Breaking every rule. Our diningarea.

 

Har inte tänkt på det så mycket, men det var när en fin vän till mig var hemma och sa att jag var en riktig stilbrytare. Jag blandar sådant man inte får blanda. Jag blandar Josef Franks 50-tal med jugend, bondromantik med minimalistiska små inslag, mahogny med furu, timmerstockar mot takrosetter, rosa med rött och turkost mot blått. Om det fanns en stilpolis skulle jag bli haffad direkt, eller vänta nu…höjd till skyarna. Nja, det återstår att se. Men jag tycker verkligen att det uppstår något riktigt poetiskt och modigt och eget när underliga möten sker, och det är just i sådana här hus som man får vara lite crazy.

 Jag har inte riktigt kommit överens med vårt diningroom, förrän nu egentligen. När vårens skira strålar omfamnar rummet med fågeltapeterna och ger den rättvisa. Jag har inte hittat matbordet med stort M än så sålänge tar vi vad vi haver. Plockar vad vi hittar. Det blir som en skapelse med ting av olika berättelser. Mattan som egentligen är för mörk (jag letar efter en ljusare) men som är så praktisk (och man tänker praktiskt när man har småbarn).

 Stolarna stod i huset när vi kom dit. Självaste Cornelis Vreejswijk har suttit och spelat på dessa stolar. Det fanns även en stor blå kökssoffa som vi bar ut i hallen, och ett stort blått bord som gjorde hål på mina strumpbyxor. Det åkte också ut häromdagen.  Fårlapparna kommer från grannen, och min favorittidning som skriver precis det jag vill läsa. Min dröm är att få göra lite jobb för den. Det finns ingen liknande varm och kärleksfull tidning i Sverige tyvärr.

och bordet, detta tunga bord som jag fick med mig hem från en auktion därför att ingen ville ha det och jag kunde omöjligt bara låta det stå övergivet. Jag har en slags hatkärlek till det. Det är tungt och mastigt, ett riktigt åbäcke, och samtidigt så solid och stabilt och vackert. Vi får se när det åker ut nästa gång. Jag drömmer lite om att få ha 6 stycken vita pantonstolar runt det, men jag drar mig lite för att köpa dem därför att de är helt i plast. Jag älskar deras form och deras enkla funktion, men jag gillar inte för mycket plast Jag kan inte andas i rum med för mycket plast, och ännu mindre efter Underbaraclaras viktiga inlägg. Alla borde läsa det.