-
Sjutorpsleden
Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras. Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken hade gett dem gåshud.
Så när min bästis frågade om vi kunde gå Sjutorpsleden i Lekvattnet tillsammans (hon har gått den många gånger, bara med speciellt utvalda människor) frågade jag hur lång den var. Ca 8km svarade hon. Men då kan vi ju rusta över den på en timme svarade jag tillbaka. Hon tittade lite oförstående på mig och bad mig återkomma till henne när jag hade mer tid. Sjutorspleden är inget man går på en timme.
Månaderna gick och det hann bli ett soligt november innan vi äntligen kunde packa en liten ryggsäck och komma iväg.
Jag tänker inte berätta om vad vi upplevde, bara rekommendera denna mystiska vandring som går igenom sju stycken gamla finntorp i hjärtat av Finnskogen i Värmland och en bit in i Norge. Stigar upptrampade för flera hundra år sedan. Människor som levt och verkat av och med skogen som en finsk minoritet med egen tro. Som svedjat, burit, bränt, älskat, frusit och fött i vad vi skulle kalla riktig fattigdom.
Vår vandring tog tre timmar. Inte en minut mindre.
Jag tror att det mest exklusiva vi kan uppleva i tillvaron är när fysisk aktivitet blandas med kultur och historia. När pulsen stiger och man får läsa och se något rörande. När hjärtat är vidöppet av fysisk aktivitet, när huden är avskalad för att man är mitt i moder jord, just då kan vi bli berörda på riktigt.
Det är lätt att bli hemmablind, men ibland ligger ett litet äventyr bara någon mil bort.
Passa på när ni är i trakterna att även besöka Finnkulturcentrum. Ett vida omdiskuterat museum.
/Texten skriven 2014 och jag har nog gått, sprungit och skidat den ett tiotal gånger sedan dess.










-
Trekking in Mallorca

Ever since I was a child I wanted to trek the famous GR221 ”Dry stone route” on Mallorca.
This time I got a group of friends with me and all of them with different skills and experiences from hiking so we decided to make a ”light” route and do daytreks around the island.
We had 8 days of vacation in september and we wanted to hike, eat nice food, be inspired by the mallorcian-vibe and swim a lot in the ocean.
Our first airbnb was a beautiful villa in ”Port de Valldemossa”. The port is laying 10-15 minutes driving from actual Valldemossa on a steep, narrow and meandering road so be prepared for adventurous car-driving. In Port De Valldemossa there is no boutiques or grocerystores so buy everything you need in advance. There is only one amazing restaurant which was very good.
Port de Valldemossa-Caló de S’Estaca

We started in the morning. This paths is super easy but the beach (it’s actually not a beach but a harbour) is amazing with no people at all. The water is crystal clear so we were sad we didn’t bring snorkel equipment.
One of the nicest places we ever been to. A secret gem.


Ärkehertigens stig Es Caragolí – Puig des Pou – Cova s’Ermita Guillem

This is a part of the famous Route ”Dry stone Route” and it is on Unesco worldheritage-list.
It’s so amazing and probably the most beautiful walk I ever did. You need to have a permit to go there which you need to apply for in advance. We tried to but didn’t get any answer so we trekked it anyway.


GR®221 Stage 6: Deià – Sóller

This is a completely different hike cause it goes along the coast and passes small beautiful haciendas, cafés with freshly squeezed orangejuice and hotels. Still amazing and I wish the 1000 year old olivetrees could talk cause Im sure they have a lot to say.
In Soller we missed the last bus going back to Deia so we ended up taking a taxi back.


After the wild coast of west we drove to the chill, beautiful little town Santanyi. A laidback atmosphere and the most famous market on the island. The vibe was truly something and the streets were colored in golden sand. The shopping for the boho-chic is to die for. Cafes, restaurants, art, galleries and amazingly chic boutiques digged a big hole in my wallet.
Cala Lombards-Cala Santanyi-Mondrago
I was hiking on my own some of these days. Walked along steep cliffs, rocky stones, passed amazingly beautiful villas, pretty bays with sweet boats and balanced over wild seas. Please bring a friend. Much better. The beaches are amazing, the paths beautiful and views unforgettable.




We were also spending one day in Palma and museums which is an amazing city with a beautiful vibe. Can’t wait to go back to mythical, magic and very chic Mallorca.
And the best travel partner for a hiker like me is always ALLTRAILS.

-
Golden milk
’Golden Milk’ i ett minus 6 gradigt dimmigt landskap. ☕️
Och min bästa vän fyllde år och vi firade henne med vandring och hittade ett fantastiskt utegym i en gammal lada utan tak och man tager vad man haver
och blir barn på nytt och skuttar fram genom frostigt landskapoch saknar våra barn men spenderar timmarna med att prata djupt och länge om allt sådant som är viktigt och sant och sen dricker vi vin till fullmånens sken och mediterar oss igenom novembers sista dagar som är så vackra så härta hadd vör nåck .
-
Vid Trinity Gardens, Bali
Förra vintern var vi ju som bekant på Bali. Då vi skulle fotografera delar av Sapremas kollektion fick vi låna Trinity Gardens, eller Villa Miring som det då hette, av Spirited Living. För att du till fullo ska förstå vilket gudomligt ställe Susanna och Nilo har skapat måste du se den här filmen.
Filmen är gjord i Sverige då hon ännu bodde här, men numera är Bali hennes hem och vi fick spendera fyra hela dagar i hennes magiska hus i Ubud. Hus är egentligen ett för enkelt begrepp. Jag skulle hellre kalla det för tempel. Eller mansion. Jag fick tunghäfta där. Det var så mäktigt. Varje liten detalj, doft, vrå och ljus sa något till mig.
Trinity Gardens var från början ett helt vanligt hus ute bland risfälten men i händerna på Susanna och Nilo har det förvandlats till en magisk funkisvilla med sju meter i tak, stora panoramafönster som går att öppna ut mot risfälten och djungeln. Den vita funkisen är en flört med skandinavien och det går alltid en våg av längtan upp mot norden.

Inredningen har dock en javanesiskt ton, med många och stora antika möbler, fyndade över hela Bali, mycket återanvänt båtträ, stora egenkomponerade sidenlampor och egendesignade sängar och stolar. Överallt står snirkliga stilleben uppställda.

Golvet är blank betong som skiftar i gråbruna nyanser (det vackraste jag sett). Ur högtalarna som finns i varje rum strömmar barefoot-blizz-jazz och doften som möter en är en blandning av blomma och rökigt te. Eller cederträd och magnolia. Det doftar himmelskt hursomhelst.
Susanna är inredare (bland annat) och har en annan ingång till hemmen hon inreder åt sina kunder. Det handlar om vilka de är, inifrån och ut. Hur själen kan möta behoven och skapa en harmoni som fungerar på platsen man spenderar mest tid på.
Susanna gav mig tunghäfta. Jag satt nog mest och gapade och svalde varje ord hon sa, som att jag hade mött min guru eller nåt. Sedan skulle det visa sig att våra vägar skulle fortsätta bredvid varandra. Men det är en annan historia.
Jag hade en mäktig upplevelse när hon skapade min mala, en upplevelse som fortfarande pågår, så jag kan inte delge processen här, för den är bara min. Men jag kan dela lite bilder från hennes övermäktiga hus (som man förresten numera kan hyra) Dessutom har de byggt till fem ytterligare hus som man kan få vara gäst i. Blandannat en joglo och några villas.
Dessutom har de byggt en ateljé och ett showroom där Susanna visar sin egen inredningskollektion. Varje detalj to die for.
och Sapremas silkeskimono som finns att köpa här


Här har vi Anna som visar delar av sin kollektion.Det vackraste barnrum jag sett i hela mitt liv


och dessa lampor. Så vackra så man får gåshud.


Följ Spirited Living på instagramEller ännu hellre, gå in på hennes hemsida, men bara om du är redo.
-
Min vän
Vi träffades vid ett övergångsställe. Hon hade tjusiga mörka solglasögon och vackert självförtroende som lyste igenom hennes bleka skinn och strödde ner hennes mörka lockar med glans. Det vara bara en ingivelse. Jag bjöd hem henne på kaffe. Sedan var det hon och jag. Varje dag.
Jag vet att det som hände oss är ovanligt. Det är inte lätt att hitta nya bästisar när man är 36 år. Men det klickade mellan oss. Jag berättade allt för henne. Hon berättade allt för mig. Hur hon hade varit syrisk mästare i simning och dedikerat sitt liv till bassängen och träningen och coachningen. Hur hon gift sig. Skiljt sig. Hur hon lyckats ta sig till Sverige genom att simma över hav och gömma sig i skogar med bara små eldar som värmekälla. Hur hon lämnat sin 14-åriga son hos sin mamma för att ta sig till Sverige för att börja ett nytt liv. Hur hon saknade sin son. Hur smärtsamt det var. Hur hon kämpade sig genom ett år.
Men min vän väljer alltid ljuset. Att se saker positivt. Att le mot det som kommer till en. Att ta sig fram. Använda chanser och möjligheter och tillfällen. Jag fick henne att lära tjugo personer att simma crawl men vi blev motarbetade på den lokala simbassängen. Ni kan inte komma hit och tro att ni är något. Vi blev anmälda av andra som simmade i bassängen att vår lilla grupp skvätte för mycket. Och sen skrattade vi lite för mycket. Men jag sa, vi skiter i dem, vi startar ett företag. Men byråkrati och myndigheter erbjuder en snårskog. Och den lokala simbassängen kunde inte särbehandla oss utan tyckte att min vän borde hyra badhuset när det var stängt för 800 kr per gång. Dessutom tycker det svenska samhället att det ska vara SFI och praktik innan man kan hålla på att skapa något eget. Det blev ganska svårrott.
Hennes son kom tilllslut. Det var så otroligt fantastiskt. Jag grät när jag fick ett mms när de kramade varandra på flygplatsen efter att inte ha sett varann på 1 1/2 år. Sedan försökte de att skapa sig en egen tillvaro i vår by. De lyckades fint. Fint för att vara 14 och 36 och inte prata svenska. Resten av familjen hade hamnat i Göteborg och jag förstod att det var dit de sedan skulle flytta.
Första gången jag hämtade henne i min bil för att ta henne ut till mitt hus i det som hon kallar vildmarken kunde hon nästan inte andas. Hon hade aldrig varit i skogen. Hon förstod inte hur skogen kunde vara rekreation. Hur kan man tycka om att vara så långt borta från allt i ingenstans? Tänk om jag försvinner viskade hon. Du försvinner inte sa jag. Du är med mig. Lita på mig. Jag tror egentligen aldrig att hon riktigt begrep varför jag hyllade naturen så mycket, och kanske kommer hon aldrig förstå det. Men det gör inget, för vi möttes i ett samförstånd där vi både ville förstå den andre.
Hon hade aldrig badat i en sjö. Hon tycker sjöarna är kalla, mörka, dystra och tunga, litegrann som svenskarna. Så saknade sjöarna humor, litegrann som svenskarna.
Men min vän är modig. Hon tog ett djupt andetag och dök. Hon är ett naturbarn. En streetsmart tjej med skinn på näsan. En dam som vet vad hon vill ha.
och hon ville ha kärlek så en dag i vår fnittrande tillvaro mötte hon sin man. Han var tio år yngre och hon var det vackraste han sett. och deras kärlek bara växte och en dag gifte de sig och när de bestämde sig för att flytta till Göteborg för hennes sons skull där resten av familjen bor så sörjde jag för man får aldrig behålla det där som är det bästa. Man har det till låns. Vänner kommer och vänner går. Känslor kommer och känslor går. Jag vet ju att Göteborg bara är en bit bort, men det var ändå som jag hittade något nära med min vän. Något nära unikt som är svårt att finna. Jag vet, för jag söker alltid, och när det väl klickar ska man hålla fast i det
och jag älskar henne i min kimono och med min tekopp , och vår vänskap kommer hålla livet
Gudomliga glada varelse.
Jag önskar dig allt gott och att vi ses alldeles snart igen och då vill jag fotografera dig igen.
Det är min tur att besöka dig nu.




-
Sara & Nico
Det var inget bröllop, ingen förlovning trots blommorna i hennes hand just den här kvällen. Det var bara två kära gamla vänner till mig och Markus som kom förbi på sin resa på väg till Norge. Vänner som vi känt i så många år men inte sett på ett tag. Och när de kom såg jag hennes mage och fylldes så till brädden av glädje, för dessa två är från en annan tid, ett annat universum, och deras baby kommer vara en magisk hybrid av allt det sköna som de besitter. Jag tror de är utomjordingar som landat här på jorden en stund och jag fick förmånen att jobba med dem i en massa år. Det är min vanliga tur, att få möta hypnotiskt underbara människor och få gå bredvid dem en stund. Lära och läras. Jag sörjer alltid att de inte bor närmare, men jag är så glad att känna att de finns där, och att allt är som vanligt när vi ses. Vi har våra berättelser och våra hemligheter. Våra gemensamma minnen som vi bär som skatter.
Sara har alltid varit min favoritmusa, med sitt röda långa hår och sina ögon som är sådär utomjordiska gudomliga. De kommer alltid att vara 22 år för mig. Även om 50 år. Utomjordingar är sådana. De åldras inte.
Nuförtiden förgyller de tillvaron i en annan stad där de dansar en massa salsa och tango ihop, och det var precis det de fick göra en fredagskväll i juni sommaren 2015.
-
Sanna
Hon kom till mig en vintrig marsdag. Vi möttes på ett café, hon sa: här är jag. Det var jag som sökte jobb hos dig. Jag sa: jag ser det. Jag ser dig. Du är magi. Du passar perfekt in i vårt team. Sen dess är hon min. Min lilla syster. Och jag ser allting i henne.
Hennes längtan. Hennes passioner. Hennes sökan. Hon är så modig. Ett stycke rå styrka. En människa. En varelse av riktig kött och blod. Hon älskar människor mer än mig. Hon tar tag i dem och låter dem få veta att de är de enda. Så förälskar sig alla i henne. Män, kvinnor, barn, hundar.
Hon vill bara ha en. Men så ger man så mycket till alla så det inte finns något kvar till den allra närmaste för man gett bort allting till de andra, och det där vet jag allt om.
Sen sitter man där på en efterfest i skogen och tittar på soluppgången i ett hus där det borde putsas fönster. Världen kommer aldrig bli vackrare än just då, klockan 04 en söndagsmorgon i juli.
Och vi dricker seco och cava och pratar om livet och affärer och jobbet och kärleken och mäktigheten att ha världen under sig. Som en sjö under sin fötter.


och solen går upp och klockar tickar och snart bryts förtrollningen och verkligheten måste starta igen
Men först dansar vi lite. Vi dansar till…gud vad dansar vi till, jag minns inte ens. Men om Sanna bestämde soundtracket för natten så var det nog något från 80-talet.


och vi fnittrar och somnar och vaknar till en helt annan dag då solen klättrat över ängarna och bergen och vi ska slå sommarens första rekord i antalet sålda tallrikar på vår gemensamma arbetsplats. -
Märkvärdiga men vackra dagar
Tänk att jag vågade hålla ett vårtal. Och för en massa människor. Och inget vårtal som helst utan ett som varade i nästan 10 minuter. Jag tänker inte dra hela vårtalet här, för det gör sig inte så bra då man läser det tyst, men det var några små stycken jag var riktigt nöjd med.
(………..)”Inatt sov jag med fönstret öppet och vaknade klockan 04.15 av fåglarnas lovsjungande konsert till den fantastiska våren, den där tunga porten mellan vinter och sommar, ja, den stod på vid glänt.PAUS
Igår jagade jag min tvååring i ett haaaav av vitsippor. Han var så glad att slippa stövlarna, att slippa overallen, att slippa vantarna, långkalsongerna och den tjocka mössan. Han sprang runt i tunna byxor och gympadojjor. Vilket vårtecken.Och jag tror inte att nån, som inte genomlevt 6 månaders rejäl vinter kan förstå denna otroliga lycka.
Eller som farmor Vilma uppe i Hamla på Rattsjöberg sa när vi släppte ut hästarna på våren och de bockade och sparkade bakut och gallopperade runt i hagen.Ja, de är ju så kåååt sa ho. Jag fnittrade alltid åt detta men på gammelsvenska så betyder ju kåt att vara livsglad.För farmor var ju order kåt aldrig nånting snuskigt utan snarare nånting vår-ligt. Ja, Och det är ju precis det vi blir på våren. Kåååt och livsgla´.PAUSOch de sköna ljusa kvällarna, ljuset som vi väntat på så länge. Asfalten som blommande kommer fram under snön, cyklarna som dras fram ur de vintermörka förråden, däcken som pumpas, bollarna som sparkas, knopparna som slår ut, grillarna som tvättas, de vita trädgårdsstolarna som ockuperar varje liten terass och fröna, alla dessa fröna som planteres.
Och huden som uppenbaras, vinterjackorna som plockas av, benvitbleka ansikten som vänds mot himlen, bara ben som vågar sig fram ur de modigas längtan efter heta sommardagar, växtzonerna som avhandlas i inredningstidningarna och loppisarna som öppnas i varje liten oansenlig lada. (….)Bästa tjejerna var där och lyssnade på mig, och det var tur för så fort som jag kände mig det minsta darrig så tittade jag bara åt deras håll så blev jag av full av kraft igen. Efteråt fick jag en flaska i present, och inget vanlig flaska utan en fin Massé champagne. Tänk, Bygdeföreningen kanske visste att jag samlar på champagne. (Jag hinner inte få så stora samlingar därför att jag alltid hittar saker att fira och anledningar att öppna dem)Jag hann inte ta några bilder men syrran tog dessa på oss och det var fint att få ett litet minne.
och elden var sprakande stor och varm och upp brann all gammal oförlåten sorg och glömda bitterheter (inte för att jag har så många men det är fint att låta Valborgselden bli en symbolik för nya tag)
Sen gick solen ner så himla snabbt och jag hängde på Linda och drack saft hos henne till kl 02.00.
Dagen efter lät jag de tillfälliga lockarna sitta kvar i håret. Ja, på själva arbetarnas dag åkte jag upp till huset och jobbade ensam. Jag målade möbler, de allra sista listerna, sorterade skräp och planerade trädgården. Tyckte det kändes som ett bra sätt att fira denna viktiga dag.
och telefonen ringde och en massa människor ville tacka mig för det bästa tal de någonsin hört. Och så himla märkvärdigt tyckte jag nog inte att det var men det hjälpte nog att jag googlade Björn Ranelids vårtal innan. Han inger kraft och mod på något sätt.
Så är han så knasigt osvensk, och himla stolt.Ja, det var sannerligen några mycket märkvärdiga men vackra dagar.













































































