Paris Marathon del II
Detta inlägg är uppdelat i två för att det ska vara lite lättare att läsa.
Så flög vi till Paris. Allt bara flöt. Första bussen vi klev på tog oss ända fram till vår lägenhet, och vår lägenhet på Rue De Saigon låg bara några hundra meter från starten och cirka 50 meter från målgång.
På lördagen hämtade vi ut våra nummerlappar (lite skakigt eftersom våra läkarintyg var utskrivna från en mail och saknade både underskrift och stämpel) men det flöt på lika fint det med.
Vi köpte varsitt komplett paket med energybars och gel på mässan för vi hörde att depåerna bara innehöll frukt och vatten. Så la vi ihop allt vi hade och skrattade åt att det liknade någon slags dopingkvart (Anki är polis) Vi använde knappt hälften.
På söndagmorgon skuttade vi upp och beblandade oss med alla de andra 40.000 deltagarna. Solen sken igenom Trimfbågen och vi var så otroligt pepppade.
09.35 fick då äntligen vår startfålla starta och det var en underbar rörelse då tusentals klapprande löpsteg trippade fram på Boulevard Champs-Élysées.
Den första milen sprang vi bredvid varandra. Efter 8 km sprang jag in på ett café och lånade toalett.
Vi sprang och småpratade och hittade en svensk som hade målet 4.15 och vi var nästan helt säkra på att vi kunde hänga på honom.
Medans solen klättrade upp på himlen sprang vi igenom Le Marais, förbi Louvren och igenom en park. Vid 20 km hade Anki sprungit ifrån mig och jag bestämde mig för att bara njuta av mitt eget tempo.
När jag passerade Notre Dame vid 25 km hade jag höga tankar om mig själv. Detta var inga problem. Människor log. Orkestrar spelade överallt. Det mångkulturella Paris stod och vinkade längst med gatorna som bara var våra. Vi sprang längst med Seine, under broarna och igenom tunnlar.
La Vie est Belle.
När jag kom fram till 30 km kontrollen som låg så man såg Eiffeltornet stod håret på hela min kropp. Apelsinen de bjöd på smakade så gott. Endorfinet fullständigt sprutade i kroppen. Solen brände.
Vid 34 km ringde jag Jögga från mitt lilla sköna tempo. Bara för att få prata lite. Framför mig fladdrade 4.30 flaggan och jag hängde på den.
Det var vid vid 37 km som det hände, där jag sprang in i väggen. Ni vet den där kända. Det gjorde ont i hela kroppen. Jag tänkte på alla ord jag fått innan.
Det sitter bara i huvudet/ Sarah
Njut av de två första och bit ihop de två sista /Pärra
Det är vid 30 km som ett riktigt maraton börjar/ Patrik
Hur jag än vände och vred så tyckte jag inte längre att det var så roligt. Benen brände, det gjorde ont i varje del av min kropp. Dessutom fanns det inte längre några depåer. De sista 5 km sprangs igenom en enformig park och det fanns knappt några som stod och hejjade längre. Folk haltade och morrade. Jag försökte börja småprata med en tjej. Hon bara stirrade tillbaka på mig med tom blick och skakade på huvudet. Det luktade kiss överallt.
Jag ringde Jögga igen. ”Jag orkar inte.” ”Men nu har du ju vara 4 km kvar. Håll ut. ”
Så fick jag ett leende av en gammal gubbe som sprang brevid mig. Han måtte ha varit 90 år. Om han kan så kan väl jag, tänkte jag. Det motiverade mig till att fortsätta.
Så jag fortsatte springa. Jag gick 100 meter och sprang 500. Motiverade mig med att titta på alla människor som jag sprang förbi och som sprang förbi mig. Underliga kufar med tusentals olika löparstilar. Efter 37 såg folk fulla ut. Löparna ragglade fram. Det var en underlig syn.
När jag äntligen kom till 41 km´s kontrollen var jag så glad att jag var tvungen att ta upp mobilen och ta en bild på den och precis när jag stoppade ner den i fickan var det någon som kramade om mig om axlarna. Det var Anki. Hon hade sällskap av en underlig man som liknade Jesus. Det visade sig att Anki stått och spytt av all sportdryck, så hade hon blivit räddad av Jesus som ville prata om stjärnor och galaxer med henne och för att vara hövlig hade hon sprungit med honom en bit. Tills hon träffade mig.
Mötet med varandra gav oss vingar. Vi flög fram den sista kilometern. Mitt namn ropades av barn och familjer och åskådare som stod och vajjade med flaggor i sina händer.
Lyckan var total.
Vi sprang i mål tillsammans, med 42 195 meter bakom oss. Det längsta jag någonsin sprungit. På tiden 4.55. Det var de sista 5 km som hade tagit nästan 45 minuter.
Efter:
Så ragglade vi hem med våra ömma ben med medaljen runt halsen och en ny t´shirt i present. Sedan låg vi i varsin säng och fnittrade resten av dagen. På kvällen haltade vi ut och köpte oss varsin stek på det närmaste brasseriet vi kunde hitta.
När vi vaknade morgonen efter var vi så himla hungriga men vi kunde knappt gå. Att gå till affären och köpa frukost kändes så avlägset, och vi var lite arga för att vi ätit upp våra frukostvaror dagen innan. Däremot fanns det ost, och en flaska vin som hyresvärden lämnat. Så den drack vi lite ur. Så spelade jag Lundells Vin till frukost för Anki så fnittrade vi lite till.
Paris låg därute och väntade och vi kunde omöjligt stanna i lägenheten, så vi haltade ut och tog oss till Marais för lite shopping. Överallt mötte vi maratonlöpare som var lika stela som oss, och vi bytte leenden och vi kände det verkligen som det fanns ett liv innan maraton och ett liv efter. Som att vi för evigt nu tillhörde en exklusiv klubb av människor som genomfört en mara.
Det var mitt allra första maraton, men absolut inte mitt sista. Jag är så otroligt imponerad av min kropp. Jag älskar den. Att man kan genomföra ett marathon med så lite förberedelser. Jag förstår att jag har fallenhet för detta. Jag kan springa hur långt som helst. Jag är dessutom så otroligt imponerad av Anki som hängde på med två dagars varsel och ett opererat knä. You go girl.
4 Comments
Lina
Jag fick gåshud av att läsa! Jag önskar så att jag vågade. Jag behöver verkligen en utmaning på det här sättet. Spinnar regelbundet och har gått på vasaloppsspinning, när man kör 3-4 timmar utan problem. jaja. Imponerad är jag!
Anonymous
Ditt inlägg ger mig rysningar! Härligt! //Malin
Helena H
Åh Lina. Tack. Ja, jag inspireras jag med. Det är så roligt att utmana sig själv.
Helena H
Va bra Malin, tack för dina ord!! Det betyder mycket för mig!!