När det regnar på Bali

Så hamnade jag på Bali i ett ljummet regn, ni vet, ibland får man energin från ingenstans. Tar tag i en dröm som ligger där och skvalpar någonstans långt bak. Eller så är det någon som hör ens rop någonstans långt ifrån och kommer med ett erbjudande som är alldeles för bra för att kunna värja sig emot.  Då är det flödet som talar till en, och flödet säger man inte nej till. Inte ens om man kunde.

Jag har haft ett tufft år av olika anledningar. Kanske det tyngsta i mitt liv. Man går och hankar sig fram i tillvaron, försöker passa in så gott det går. Försöker hjälpa, styrka, bygga, stappla, stötta det som är runt en. Försöker passa in i en mall som samhället bestämt. Försöker värja sig mot känslor och behov för att de inte överensstämmer med det som samhället tycker. Sedan upptäcker man att man kompromissat bort hela sin själ och sin person i sitt behov av att passa in.

Så tar man tag i det sista fria, vilda som är kvar i det inre av sig själv så åker man på yogaretreat på Bali. Fast med sin familj. Ja, så fick jag göra. Jag stod inte ut med tanken på att vara borta tio dagar från Viggo så jag frågade dem om de ville följa med tre veckor till Bali.

De första fem dagarna spenderade vi ett magiskt hotell med evighetspooler och Mowglii-atmosfär. Det låg bredvid havet men det var trädgårdarna och poolerna som var vackrast. Överallt luktade det blomma och kokos. I dammarna simmade fiskar och överallt klättrade naturen. De var det första mötet med tropikerna för Viggo, det första han kommer minnas, så dagarna där blev speciella.

Jag är så glad att jag hittade det här hotellet, för det passade våra första behov på Bali alldeles ypperligt. Jag fick halsfluss och låg nästan i koma. Fick antibiotika och frisknade till snabbt. Så fick jag lust att fotografera igen. De var länge sedan jag kände så. Jag använder kameran som arbetsverktyg i mina jobb, men jag har inte känt för att plocka upp den av lusta på hur länge som helst. Det har varit en sorg för mig, för kameran har varit min pensel i tjugo år. Jag har gråtit av saknad och känt mig så tom och orkeslös. Men så, i den där tropiska trädgården när regnet kom, då kom också bilderna. Jag sprang genom portarna i den där lustgården. Bad Jögga och Viggo att agera modeller, och någonstans där så började jag fylla min kamera igen.

Jag tror, att ur varje kris så föds man in i ett högre stånd. Att krisen och den totala kapsejsningen kommer till en för att det är precis det man behöver just då. Att man tvingas stanna upp och rannsaka sig själv och sina åtagande, sitt liv och sitt sätt att hantera det man möter. Jag är bara i början av detta, men jag är så tacksam för precis allt jag mött i livet. Det låter kanske flummigt, att låta en motgång bli något positivt. Att låta en halsfluss bli något gott. Att låta ett år av kreativ stiltje bli en ingång till flera år av flödande bildkonst.

Men så är det.

Om Santi.

Eder Helena H