Ballonger, kalas, jag och Alva

Ursäkta bloggtorkan, men jag renoverar hus, arbetar deltid och har dessutom en liten bebis med mig på armen. Så då kan det vara så ibland, men nu kommer det inlägg så det heter duga.

Jag har hittat min framtida arbetskollega. Kanske kan hon vara min assistent redan i sommar men hon är ju bara 11 år så då kanske jag blir anmäld för barnarbete. Men vilken blick hon har. Visserligen har hon alltid varit med mig men hennes intresse har exploderat först nu och hon tar kameran så fort hon får chansen.

Hon heter Alva och hon är min guddotter.

Kolla in vilka bilder hon tog på mig ikväll.

Nej, tyvärr, jag behöver inga glasögon, min syn är bra så dessa är lånade med fönsterglas i, men visst är det tjusigt med glasögon.

När jag såg de här bilderna som Alva knäppte på mig blev jag så glad. De var så perfekta. Själv har jag fotograferat i 20 år men kanske har jag tappat på vägen det hon ser. Någon sorts ljuvlig nyfikenhet. Ingen rädsla för att göra fel. Ingen oro för att komposition ska bli korrekt, bara spröd känsla och frihet och lust till att fånga något.

Och jag är djupt imponerad över hennes snabbhet med kameran. Hon bara brände på.

Jag har världens vackraste scarf på mig. En Cancun scarf. Sedan har jag den tjusigaste collegetröjan som tillverkats. Som en ljuvlig mjuk kappa i bomull. En Praire Underground. Ett hel-ekologiskt märke från Seattle.