Hur jag blev kär i mitt campingföretag

Jag bloggar alldeles för sällan nu. Det kanske är instagram som ger mig samma sak som bloggen alltid gjorde, bara att instagram går lite fortare. Även om jag lägger ner minst 30 min på varje instainlägg som jag gör.

Kanske är det också att mina perspektiv och önskningar i livet har förändrats.

Jag blir ganska tillfredsställd i hemmet nu. Med min underbara son, min fantastiska pojkvän och det hem vi skapar. Även mina vänner fyller en stor och viktig funktion i mitt liv, och sedan min pojkvän Johan började jobba på vårt företag är det som att mitt jobb där har ändrat sig drastiskt.

Jag älskar mitt företag www.torsbycamping.se och så var det ju inte riktigt tidigare. Men nu är vi en hel familj som ska leva på det.

Kanske är det en mognad, kanske är det pandemin, kanske är det synen på camping som ändrat sig. Kanske har camping fått den ökade status som jag alltid eftersträvat?

Jag hade varit mycket rik vid det här laget om jag fått några kronor för varje gång jag fått slå hål på myten om att camping är något sunkigt och tarvligt med nåt litet cafe som serverar korv och bröd. Så många förutfattade meningar om vad en campingstuga är för något. Men plötsligt har faktiskt camping blivit något exklusivt. Plötsligt har de stora investerarna förstått att det finns pengar att tjäna och plötsligt har camping blivit börsnoterat och därmed fått en ökad status.

Jag har alltid sett på mig själv som en fotokonstnär med avantgardistiska åsikter och en strävan efter att stå på rebellerna sida och haft mitt VD-jobb som något på sidan för min familj skull. Jag har sett på mig själv som en egensinnig livskonstnär som springer maraton, driver restaurang på sommaren, klättrar i berg och åker skidor, men plötsligt kanske jag inte är hon längre.

För exakt ett år sedan var jag med om en ridolycka som höll på att kosta mig livet. Min häst Schico låg i en fin galopp när grusvägen plötsligt försvann under oss och ett stort slukhål i vägen höll på att äta upp oss. Det är ett under att han inte bröt benet.

Jag själv minns ingenting. Jag fick en min bihåla krossad och två metallplattor inopererat i ansiktet. Och en grov hjärnskakning med blödning.

När jag flera månader senare pratade med kirurgen som utfört operationen så sa hon: Du ska vara glad att du är vid liv.

Så det är jag. När man är så där nära döden spelar det ingen roll om man åker ett Vasalopp på sex timmar eller jobbar 100 h i veckan. Man är glad att överhuvudtaget vara i livet. Jag behöver inte bevisa någonting för någon. Jag behöver inte ha 300 likes på en bild eller kamma hem några coola fotojobb för att bevisa att jag duger. Jag behöver inte måla upp mitt liv som en perfekt instagram-dröm eller leverera fina fotojobb i städerna. Jag behöver inte någonting av det där.

Jag är alldeles tillräcklig som jag är.

I många många år levde jag med en kille som levde livet till 120%. Förutom att han var chef var det var cykel från Treriksröset till Smygehuk, det var tältnätter, golf, discogolf, MTB, löpning, landsväg, tennis. Det var Vasaloppet sommartid på skidor (världsrekord) och det var kayakturer. Det var ett ständigt letande efter nya upplevelser och vi pushade och inspirerade varandra. Och någonstans kanske vi också tävlade mot varandra. Vem fick egentligen vackrast solnedgångbild?

Vi gjorde sällan saker ihop utan turades om att vara hemma med vår son. När han gick ut gick jag in och tvärtom.

Jag älskade vårt liv men det var en ganska hög kravbild på tillvaron och det var inte alltid som jag lyckades leverera. Han var ledig när jag arbetade som mest. Vi var aldrig riktigt i synk. Vi åkte på olika semestrar. Det spelade ingen roll för jag visste att han älskade mig ändå men i efterhand har jag förstått att jag många gånger kände att jag inte kunde leva upp. Leva upp till fasaden av vårt sportiga liv. En fasad jag satt upp helt själv. Det var inte hans fel. Det var faktiskt vi båda.

Jag tror vi stressade varandra.

Vi kämpade och försökte få ihop det i många, många år men tillslut bestämde vi oss gemensamt för att gå skilda vägar. Det blev en lyckoskilsmässa. Fortfarande är han en av mina bästa vänner och fortfarande är det honom jag ringer när jag har frågor gällande skidor, vandringar, cyklar eller kayaker. Han är ett sant outdoor-proffs. Dessutom har vi ju världens vackraste son ihop.

Jag är mycket lugnare och mer tillfredsställd med livet nu. Även om det på flera sätt inte är enklare så är det mer i synk med mina grundvärderingar.

Jag känner mig lycklig. Vaknar inte av ångest eller att behöva leverera hit och dit.

I många, många år levde jag med målet att bli självförsörjande som fotograf. Det var den ultimata drömmen. Det lyckades när jag var bröllopsfotograf men det slet på mig på så många sätt. Bröllop äger bara rum på lördagar, då finns det inga dagis öppna. Jag kämpade på men tillslut var jag trött. Trött på alla vitklädda brudar som alltid sa ja, trött på att använda varje helg till arbete, trött på att köra många, många mil med min bil.

Många ville använda mig som fotograf både för det ena och det andra även vid andra tillfällen, men de flesta privatpersoner och företag ville inte betala med pengar. ”Du får ju PR på mitt instakonto”. ”Du får kläder från nya kollektionen”. ”Du får bo en helg gratis”. ”Du får en retreat gratis.”

Och helt riktigt har så otroligt många dörrar öppnats för mig när jag haft min kamera med mig. Jag har fått så många vänner, så många samarbetspartners, så många spännande erbjudanden, men tyvärr betalar ju inte de där kläderna, hotellnätterna eller yogaretretsen räkningarna.

Tillslut tröttnar man bara. Ingen kan riktigt förstå hur mycket jobb det ligger bakom varje bild och hur otroligt svårt det är att ta betalt för något som kommer så rakt från hjärtat. Kanske är det också jag som varit otydlig. Dessutom har jag inte tid att åka på retreats, läger eller resor längre. Inte utan min pojkvän iallafall. Jag vill vara med honom eller min son hela tiden. Vill inte missa en minut med dem.

Nu kommer det inte längre några fotoförfrågningar. Min kamera används bara i privat syfte till mina egna konstinstallationer. Jag har inget behov av att se mina bilder i Utemagasinet, på några bröllopssidor eller på reklamkampanjer. Det kanske låter sorgligt att jag lagt ner de där drömmarna. För en stund iallafall.

Men faktum är, ska man leva på fotografin behöver man bo närmare en stad med större upptagningsområde, eller lyckas få så många följare att man kan titulera sig influencer och kamma hem reklamuppdrag. Eller vara duktig på att leva på inga pengar alls och vänta tills man slår igenom som konstnär.

Branschen ser hursomhelst mycket annorlunda ut än när jag startade mitt fotobolag år 2001.

Jag minns när jag som 21-åring letade jobb som stewardess på lyxbåtarna i Västindien. Jag fick några riktigt fina arbeten varav en båt som jag blev kvar på en hel säsong. M/Y Margaux. Jag minns hur vi alla som arbetade på de där lyxbåtarna blev som en familj och det som förenade oss var en längtan efter ett mål. Något vi skulle göra efter det välbetalda arbetet. Alla drömde om att få köpa ett litet hotell eller bed & breakfast. Det var allas framtida mål. Alla lilla dröm. Driva ett litet hotell på rivieran.

För några år sedan gick det upp för mig att det är ju faktiskt det jag gör. Hotell, camping, stugor. Same, same. Eller? På något sätt är det ju det. Men faktum är:

Jag har satt upp stora plexiglastavlor i stugorna på campingen så att gå runt mellan dem är som att vara på mitt egna galleri. Jag har smyckat vår egen boutique med allt sådant där som jag själv drömmer om att få handla när jag är på semester.

Vi hyr ut kayaker, SUP:ar och kanoter. Vi har byggt ett utegym. Vi har yogaretrets. Vi har en restaurang omnämnd i White guide. Vi har fina viner och ljuvlig champagne. Vi har älskad lekpark. Vi har vackra glampingplatser direkt på stranden.

Jag har en fantastisk pojkvän som numera delar mitt jobb.

Jag är MTB-coach för min sons lilla cykelgäng.

Jag har ett fantastiskt hus på toppen av ett berg.

jag har en häst på all inclusive hos världens bästa granne.

Jag har världens bästa liv, och världens bästa företag.

Och när de frågar mig: men är det inte tråkigt att jobba som mest när alla andra har ledigt?, så svarar jag att jag inte vet något annat.

Jag drar till Bali eller Valdisere eller Mexico en månad i vinter istället. Det är min verklighet.

Vid 43 års ålder har jag försonats med mitt familjeföretag på riktigt.

Tack.