Innan Paris Marathon
Det var en fin höstdag i oktober 2012 som jag skickade ett sms till min kusin Christina och frågade om hon ville följa med och springa Paris Marathon. Christina är en van löpare, har 5 olika marathon i ryggen, utbildad löpcoach och har i hela sitt liv ägnat sig åt idrott. Hon svarade mig att hon inte visste riktigt och att hon skulle fundera på saken.
Så började jag så smått att springa. 6 km blev snabbt en mil. Jag harvade på med att springa en mil i några veckor och försökte komma under timmen men det var riktigt svårt. Istället bestämde jag mig för att pröva bli bättre på längre distanser. Första gången jag sprang 14 km var jag så otroligt nöjd. 14 km blev plötsligt 16, 16 blev 18, 18 blev 21 km. Jag fick ett träningsprogram av Christina som jag valde att följa lite som jag kände. Det bestod av 3-4 träningspass i veckan med ett långdistanspass, ett intervall och ett tempopass. Intervallen var hårdast för mig men antagligen också det mest effektiva.
Jag valde att springa själv, att se det som en slags egentid. Jag hade musik i öronen och jag förstod ganska snabbt att jag inte bara kunde ha peppande upptempolåtar när man ska vara ute och springa i många timmar utan att jag var tvungen att ha lyrik, sångtexter att lyssna på för att inte tröttna. Det blev en väldig mix av låtar som ständigt byttes ut. Min spellista blev min följeslagare under de följande månaderna som jag sprang.
I januari köpte jag mig nya skor. Jag var i Stockholm och gick med darriga ben in på Löplabbet tjej och stammade fram att jag skulle springa maraton. Hon som hjälpte mig var så söt. Hon analyserade mitt löpsteg, neutralt och rekommenderade mig Asics Nimbus. Jag tyckte de var fula och klumpiga, ville mycket hellre ha ett par tuffa Newton som stimulerar framfotalöpning, men antagligen var hon en mycket duktig försäljare för det slutade med att jag gick ut med båda skorna (de ena dock på 50%).
Jag sprang dock mest hela vintern med mina gamla Asics terrängskor då det var snö och is.
I början av februari meddelande Christina mig att hon antagligen inte kunde springa därför att hon hade dragits med förkylningar hela vintern. Jag tänkte att det nog inte kommer bli någonting. På min födelsedag den 3 mars sprang jag ändå den längsta distansen som jag sprungit i mitt liv. 25 km. Det var soligt och varmt. Snön smälte och jag trodde det var vår på riktigt. Sedan kom ett rejält bakslag dagen efter då kröp temperaturen kröp ner till -10° och allt som smällt blev till is. Det var isgata precis överallt. Jag trillade på isen och sträckte en ljumske och precis då gav jag definitivt upp tanken på Paris Marathon.
Jag sprang bara två pass till i mars och sörjde lite att mitt maratonmål inte skulle bli av.
Vi började titta på sätt att försöka sälja våra biljetter som helpaket. Vi hade ju ändå bokat både flyg och boende men det var ganska hopplöst. Jag annonserade på facebook, blocket och startplats.se utan resultat.
Dagen innan avresa hade jag definitivt gett upp och började göra upp andra planer för helgen. Då plötsligt hörde Anki av sig, en trevlig bekant. Hon ville hänga på. Jag sa att jag ville tänka på det och att vi skulle höras fredagmorgon, men Anki var mycket trägen, hon ville åka, och på fredagmorgon sa jag okej.
Forts. följer
