-
Skiing into sunset
Back in my magic winter wonderland ❄️and took the monday afternoon off and went crosscountry-skiing in one of our local skiresorts.⛷️
The beautiful Hovfjället just 12 minutes from my home.
It was tired and skied slowly. It was -12 degrees celsius and fresh windswept snow. The tracks were amazing and just a few hours old.
The upphills on the 10km-track were so steep and long, but it’s always worth it once you get to glide downhill.
We have so many skitracks for croscountry-skiing in our area but Hovfjället is really my favourite. You have a constant view of blue mountains and a big sky around and magic trees since it’s located in a nature reserve.
My biggest recommendations. This place is so dear to me.
-
Årskrönika 2021
Det var några år sedan jag gjorde årskrönikor. Men när jag tittar tillbaka på den så är det ju faktiskt dem jag tycker bäst om av alla inlägg. Ett slags härligt avslut på året.
Så här kommer en för 2021.
Årets vackraste skidtur
Årets vackraste skidtur hjorde jag ihop med min längd-bästis Linda på Mattila. Vi åkte sakta, sakta i säkert 5 timmar. Till solen gick ner. I januari 2021.
Årets frostigaste
I februari fick jag ett härligt uppdrag att fotografera ett bröllopspar som gifte sig i Lindvallen. Så jag tog med mig Johan och efter fotograferingarna stannade vi några dagar för att skida och en av de finaste turerna var den upp till Storfjällsgraven.
Det var bitande kallt och bara så otroligt romantiskt.
Årets mest sorgliga
Årets sorgligaste var den när några flickor kom in till Viggo med en överkörd Sixten.
Vår sorg var avgrundsdjup. Sixten var ingen vanlig katt. Han hade vänner över halva Torsby. Hoppade upp i allas knän. Pratade med alla. Han var ett väsen vi ALDRIG kommer glömma.
Årets mest färgstarka
Vår egen påsk. Min absoluta favorithögtid. Lekar, femkamper, gäster, påsklov, födelsedagar, skidåkning, fräknar. Alltid bästa veckan på året.
Årets D-vitamin
Kom en aprildag och ljuset var sådär magiskt som det bara kan bli med den första, riktigt skarpa vårsolen.
Årets merchandise
Eftersom Formex var inställt liksom alla andra inköpsmässor gällde det att ha lite is i magen och testa nya marknader. Som världen.
Har i flera år drömt om att få sälja egna vattenflaskor så när jag hittade företaget som tillverkar flaskor åt ett stort välkänt företag (nämner inga namn) så gick jag loss.
Minimum var egentligen 2000 flaskor men jag förhandlade ner det till 200 flaskor.
Min kollega (pappa) var ganska arg på mig när de 200 flaskorna med guldlogga anlände men jag insisterade på att om jag sålde 20 per år så skulle det bara ta 10 år att bli av med dem.
Givetvis blev de succé och vi har sålt cirka hälften.
Diskmaskinsvänliga och isolerande.
Årets initiativ
Står jag själv för. Letade efter något aktivt för Viggo att göra och när han nämnde MTB var jag inte sen att hänga på. Men det finns ju ingen MTB-träning för barn i Torsby?
Så jag monterade ihop en egen träning. Fick hjälp av SK Bore och gick utbildning hos Better Biker och tvingade några andra föräldrar att engagera sig och varje onsdagskväll träffades ett gäng 10-11 åringar och körde MTB ihop.
Som mest var vi uppe i 25 stycken.
Väldigt utvecklande och jag hoppas på en fortsättning.
Årets varmaste dag
Årets varmaste dag råkar vi befinna oss i Åre med våra allra bästa vänner och just denna dag bestämde vi oss för att hyra downhill-cyklar och cykla Easyrider från Åreskutan. Viggo är en riktig konsekvensanalytiker och tar sällan chanser men just denna dag ägde han och Johan världen.
Årets familjeäventyr
Jag hade förberett några familjer på att jag ville ta med dem ut på en vandring med våra barn med tillhörande tältning.
Så vi startade i Ransbysätern och levde säterliv ett dygn innan vi gav oss iväg upp till Långberget. En tuff, kuperad vandring på över 2 mil.
Vi var totalt 6 föräldrar och 6 barn, alla med olika utrustning och förutsättningar. Vissa med yogamattor som liggunderlag och vissa hade glömt sovsäcken.
Det är lätt att glömma att vad en annan tycker är fantastiskt, faktiskt kan vara riktigt slitit för någon annan. Jag vet inte om de kommer följa med mig igen, men jag hoppas det.
Årets värsta händelse
Det som inte får ske, skedde. Vår älskade Stefan, som jobbat hos oss i 20 år, som byggt hela campingen, mina hus, våra golfbanor, våra timmerstockar går bort alldeles för snabbt i cancer.
Jag kan inte förstå att det hänt och jag drog mig för att skriva den här årskrönikan för jag det var oundvikligt att inte nämna Stefans borgång.
Han lämnade ett stort svart hål efter sig.
Alla mina tankar är hos hans stora familj.
Vila ifred älskade Stefan.
Årets ”Greek heaven”
Första resan på flera år. Det klara, salta havsvattnet är efterlängtat för min trötta säsongsarbetarkropp. Jag har blött i 3 månader konstant och fått låga järnvärden och D-vitaminbrist och just dessa veckor när vi reser till Zakynthos har blödningar gett med sig lite. Jag vet inte just då om att det kommer fortsätta några veckor senare och att jag kommer blöda sammanlagt 6 månader.
Läkarna hittar inga fel. Hormonanalyserna pekar inte på klimakteriet, och då återstår kanske en sak? Vaccinbiverkning?
Jag vet inte.
Jag är ingen vaccinmotståndare och står inte på boulevarderna och slåss mot vaccin. Jag tar sprutorna för samhällets skull och för min längtan efter att resa.
Årets stressresor.se
Vi skojar alltid väldigt mycket om att vi många gånger råkat köpa resan på www.stressresor.se och givetvis handlar det om att försöka tränga ihop så mycket det bara går på en och samma resa.
Årets stressresa var Fröknarna Fräs styrelseresa till Gotland.
Vi hade så roligt. Vi åt, vandrade och drack oss igenom hela Gotland. Kutens, Fårö, Creperiet, Surfers för att inte prata om alla ställen vi sightseeade oss igenom.
Superhärligt resa och megainspirerade för att ta vårt företag vidare.Årets hittepå
Jag hade några gäster som hade en YouTube-kanal och massvis med prenumeranter. Innehållet var intressant men formen väldigt ful, och då slog det mig:
Jag gör en egen YouTube-kanal på Torsby Camping. Alla frågar oss ständigt vad vi gör på vintern och eftersom jag gått en massa kurser och företagande alltid handlar om VARFÖR så slog jag ihop alla mina kunskaper och bestämde mig för att lansera ett avsnitt i månaden under det års tid.
Första avsnittet blev för långt så jag har satt gränsen till 16 minuter på de som komma skall, men det är ett väldigt mycket ”kill your darlings” kan jag säga.
Men verkligen något av det roligaste jag gjort. Och kvaliteten blir bättre för varje dag.
Årets surfcamp
Mor och son åkte den här gången ensamma till La Pared Playitas på Fuerteventura för en vecka med vandring, tennis och surfskola. Viggo hade inte rest sedan 2019 och han längtade så efter äventyret med att flyga, bada och höra ett främmande språk, och när jag hörde att alla under 12 år kunde resa utan covidpass så rymde vi direkt.
Årets julkort
För några år sedan började jag och Viggo ta avancerade julkort med blixtar och teman. Jag fick idéen av en konstnär från New York bosatt i Palma som jag träffade på surfcamp i Marocko. Hon var ensamstående med två barn och ända sedan barnen var små hade de tagit roliga julkort när alla hade liknande kläder på sig.
Så jag fick med mig Viggo på detta och iår kände jag jag att jag ville ha en blandning av serien Yellowstone (som vi börjat titta på) favoritfilmen Encanto och de gamla klassiska reklambilderna för Ralph Lauren. Det är precis såhär populärkultur ska användas. Som inspiration.
Både Johan och hans dotter Ida tyckte att det lät kul så de ville också vara med. Och det fick de ju förstås.
Årets ”The last supper”
No description needed. Min familj på julafton. Linda som Jesus med de 12 lärljungarna. 
2022 kommer att bli ännu mer innehållsrikt.
Tusen tack för att ni hängt med.
Eder Helena
-
Skapa en egen skiddress
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.
Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.
Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.
Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.
-
Pånyttförälskad
Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.
Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.
Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.
Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.
Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.
Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.
Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.
Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.
Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.
-
Snöfall
Så äntligen kom vintern. Med snöflingor dalandes från himlen som stjärnstoff. Det vita guldet. Det vita vitaminet. Med den höga klara luften som gör allt skirande friskt. Som sätter fart på mina livsandar. För mig är snön en absolut nödvändighet. Skulle det inte vara riktig snö där jag bor skulle jag aldrig bo där. Snön har blivit ett beroende, som en fisk som måste leva i vatten är jag en snöficka som måste ha snö. Flyttas snögränsen längre norrut hänger jag på.
Nu var det det dags för mig och Bibbi och göra ett matreportage igen, och jag bad om att få göra ett snötema då numret kommer ut i sportloven. Så jag kan inte visa mer bilder än dessa. Men det var precis så som jag ville ha det. Vara utomhus hela dagen. Lagom krångligt med grytor, ånga och eld. Den spröda snön som föll (och fortfarande faller) över världen som florsocker.
Så perfekt.
Vi fotograferade på (min alldeles egna skidanläggning) Hovfjället. Världens bästa. Nästgård. Där jag känner varje sten, träd och skogsstig bättre än min egna ficka.
-
Varm choklad utomhus
Idag firade vi februari nere vid sjön.
Vi var en hel familjehög som åkte skidor, pulka och busade i snön men min guddotter Alva och lille Viggo var de som höll sig framför kameran (de som inte bryr sig att jag drar fram kameran)
Solen försökte tränga sig igenom och för ett tag var den gassande het för att sedan snabbt bytas ut mot ett snöfall.
Ett ganska underligt men lite halvmagiskt väder.
och snön som är sådär kornigt skön (snowslush på skidspråk) som berättar att våren är på ingång
i ett vindskydd där barken ser ut att ha ristat in sin egen signatur
Första dagen på sportlovet för skolbarnen. Minns ni känslan? Ett lov för sport mitt i oxveckorna. Ett lov för att vara utomhus när man var som blekast.
och imorgon ska solen skina och vi ska vara utomhus exakt hela dagen och kanske, bara kanske kommer vi få vårens första fräknar.Trevlig söndag på er! -
If you cant beat it, join it.
Idag kom den första snön och jag gick ut och tog en bild på en snödriva, allt blev vitt och liksom matt och grafiskt. Snöstjärnorna föll från himlen och under fötterna lät det knarrande ljudet som inte återfinns någon annanstans. Vintern är här. Jag försökte visa min entusiasm till vår lille två-åring när vi stapplade till dagis. Åh, vad härligt det är med snö. Jippie. Han tittade på mig förvånat, ännu inte klar över om han gillade den blöta snön som föll på hans ansikte.På facebook var det löpande uppdateringar om hur hemskt det är med snö, och vad jobbigt det var med snöskottning, och hur fruktansvärt det var att det kommit 15 cm snö på backen. Det där kan jag faktiskt inte alls förstå. Jag var på vippen att deleata alla vänner som skrev något ont om snön, men tänkte att det kunde jag ju inte göra. Människor har rätt till olika åsikter.Men det förvånar mig att man ens bor i Sverige och Värmland om man tycker så illa om snö. Med säkerhet har ju två av årets tolv månader varit snötäckta. Det är ungefär som att bo på en strand i Australien och inte gilla havsluft. Det blir ju väldigt jobbigt att motarbeta det, liksom.If you cant beat it, join it.Det är det enda sättet att överleva.
Kanske är det svårt att börja tycka om snön om man inte levt i den. Jag är själv uppväxt granne med en skidanläggning. Det var det enda som fanns att göra. Åka skidor. (Brukar tänka på det ibland. Vi hade ingen tennishall, ingen simhall och inga balettskolor men vi hade iallafall skidorna)
Vi var i skidbacken nio på morgonen och åkte skidor ända tills klockan fyra då liftarna stängde. Och ibland bad mamma oss att åka lite längdskidor på kvällen för att hon inte ville ha in oss i huset. Det kunde bli nio-tio timmar timmar skidåkande under en dag.Så, kanske är det dumt av mig att döma de som inte har samma relation till snön som jag har.Jag älskar att ha den där filosofin till skidorna att det liksom inte spelar någon roll vilken typ av skida man har, man kan åka allt. Ibland snowboard, ibland telemark, ibland alpint. Ibland skejtar vi och ibland kör vi klassisk längd. Men skidor är för mig alltid bara förknippat med glädje.
Nu har jag inte åkt alpint på 3 år. Att få barn ändrar verkligen på hela ens livsstil. Vi har mest utforskat snön på det här nära sättet, som denna lilla lavendelblomman som vi tittade på imorse. Men i vinter tänkte vi att Viggo kunde få ha skidpremiär (vi provade faktiskt redan i vinras men då var han mest intresserad av att springa)
Det vore väldigt fint om man kunde få ha det så här några dagar i vinter, men då behöver vi ju förstås större berg än de som finns i Värmland. Ska genast skriva in det på min önskelista.Hursomhelst skönt att vintern har kommit. Snön kommer vara borta till imorgon men jag hoppas den kommer snart igen.Jag måste ha snö för att överleva. Det helar mig. Läker mig. Balanserar mig. -
Här sitter jag och fäller en tår eller hur man får ihop ett 5-mannalag
Har peppat hela veckan. Kollat in väderleksrapporten, planerat, bokat, funderat, laddat. Ätit pasta och väldigt mycket grönt, fått en ny mössa i present. Sponsringspresent. Lämnat in mina skidor på supervallning och köpt energibar. Fnitttrat ihop med mina lagkamrater Lag Hamla. (Hamla är ursprungsgården familjen kommer ifrån)Tre kusiner (ja, kusin Christina och syster Anna) en pappa och en släkting från USA, ja, planen var att köra Stafettvasan.Såå:Pappa fick en flis i fingret och höll på att få blodförgiftning. Åkte på en antibiotikakur men bestämde sig för att köra ändå. Han menar att det inte är någon skillnad från det liv han lever till vardags. Okej, det köper jag. Han är timmerman. Ska mycket till för att en sådan ska sjukskriva sig.Min syster Anna skadade axeln i tjejvasan då en kvinna föll framför henne så det kommer ta månader för henne att återhämta sig så det sket sig. Då hoppade min mamma in som hennes ersättare.Kusin Christina blev sjuk men frisk igen så det löste sig.Så var det jag då…som imorse kände en begynnande förkylning i bihålorna och som ikväll blomstrade ut i en heshet och feber. Nej, man kan inte åka Stafettvasan, inte ens en mil och absolut inte 2,4 mil med feber i kroppen och absolut inte med nummerlapp på bröstet. Bara nummerlappen hetsar till pulshöjning. Vilken tur då att jag har en grym farbror som kört en sisådär 20-30 vasalopp. Han var riktigt sugen på att pröva stafettvasan så han tog min plats.Men oj vilket pusslande vi haft för att få detta att gå ihop. Bilar, chaufförer och stafettpinne. Men oj vad kul de kommer ha imorgon. Det kommer vara strålande sol och azurblå himmel.Jag sitter och fäller en tår med en feberfrossande liten Viggo i knät. Det är första gången i hans liv som han är riktigt sjuk.Ja, så kan det vara. IRL.
