-
Omfamnar mörka november
Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster, finns den vackraste skog jag vet. Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.
Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.
Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster.
Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman.
Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande.
Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.
Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten
och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.
Skrivet i november 2015 men hade försvunnit från min blogg så blev åter publicerat.
-
Sjutorpsleden
Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras. Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken hade gett dem gåshud.
Så när min bästis frågade om vi kunde gå Sjutorpsleden i Lekvattnet tillsammans (hon har gått den många gånger, bara med speciellt utvalda människor) frågade jag hur lång den var. Ca 8km svarade hon. Men då kan vi ju rusta över den på en timme svarade jag tillbaka. Hon tittade lite oförstående på mig och bad mig återkomma till henne när jag hade mer tid. Sjutorspleden är inget man går på en timme.
Månaderna gick och det hann bli ett soligt november innan vi äntligen kunde packa en liten ryggsäck och komma iväg.
Jag tänker inte berätta om vad vi upplevde, bara rekommendera denna mystiska vandring som går igenom sju stycken gamla finntorp i hjärtat av Finnskogen i Värmland och en bit in i Norge. Stigar upptrampade för flera hundra år sedan. Människor som levt och verkat av och med skogen som en finsk minoritet med egen tro. Som svedjat, burit, bränt, älskat, frusit och fött i vad vi skulle kalla riktig fattigdom.
Vår vandring tog tre timmar. Inte en minut mindre.
Jag tror att det mest exklusiva vi kan uppleva i tillvaron är när fysisk aktivitet blandas med kultur och historia. När pulsen stiger och man får läsa och se något rörande. När hjärtat är vidöppet av fysisk aktivitet, när huden är avskalad för att man är mitt i moder jord, just då kan vi bli berörda på riktigt.
Det är lätt att bli hemmablind, men ibland ligger ett litet äventyr bara någon mil bort.
Passa på när ni är i trakterna att även besöka Finnkulturcentrum. Ett vida omdiskuterat museum.
/Texten skriven 2014 och jag har nog gått, sprungit och skidat den ett tiotal gånger sedan dess.
-
Årskrönika 2021
Det var några år sedan jag gjorde årskrönikor. Men när jag tittar tillbaka på den så är det ju faktiskt dem jag tycker bäst om av alla inlägg. Ett slags härligt avslut på året.
Så här kommer en för 2021.
Årets vackraste skidtur
Årets vackraste skidtur hjorde jag ihop med min längd-bästis Linda på Mattila. Vi åkte sakta, sakta i säkert 5 timmar. Till solen gick ner. I januari 2021.
Årets frostigaste
I februari fick jag ett härligt uppdrag att fotografera ett bröllopspar som gifte sig i Lindvallen. Så jag tog med mig Johan och efter fotograferingarna stannade vi några dagar för att skida och en av de finaste turerna var den upp till Storfjällsgraven.
Det var bitande kallt och bara så otroligt romantiskt.
Årets mest sorgliga
Årets sorgligaste var den när några flickor kom in till Viggo med en överkörd Sixten.
Vår sorg var avgrundsdjup. Sixten var ingen vanlig katt. Han hade vänner över halva Torsby. Hoppade upp i allas knän. Pratade med alla. Han var ett väsen vi ALDRIG kommer glömma.
Årets mest färgstarka
Vår egen påsk. Min absoluta favorithögtid. Lekar, femkamper, gäster, påsklov, födelsedagar, skidåkning, fräknar. Alltid bästa veckan på året.
Årets D-vitamin
Kom en aprildag och ljuset var sådär magiskt som det bara kan bli med den första, riktigt skarpa vårsolen.
Årets merchandise
Eftersom Formex var inställt liksom alla andra inköpsmässor gällde det att ha lite is i magen och testa nya marknader. Som världen.
Har i flera år drömt om att få sälja egna vattenflaskor så när jag hittade företaget som tillverkar flaskor åt ett stort välkänt företag (nämner inga namn) så gick jag loss.
Minimum var egentligen 2000 flaskor men jag förhandlade ner det till 200 flaskor.
Min kollega (pappa) var ganska arg på mig när de 200 flaskorna med guldlogga anlände men jag insisterade på att om jag sålde 20 per år så skulle det bara ta 10 år att bli av med dem.
Givetvis blev de succé och vi har sålt cirka hälften.
Diskmaskinsvänliga och isolerande.
Årets initiativ
Står jag själv för. Letade efter något aktivt för Viggo att göra och när han nämnde MTB var jag inte sen att hänga på. Men det finns ju ingen MTB-träning för barn i Torsby?
Så jag monterade ihop en egen träning. Fick hjälp av SK Bore och gick utbildning hos Better Biker och tvingade några andra föräldrar att engagera sig och varje onsdagskväll träffades ett gäng 10-11 åringar och körde MTB ihop.
Som mest var vi uppe i 25 stycken.
Väldigt utvecklande och jag hoppas på en fortsättning.
Årets varmaste dag
Årets varmaste dag råkar vi befinna oss i Åre med våra allra bästa vänner och just denna dag bestämde vi oss för att hyra downhill-cyklar och cykla Easyrider från Åreskutan. Viggo är en riktig konsekvensanalytiker och tar sällan chanser men just denna dag ägde han och Johan världen.
Årets familjeäventyr
Jag hade förberett några familjer på att jag ville ta med dem ut på en vandring med våra barn med tillhörande tältning.
Så vi startade i Ransbysätern och levde säterliv ett dygn innan vi gav oss iväg upp till Långberget. En tuff, kuperad vandring på över 2 mil.
Vi var totalt 6 föräldrar och 6 barn, alla med olika utrustning och förutsättningar. Vissa med yogamattor som liggunderlag och vissa hade glömt sovsäcken.
Det är lätt att glömma att vad en annan tycker är fantastiskt, faktiskt kan vara riktigt slitit för någon annan. Jag vet inte om de kommer följa med mig igen, men jag hoppas det.
Årets värsta händelse
Det som inte får ske, skedde. Vår älskade Stefan, som jobbat hos oss i 20 år, som byggt hela campingen, mina hus, våra golfbanor, våra timmerstockar går bort alldeles för snabbt i cancer.
Jag kan inte förstå att det hänt och jag drog mig för att skriva den här årskrönikan för jag det var oundvikligt att inte nämna Stefans borgång.
Han lämnade ett stort svart hål efter sig.
Alla mina tankar är hos hans stora familj.
Vila ifred älskade Stefan.
Årets ”Greek heaven”
Första resan på flera år. Det klara, salta havsvattnet är efterlängtat för min trötta säsongsarbetarkropp. Jag har blött i 3 månader konstant och fått låga järnvärden och D-vitaminbrist och just dessa veckor när vi reser till Zakynthos har blödningar gett med sig lite. Jag vet inte just då om att det kommer fortsätta några veckor senare och att jag kommer blöda sammanlagt 6 månader.
Läkarna hittar inga fel. Hormonanalyserna pekar inte på klimakteriet, och då återstår kanske en sak? Vaccinbiverkning?
Jag vet inte.
Jag är ingen vaccinmotståndare och står inte på boulevarderna och slåss mot vaccin. Jag tar sprutorna för samhällets skull och för min längtan efter att resa.
Årets stressresor.se
Vi skojar alltid väldigt mycket om att vi många gånger råkat köpa resan på www.stressresor.se och givetvis handlar det om att försöka tränga ihop så mycket det bara går på en och samma resa.
Årets stressresa var Fröknarna Fräs styrelseresa till Gotland.
Vi hade så roligt. Vi åt, vandrade och drack oss igenom hela Gotland. Kutens, Fårö, Creperiet, Surfers för att inte prata om alla ställen vi sightseeade oss igenom.
Superhärligt resa och megainspirerade för att ta vårt företag vidare.Årets hittepå
Jag hade några gäster som hade en YouTube-kanal och massvis med prenumeranter. Innehållet var intressant men formen väldigt ful, och då slog det mig:
Jag gör en egen YouTube-kanal på Torsby Camping. Alla frågar oss ständigt vad vi gör på vintern och eftersom jag gått en massa kurser och företagande alltid handlar om VARFÖR så slog jag ihop alla mina kunskaper och bestämde mig för att lansera ett avsnitt i månaden under det års tid.
Första avsnittet blev för långt så jag har satt gränsen till 16 minuter på de som komma skall, men det är ett väldigt mycket ”kill your darlings” kan jag säga.
Men verkligen något av det roligaste jag gjort. Och kvaliteten blir bättre för varje dag.
Årets surfcamp
Mor och son åkte den här gången ensamma till La Pared Playitas på Fuerteventura för en vecka med vandring, tennis och surfskola. Viggo hade inte rest sedan 2019 och han längtade så efter äventyret med att flyga, bada och höra ett främmande språk, och när jag hörde att alla under 12 år kunde resa utan covidpass så rymde vi direkt.
Årets julkort
För några år sedan började jag och Viggo ta avancerade julkort med blixtar och teman. Jag fick idéen av en konstnär från New York bosatt i Palma som jag träffade på surfcamp i Marocko. Hon var ensamstående med två barn och ända sedan barnen var små hade de tagit roliga julkort när alla hade liknande kläder på sig.
Så jag fick med mig Viggo på detta och iår kände jag jag att jag ville ha en blandning av serien Yellowstone (som vi börjat titta på) favoritfilmen Encanto och de gamla klassiska reklambilderna för Ralph Lauren. Det är precis såhär populärkultur ska användas. Som inspiration.
Både Johan och hans dotter Ida tyckte att det lät kul så de ville också vara med. Och det fick de ju förstås.
Årets ”The last supper”
No description needed. Min familj på julafton. Linda som Jesus med de 12 lärljungarna. 
2022 kommer att bli ännu mer innehållsrikt.
Tusen tack för att ni hängt med.
Eder Helena
-
En kväll i juni
-
Ett stycke historia
Jag var och fotograferade det värmländska skrädmjölet vid flera tillfällen. Gamla kvarnar har en tendens att vara extra intressanta för fotograferar därför att det disiga ljuset som svävande mjöl har är så vackert. Lägg därefter till stora gamla munblåsta fönster och en skavd patina så får vilken kreatör som helst gåshud.
Jag återvände till kvarnen några fler gånger och porträtterade arbetarna och miljön i vackert disigt ljus. Hela projektet blev nästan en bok på Votum förlag men fullföljdes aldrig till det sista av olika anledningar. Sen kom det nåt annat emellan och nu är det fokus på annat håll, men bilderna blev vackra.
-
En skir vår
Wood-Anemone, vilket vackert engelskt namn denna vårtecken-blomma har.
För att inte tala om Lily of the valley. Liljekonvaljen som sakta spirar upp. Tror jag iallfall att det är.Det är den första våren vid vårt hus. Vi rensar, tittar, undersöker. Många blommor och buskar försvann vid renoveringen men många bestod.
Som krokusarna som tog fart och som Viggo gärna står och beundrar.
Det var en tuff vecka för mig. Av olika anledningar.
Men det finns inget som trädgårdsarbete. Naturen helar. Örter, frön, blommor, växter, träd, buskar är terapi i sin renaste form.
och djuren som passerar förstås. Älgarna, rådjuren, fåglarna, årets första södergök.
och blommorna vi plockar in och placerar på blickställen.
Vi har planterat hallon, krusbär och svartvinbärs-buskar. En hel rad. Rosor, hortensia och syrén. Vill ha tillbaka en trädgård som en gång fanns, eller den som kommer att finnas. Som om den alltid funnits.
När jag planterar dessa typ av växter och buskar och träd är tid så oväsentligt. Eller högst väsentlig. De kommer att ge frukt om några år, kanske de kommer föda Viggo som gammal gubbe, eller hans barn? Det är sådant jag går igång på.
Odla och plantera är grejen alltså.
-
How to make pasta
Först behöver ni durumvete, ägg, lite salt och fin olivolja
sen lite finess med att baka ihop det
sedan en enkel (eller komplicerad) pastamaskin
och gärna en snygg italienare som lagar det, men det går precis lika bra med en svensk kusin (som min Markus)
en viss känsla förstås
så behöver ni ett kök och gärna ett gäng med åskådare och glada vänner
ett mått (i det här fallet lånade vi Viggos leksaksplastglas från Ikea)
om ni ska laga panzerotti som vi gjorde behöver ni nån fyllning. Vi improviserade och använde cheddarost, ricotta och färsk sparris
Voila. Mums. Vilken otrolig njutning.
