Så av en slump, en sådan där otroligt konstig slump som blir utav att man har fem dagar ledigt, ska passa in några flyg, inte betala för mycket, ha ett stort behov av avslappning och sol hamnar i en liten sömnig by i Turkiet. Det var en tuff sommar för mig, det är ju varje sommar iochförsig. De är kraftfulla och dynamiska. Svårbegripliga och fantastiska. Tuffa. Mina somrar.
I september är min kropp alltid i skriande behov av vila. Av att andas. Av att känna. Solen. Alla säsongsarbetare vet vad det handlar om. Man jobbar nästan varje dag i fyra månader. Man har kört slut på sig. De få korta stunder som blir över lägger man på sitt/sina barn. 
Så vi tog en långweekend. Jag tog med mig min aktiva vän Linda för att hon också hade stort behov av att ligga på en strand och sträckläsa böcker. Jag borde kanske vetat bättre, känna mig själv, några dagar på en strand är ovanligt, det rycker i våra ben. Vi hyrde cyklar. 
Det fanns knappt någon trafik, slumrande grusvägar. Vi hade bett om lås av cykeluthyraren. De skrattade åt oss. Sa att aldrig något stals här och alla visste att just dessa cyklar var deras. Men vi låste ändå. (Lita på gud men lås bilen, som jag läst någonstans)
Vi cyklade några kilometer och tog en promenad till de berömda Chimera-eldarna.
Eldar som kommer till av att gas sipprar ur berget. Det har brunnit i tusentals år. På medeltiden var eldslågorna så stora så man trodde att det bodde en drake i berget. 
Men nu brann det små eldar lite överallt. De var fler som var intresserade av eldarna. Turkar och tyskar. Enbart. Jag vet att mycket svenskar semestrar i Turkiet men de stannar kvar på all inclusive-hotellen i Antalya och längst turistorterna. Så tråkigt. All inclusive tar död på turismen. Pengarna går till rika ägare i andra länder. Kan inte förstå hur man kan bo på all-inclusive när det bara några mil därifrån bjuds på kilometerlånga folktomma stränder och vackra citronlundar. Små restauranger med underbar mat. Äventyr såsom klippklättring, cykling, vandring, snorkling och dykning.
Men vi satt och väntade i skymningen och njöt av luften och doften och himlen och vandrade ner med ficklamporna på våra telefoner.
Vi bodde nästan direkt på stranden, bara en smal trädremsa skilde oss från den fyra km långa kustremsan . Ingenting fick byggas på stranden, inga lampor fick lysa och inga betonghus fick byggas för just i den här nationalparken på den här stranden kröp sköldpaddor upp och la ägg. Lampor kunde förvilla dem och betonghus förstöra faunan. Hög musik skulle störa dem. Det hela var så sömnigt och vackert och stilla.
Vi gick upp klockan 6 på morgonen för att se sköldpaddorna men det var två veckor försent för deras äggkläckningssäsong.
Istället gick jag till Olympos. En stad som var blomstrande för 2000 år sedan men som sedan 300 efter kristus legat i dvala. En gammal handelsstad. Nu fanns bara ruiner kvar.
Klipporna var röda och skimrande. Några låg och sov på stranden i sovsäckar. Jag veta att bara några hundra mil härifrån pågår ett krig och människor är på flykt. Jag anser att det är en lyx att få sova under bar himmel i sovsäck, men jag vet att det inte betyder lyx överallt. Att sovsäck under bar himmel också kan betyda att man inte har något hem, eller att ens hem blivit bombat.
I Olympos rann sötvatten nerför vackra bäckar och blandade sig med havet. Jag kände mig lite som Indiana Jones. En upptäckare med rutig skjorta och svettdroppar på näsan.
Så vårt hotell var det enda i hela byn som hade tjusig pool. Vackert omgiven av de sköna bergen.
Jag blev bjuden på båtutflykt av min vän. Vattnet och vikarna var turkosa. Solen brännande. På den lilla båtturen bekantade vi oss med en intellektuell familj från Moskva. De pratade Bergman, politik och arkitektur. De första ryssar jag mött som jag blivit kompis med på facebook. Deras fem-åriga dotter påminde så om Viggo. De värkte lite i hjärtat. Han skulle gillat Lydia, som hon hette. Lekt med henne där i skuggan av seglet.
Det är aldrig roligt att vara borta från sitt barn, men ibland, som fem dagar i september, kan det vara okey.
Vårt hotellrum var ett litet hus i trä.
Vi snorklade i havet, dök i grottorna och kände den varma solen och salta vattnet röra våra kroppar på det där absolut helande sättet.
Jag uppstår när jag får resa. Så är det bara. Det är något så självklart i mig som blir levande när jag får vara på resande fot. Som att himlar får färg och hjärtat lust. Som att jag egentligen är en nomad men samhället tvingar mig till att stanna kvar på en plats, och det skaver. Åh vad det skaver. Allt det där för att passa in. Samhället, foga in sig, den trånga synen på hur vi borde leva våra liv. Jag har aldrig passat in. Kommer aldrig passa in, men gör så gott jag kan.
Alltså, det är ju så trendigt med kaktusar nu, och det är ju inte så konstigt med tanke på att de antagligen är några av de snyggaste växter som finns.
