi hade kunnat vara där i timmar om det inte varit för att Viggo var lite trött och inte på humör att springa runt och fota (så är det att resa med barn. De bestämmer allt)
men det var en konstig känsla att hitta en övergiven, tyst mexikansk-lookalike by i Italien, men enligt sägen var det en spansk conquistador som skapat byn
-
Sardinien del IV
Efter fem dagar på det första stället tog vi bilen ner till ett ställe på västkusten där jag hyrt ett hus. Vi åkte och åkte och det blev mer och mer glest mellan husen och byarna och tillslut hade vi ingen aning om vi hittat rätt. Men det hade vi. San Giovanni Di Sinis är en bortgömd liten by i ett naturreservat med arkeologiska utgrävningar. Killen som tog emot oss undrade hur vi hade hittat dem ”för det är Sardiniens bäst bevarade hemlighet”.
Vilket paradis vi hittat.Vi hyrde ett stort, bekvämt hus mitt på stranden, med en solnedgångsterass. Vi var tvungna att nypa oss i armen. Sådana här ställen finns ju liksom inte på riktigt.
och mina tre bästa killar. Tänk att jag är så lyckligt lottad som får ha dessa runt mig. Markus bara fem månader per år då vi jobbar ihop men ändå.
Vårt hus. Ägaren hade ärvt det av sin far och hyrde ut det och jag tänkte att det måste vara en lycklig människa som kan hyra ut sitt eget semesterparadis.
och i ”trädgården” växte timjan, rosmarin, oregano och levendel. Och i huset fanns en massa leksaker till Viggo. Gissa om han njöt av traktorerna.
Det är ju inget ställe för boulevardflanören för det fanns inga restauranger och knappt någon butik och inte en enda turist
men det fanns milslånga stränder, hundar, ett vackert hav, en ändlös sol, sköldpaddor, delfiner, surfare och arkeologiska utgrävningar från en 8000 år gammal stad vid namn Tharros
och vi hade ju en bil och kunde ta oss in till den större staden som låg någon mil bort
och jag vågade mig på att gå ut och springa, de första skälvande stegen till att bli en löpare igen….Forts. följer….
