-
Årskrönika 2021
Det var några år sedan jag gjorde årskrönikor. Men när jag tittar tillbaka på den så är det ju faktiskt dem jag tycker bäst om av alla inlägg. Ett slags härligt avslut på året.
Så här kommer en för 2021.
Årets vackraste skidtur
Årets vackraste skidtur hjorde jag ihop med min längd-bästis Linda på Mattila. Vi åkte sakta, sakta i säkert 5 timmar. Till solen gick ner. I januari 2021.
Årets frostigaste
I februari fick jag ett härligt uppdrag att fotografera ett bröllopspar som gifte sig i Lindvallen. Så jag tog med mig Johan och efter fotograferingarna stannade vi några dagar för att skida och en av de finaste turerna var den upp till Storfjällsgraven.
Det var bitande kallt och bara så otroligt romantiskt.
Årets mest sorgliga
Årets sorgligaste var den när några flickor kom in till Viggo med en överkörd Sixten.
Vår sorg var avgrundsdjup. Sixten var ingen vanlig katt. Han hade vänner över halva Torsby. Hoppade upp i allas knän. Pratade med alla. Han var ett väsen vi ALDRIG kommer glömma.
Årets mest färgstarka
Vår egen påsk. Min absoluta favorithögtid. Lekar, femkamper, gäster, påsklov, födelsedagar, skidåkning, fräknar. Alltid bästa veckan på året.
Årets D-vitamin
Kom en aprildag och ljuset var sådär magiskt som det bara kan bli med den första, riktigt skarpa vårsolen.
Årets merchandise
Eftersom Formex var inställt liksom alla andra inköpsmässor gällde det att ha lite is i magen och testa nya marknader. Som världen.
Har i flera år drömt om att få sälja egna vattenflaskor så när jag hittade företaget som tillverkar flaskor åt ett stort välkänt företag (nämner inga namn) så gick jag loss.
Minimum var egentligen 2000 flaskor men jag förhandlade ner det till 200 flaskor.
Min kollega (pappa) var ganska arg på mig när de 200 flaskorna med guldlogga anlände men jag insisterade på att om jag sålde 20 per år så skulle det bara ta 10 år att bli av med dem.
Givetvis blev de succé och vi har sålt cirka hälften.
Diskmaskinsvänliga och isolerande.
Årets initiativ
Står jag själv för. Letade efter något aktivt för Viggo att göra och när han nämnde MTB var jag inte sen att hänga på. Men det finns ju ingen MTB-träning för barn i Torsby?
Så jag monterade ihop en egen träning. Fick hjälp av SK Bore och gick utbildning hos Better Biker och tvingade några andra föräldrar att engagera sig och varje onsdagskväll träffades ett gäng 10-11 åringar och körde MTB ihop.
Som mest var vi uppe i 25 stycken.
Väldigt utvecklande och jag hoppas på en fortsättning.
Årets varmaste dag
Årets varmaste dag råkar vi befinna oss i Åre med våra allra bästa vänner och just denna dag bestämde vi oss för att hyra downhill-cyklar och cykla Easyrider från Åreskutan. Viggo är en riktig konsekvensanalytiker och tar sällan chanser men just denna dag ägde han och Johan världen.
Årets familjeäventyr
Jag hade förberett några familjer på att jag ville ta med dem ut på en vandring med våra barn med tillhörande tältning.
Så vi startade i Ransbysätern och levde säterliv ett dygn innan vi gav oss iväg upp till Långberget. En tuff, kuperad vandring på över 2 mil.
Vi var totalt 6 föräldrar och 6 barn, alla med olika utrustning och förutsättningar. Vissa med yogamattor som liggunderlag och vissa hade glömt sovsäcken.
Det är lätt att glömma att vad en annan tycker är fantastiskt, faktiskt kan vara riktigt slitit för någon annan. Jag vet inte om de kommer följa med mig igen, men jag hoppas det.
Årets värsta händelse
Det som inte får ske, skedde. Vår älskade Stefan, som jobbat hos oss i 20 år, som byggt hela campingen, mina hus, våra golfbanor, våra timmerstockar går bort alldeles för snabbt i cancer.
Jag kan inte förstå att det hänt och jag drog mig för att skriva den här årskrönikan för jag det var oundvikligt att inte nämna Stefans borgång.
Han lämnade ett stort svart hål efter sig.
Alla mina tankar är hos hans stora familj.
Vila ifred älskade Stefan.
Årets ”Greek heaven”
Första resan på flera år. Det klara, salta havsvattnet är efterlängtat för min trötta säsongsarbetarkropp. Jag har blött i 3 månader konstant och fått låga järnvärden och D-vitaminbrist och just dessa veckor när vi reser till Zakynthos har blödningar gett med sig lite. Jag vet inte just då om att det kommer fortsätta några veckor senare och att jag kommer blöda sammanlagt 6 månader.
Läkarna hittar inga fel. Hormonanalyserna pekar inte på klimakteriet, och då återstår kanske en sak? Vaccinbiverkning?
Jag vet inte.
Jag är ingen vaccinmotståndare och står inte på boulevarderna och slåss mot vaccin. Jag tar sprutorna för samhällets skull och för min längtan efter att resa.
Årets stressresor.se
Vi skojar alltid väldigt mycket om att vi många gånger råkat köpa resan på www.stressresor.se och givetvis handlar det om att försöka tränga ihop så mycket det bara går på en och samma resa.
Årets stressresa var Fröknarna Fräs styrelseresa till Gotland.
Vi hade så roligt. Vi åt, vandrade och drack oss igenom hela Gotland. Kutens, Fårö, Creperiet, Surfers för att inte prata om alla ställen vi sightseeade oss igenom.
Superhärligt resa och megainspirerade för att ta vårt företag vidare.Årets hittepå
Jag hade några gäster som hade en YouTube-kanal och massvis med prenumeranter. Innehållet var intressant men formen väldigt ful, och då slog det mig:
Jag gör en egen YouTube-kanal på Torsby Camping. Alla frågar oss ständigt vad vi gör på vintern och eftersom jag gått en massa kurser och företagande alltid handlar om VARFÖR så slog jag ihop alla mina kunskaper och bestämde mig för att lansera ett avsnitt i månaden under det års tid.
Första avsnittet blev för långt så jag har satt gränsen till 16 minuter på de som komma skall, men det är ett väldigt mycket ”kill your darlings” kan jag säga.
Men verkligen något av det roligaste jag gjort. Och kvaliteten blir bättre för varje dag.
Årets surfcamp
Mor och son åkte den här gången ensamma till La Pared Playitas på Fuerteventura för en vecka med vandring, tennis och surfskola. Viggo hade inte rest sedan 2019 och han längtade så efter äventyret med att flyga, bada och höra ett främmande språk, och när jag hörde att alla under 12 år kunde resa utan covidpass så rymde vi direkt.
Årets julkort
För några år sedan började jag och Viggo ta avancerade julkort med blixtar och teman. Jag fick idéen av en konstnär från New York bosatt i Palma som jag träffade på surfcamp i Marocko. Hon var ensamstående med två barn och ända sedan barnen var små hade de tagit roliga julkort när alla hade liknande kläder på sig.
Så jag fick med mig Viggo på detta och iår kände jag jag att jag ville ha en blandning av serien Yellowstone (som vi börjat titta på) favoritfilmen Encanto och de gamla klassiska reklambilderna för Ralph Lauren. Det är precis såhär populärkultur ska användas. Som inspiration.
Både Johan och hans dotter Ida tyckte att det lät kul så de ville också vara med. Och det fick de ju förstås.
Årets ”The last supper”
No description needed. Min familj på julafton. Linda som Jesus med de 12 lärljungarna. 
2022 kommer att bli ännu mer innehållsrikt.
Tusen tack för att ni hängt med.
Eder Helena
-
Jardin Botanico De Cactus eller Den botaniska kaktusträdgården
Alltså, det är ju så trendigt med kaktusar nu, och det är ju inte så konstigt med tanke på att de antagligen är några av de snyggaste växter som finns.Förra året var jag på Gardin de Marjorelle i Marrakech (ska skriva ett eget inlägg om det) men den trädgården var inget i jämförelse med den vi fann på djurparken Oasis Zoo på Fuerteventura när vi var där förra veckan med barnen på höstlov. OMG. Magiskt.
Vi var egentligen där för att titta på zebror och kor och sånt, men jag häpnades verkligen av den här trädgården. Överlag ska sägas att djurparken var väldigt fint skött, och djuren mådde bra. De flesta var omhändertagna från misskötsförhållanden.
-
Det perfekta köket
Det har varit tyst på bloggen ett tag om husrenoveringar. Efter att vi var färdiga med fantastiska Rattsjöbergsakademien inomhus var det som luften gick ur mig. Livet fortsatte, gick sin gilla gång. Nyhetens behag la sig. Vi köpte ett hus till och renoverade ett kök till..ett stadskök….mer om det i ett annat inlägg. Nu får det handla om det fantastiska lantköket i Rattsjöberg. Matlagningsdelen. Inspirerat av franska rejäla lantkök. Just på den här bilden lite stökigt, så som livet är ibland.
Varje gång jag kliver in i vårt kök känner jag mig alldeles varm. Det blev så perfekt. Varje liten detalj. Timmerstockar som blev över som fick användas som fönsterkarmar. Som en flört med de milsvida skogarna utanför. Fönstren som är så djupa så man kan sitta i dem (när tv-killen kom och skulle borra hål i väggen var väggarna så tjocka så han fick specialtillverka en borr. Bara Nyskoga kyrkas väggar har varit lika tjocka)
Glasdörrarna mot sydväst som leder rätt ut till köksträdgården och terassen. Sedan det gamla taket med kopparspikar som blästrades fram och som skiftar i träets alla olika nyanser beroende på vilket ljus rummet badar i. Lådhandtagen spraymålade jag vita för att de inte skulle ta så mycket uppmärksamhet.
Sedan den massiva köksön med tjock ekskiva från IKEA och vattenho för grönsakssköljning. Kortsidorna är täckta av skiffer från Glava. Har haft så svårt att hitta den perfekta bilden mellan glasdörrarna och fönstret. Tillslut hängde jag upp en signerad konstaffish från First Aid Kits konsert, det är en isbjörn som hoppar på ett isflak (terapeuten sa till mig att jag hoppar mellan isflak, så det blev näsan som ett självporträtt) men jag tror att en annan sak ska upp. Ett foto. Ett speciellt ett.
Lamporna är från IKEA, men jag bytte sladd på dem. Det blev tygsladdar, gör så stor skillnad. Vitrinskåpet med en hemmagjord list. Helt inspirerad av Pippi Långstrumps kök. Huset är väldigt barnvänligt. Jag har fattat det. Alla barn älskar vårt hus. Fönstren är så låga att barnen tror att det är gjort för dem, de kan titta ut överallt. Sedan har ju även Viggo sitt eget kök. Första gången han lekte med det tyckte han att det var lite dåligt att det inte kom vatten ur kranen. Men jag sa att han fick låtsas, det gick han med på.
Det bästa av allt. Spisen. Induktion. Men även vedspis där man kan baka pizza, bröd eller bara värma. Köket värms upp på ett litet kick av den effektiva vedspisen. På golvet framför kakel från Marrakech design.Nästa gång visar jag matavdelningen.
-
När det regnar på Bali
Så hamnade jag på Bali i ett ljummet regn, ni vet, ibland får man energin från ingenstans. Tar tag i en dröm som ligger där och skvalpar någonstans långt bak. Eller så är det någon som hör ens rop någonstans långt ifrån och kommer med ett erbjudande som är alldeles för bra för att kunna värja sig emot. Då är det flödet som talar till en, och flödet säger man inte nej till. Inte ens om man kunde.
Jag har haft ett tufft år av olika anledningar. Kanske det tyngsta i mitt liv. Man går och hankar sig fram i tillvaron, försöker passa in så gott det går. Försöker hjälpa, styrka, bygga, stappla, stötta det som är runt en. Försöker passa in i en mall som samhället bestämt. Försöker värja sig mot känslor och behov för att de inte överensstämmer med det som samhället tycker. Sedan upptäcker man att man kompromissat bort hela sin själ och sin person i sitt behov av att passa in.
Så tar man tag i det sista fria, vilda som är kvar i det inre av sig själv så åker man på yogaretreat på Bali. Fast med sin familj. Ja, så fick jag göra. Jag stod inte ut med tanken på att vara borta tio dagar från Viggo så jag frågade dem om de ville följa med tre veckor till Bali.
De första fem dagarna spenderade vi ett magiskt hotell med evighetspooler och Mowglii-atmosfär. Det låg bredvid havet men det var trädgårdarna och poolerna som var vackrast. Överallt luktade det blomma och kokos. I dammarna simmade fiskar och överallt klättrade naturen. De var det första mötet med tropikerna för Viggo, det första han kommer minnas, så dagarna där blev speciella.
Jag är så glad att jag hittade det här hotellet, för det passade våra första behov på Bali alldeles ypperligt. Jag fick halsfluss och låg nästan i koma. Fick antibiotika och frisknade till snabbt. 
Så fick jag lust att fotografera igen. De var länge sedan jag kände så. Jag använder kameran som arbetsverktyg i mina jobb, men jag har inte känt för att plocka upp den av lusta på hur länge som helst. Det har varit en sorg för mig, för kameran har varit min pensel i tjugo år. Jag har gråtit av saknad och känt mig så tom och orkeslös. Men så, i den där tropiska trädgården när regnet kom, då kom också bilderna. Jag sprang genom portarna i den där lustgården. Bad Jögga och Viggo att agera modeller, och någonstans där så började jag fylla min kamera igen.
Jag tror, att ur varje kris så föds man in i ett högre stånd. Att krisen och den totala kapsejsningen kommer till en för att det är precis det man behöver just då. Att man tvingas stanna upp och rannsaka sig själv och sina åtagande, sitt liv och sitt sätt att hantera det man möter. Jag är bara i början av detta, men jag är så tacksam för precis allt jag mött i livet. Det låter kanske flummigt, att låta en motgång bli något positivt. Att låta en halsfluss bli något gott. Att låta ett år av kreativ stiltje bli en ingång till flera år av flödande bildkonst.Men så är det.
Om Santi.
Eder Helena H
-
Säkert vårtecken och superwoman
När det bräker från grannen och åtta lammungar tultar runt i den bleka vårgräset. Jag och Viggo skuttade dit och njöt av synen och fick klappa den fem dagar gamla lammungen.
Dessa får har en sådan enormt fin utsikt ut mot sjön.
Och den här fina damen överlevde en vargattack. Där vargen huggit växte det senare ut en slag kota, och hon var länge traumatiserad. Det tyckte Viggo var lite hemskt.
_______________________________________________
Jag och Viggo var ensamma i över en veckas tid då Jögga var på Hawaii med sitt jobb och det var tuffare än jag tänkt att vara ensamstående mamma. Jag hann ingenting. Jag hann inte ta bilder, inte blogga, inte skriva, läsa eller träna.
Jag beundrar verkligen alla kvinnor (och män) som lever ensamma med sina barn. Det är ett otroligt jobb de gör. Att aldrig ha ensamtid, att vara ensam om beslut och handlingar. Att shoppa, städa, fixa, träna, arbeta och dessutom vara en god förälder och förebild. En eloge till alla er.
Som tur var har jag min syster. Jag åkte dit och fotograferade hennes fantastiska minsting Louie som har hinnit bli åtta månader.
Min syster är en superwoman. Hon är en sådan där som odlar precis allt. Dessutom är hon tre-barnsmamma och supersocial. Hon älskar sitt jobb och sitt liv. Det är alltid människor hemma hos min syster. Parkeringen är full av bilar och trädgården full av odlingar. Dessutom spelas det handboll, fotboll, anordnas partyn och middagar. Ja herrejösses vilken superwoman. Så har hon en grym karl också.
Syrran kommer trots sina superwoman egenskaper aldrig att bränna ut sig därför att jag vet ingen som kan chilla som hon. Att kunna chilla och slappna av är nog en av de främsta egenskaperna som en superwoman kan ha. Så hjälper det kanske att vara två, eller fler, för ensam som jag var den här veckan är inte att rekommendera. Jag är väldigt glad att Jögga har kommit hem så jag hinner med lite.
-
Sunday morning
Vilken lycka att få vakna vid halv nio (istället för halv sju) och inse att man bara varit vaken en enda gång under hela natten. Tänk att man inte sovit en hel natt på nästan tre år. Och skulle man få för sig att resa bort och testa att sova ut så vaknar man iallafall och undrar vart ens barn är. Naturens under.
Och solen strålar in och färgar hela huset i guld. Jag älskar dessa lakan. Från ikea, kammad bomull. Så himla släta och lena, som babyhud.Good morning sunshine. -
Vinter
Kylan har hållit vårt land i ett järngrepp. Det har varit närmare -20° vilket gör det omöjligt att faktiskt njuta av utomhusvistelser fastän solen har gassat.Så när temperaturen steg upp mot -5° skyndade vi oss ut. Himlen var full av snö. Nackdelen är förstås att ljuset är mindre spännande sådana här dagar.Vi har en fantastisk pulkabacke som vi åker i så fort tillfälle ges. Vid en sten intill ligger ett kranium, av en häst tror vi. Någon hittade det i skogen, det är vackert på något indianlikt sätt.
Viggo är en riktig utomhuskille, om han fick skulle han vara ute jämt. Det är jag så glad över, och jag undrar, säg, varför tycker vi att det är så viktigt att vara ute i det här landet? Vi är världsledande på funktionskläder, utomhussporter och aktiviteter utomhus. Fast norrmännen är ännu värre tror jag. Där är utomhusdagis standard, fast kanske börjar det komma hit också.
Han har fått en ny kompis som bor här i byn några månader. Diego från Tyskland. De verkar kunna kommunicera bra fastän Diego är lite rädd för Viggo som just nu är i en trotsperiod av att jaga och butta precis alla som är i hans ålder. Det ger med sig hoppas jag. Tror att det hänger ihop med språket. Frustration av att inte kunna kommunicera fullt ut.
Vår pulkabacke är så bra. Den är brant och lite som en skål men om man vill kan man fortsätta genom skogen och ner till sjön. Backen är kantad av vackra björk och aspträd och några gamla stenrös. Den är faktiskt helt magisk. Djuren gillar den också. Fåglar, rådjur, älgar och faktiskt även vargen har setts synlig här.
så går det rätt fort
och Viggos kompis mamma är cirkusartist och det yttrar sig i att han ibland är målad i ansiktet. De åker på en vacker kälke. De här kälkarna är svåra att hitta i Sverige men i Tyskland är de vanligare. Vi har faktiskt fått köpa en egen av dem. Men är det någon som vet vart man kan hitta dem? Så vackra.
-
#13 Något från min barndom
Ja, inte de här pepparkakorna då utan bara grejen med att baka pepparkakor. Det har jag inte gjort sedan jag var typ 11 år.
Men nu har jag ju ett sådant fantastiskt kök så det finns inte chans att komma undan dessa julstökstraditioner. Dessutom finns det så roliga former. Kameror, bokstäver och sniglar.
och det har ju med detta att göra att det plötsligt finns barn i mitt liv (säger jag förvånat, han fyller ju faktiskt 3 år i mars min allra största kärlek)
Men pepparkaksbakande är en sådan förträfflig barn/vuxen-sysselsättning. Kan faktiskt inte komma på något bättre pyssel. Lätt, enkelt, gott, roligt, kreativt, lite kladdigt och dessutom så doftar det så gott.Something from my childhood. Have not been baking gingerbreadcakes since I was 11, but suddenly I do. Thanks to Viggo, my son!
