SUP-PADDLING på Milos / Resguide
Ett litet miniäventyr i den grekiska himlen
”Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?”
En septemberdag tog jag och en väninna flyget ner till Santorini. Den nordiska sommaren 2018 hade gått till den varmaste på århundraden så charterbolagen reade ut sina höstresor till sydliga breddgrader. Vi hade hittat varsin flygstol för ynka 1500 kr och var spända av förväntan på vad som skulle komma. Med oss hade vi varsin stor blå otymplig väska på vardera 18 kg.
Santorinis värme slog emot oss och vi tog en taxi till hamnen och därefter en väntade 2 timmars färja till vår egentliga destination Milos.
Jag vet egentligen inte vart jag hade fått idéen ifrån. Jag hade bara sett de fantastiska naturscenerierna på bild och tänkt att det vore fantastiskt att kayaka där. Men den enda kayakfirman på hela Milos ägdes av en australiensare vi namn Rod och hans 12 kayaker var fullbokade fram till slutet av oktober.
Så då återstod bara en sak; skulle man kunna resa med våra uppblåsbara Kona-brädor för att SUPA (standuppaddla) runt Milos?
Rods kayakahemsida var utförlig. Full med bilder med detaljerade beskrivningar om vilka sträckor som passade sig för olika turer och också hur långa de var och hur de fungerade beroende på hur vinden låg på. Utan Rods hemsida hade vi faktiskt inte kunnat göra det vi gjorde, så vi är skyldiga honom ett stort tack.
Första natten bodde vi en enkel men fin stuga med havsutsikt på öns enda camping. Det serverades oss en rejäl hemlagad moussaka när vi kom fram och vi kunde bara njuta av stjärnhimmel och varm vind.
Enligt väderleksrapporten skulle det vara soligt och mellan 5-6 meter per sekund nordlig vind de första 3 dagarna för att därefter blåsa upp till 12 meter per sekund i några dagar för att därefter återgå till 5-6 meter per sekund.
Vi bestämde oss för att börja paddla med en gång för att dra nytta av vädret.
Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?
Vår dröm hade från början varit att paddla runt hela Milos och tälta på stränderna, men så fick vi höra att tältning på Milos är förbjuden och dessutom skulle det inte gå att paddla de norra delarna under rådande väder, så dagsetapper fick det bli.
När vi slog upp ögonen på söndagsmorgonen möttes vi av turkosblå klar himmel, vajande pinjeträd och vitkalkade små hus som lyste som sockerbitar på sluttningarna ner mot det egeiska havet
Vår lilla hyrbil tog oss till Fyriplaka. En av öns 70 stränder belägen på södra sidan. När vi åkte genom landskapet och öns enda lilla asfaltsväg förvandlades till en stenig grusväg förstod vi hur liten och oexploaterad den här ön var. Som ett litet bortgömt grekiskt paradis oupptäckt av den stora massan.
Vi pumpade upp våra brädor till några förvånade förbipasserande. Inte många vattenaktiviteter verkade äga rum på den här ön. Stämningen var fortfarande sömnig och sanden värmde under våra fötter. Vi hittade en enkel stenig, sandig stig ner till en klassisk ”syrma”, en slags grekisk sjöbod i sten. La i våra brädor och gungade för första gången ut på saltat hav. Det här var något helt annat än Fryken.
Resten av dagen paddlade vi runt och upptäckte strand efter strand. Vissa stränder helt otillgängliga för resten av världen med klippor som sträckte sig flera hundra meter upp mot himlen.
Vi paddlade vidare och upptäckte nudiststränder, grottor och mer kända stränder såsom Tsigrado. En strand omtalad för att ha en våghalsig stege som enda väg ner. Där fick vi också sällskap av Barabara Perez, en berömd influenser från Brasilien med flera hundratusen instagram-följare. Där satt hon på en sten i sina dreadlocks och sippade på sitt mate-te i sin medhavda kalebass och tittade avundsjukt på våra brädor. Jag förstod först senare att det var hon, annars hade jag tagit ett litet samtal med henne. Fått mig en ny insta-kompis. Men Milos är inte den ön som inbjuder till samtal. Det är en diskret ö gjort för kärlekspar och kändisar. Stämningen är närmare nonchalant enkel och låter dig som gäst få vara ifred.
Dagen efter hade vi siktet inställt på Kleftiko. Enligt alla guideböcker var enda sättet att ta sig dit med båt från öns stora hamn. Det fanns också en kuperad stig på ca 8 km man kunde går men eftersom jag så gärna ville paddla runt i detta sceneri var vandringen inget alternativ (att dra en otymplig bräda i besvärlig terräng är inget man vill)
Så vi siktade in oss på den mest närliggande stranden Gerondas. Grusvägen dit var bökig och biluthyrare hade förbjudit oss att köra dit med vår lilla bil, men äventyrsnerven sjöng starkare.
Tillslut hittade vi fram, parkerade vår bil, pumpade upp våra brädor och kånkade ner vår lilla packning ca 1 km. Det var brant, taggigt, stenigt men när vi väl kom ner till den svarta lavastranden väntade oss en 100 meter höga klippväggar och ett inbjudande turkosfärgat hav med mjuka svallvågor.
Vi packade våra brädor och flöt ut. Min bräda, en Kona Cruiser har två olika packytor, och med vattentäta påsar kan man få med sig både mat, vatten, klädombyte, första förband, flytväst, kameror och kanske en liten bok.
När vi paddlade ut mötte vi den första känslan av öppet rullande hav. Vi höll oss ändå några hundra meter från de branta klippväggarna, men vinden och svallvågorna påminde mig ändå om känslan jag haft när jag 20 år tidigare hade seglat över atlanten.
Vi passerade två stycken stängda gruvfabriker som smälte in i landskapet. Milos är rikt på mineraler, bergarter, stenar och svavel och har länge varit helt oberoende av turismen. Gruvorna såg numera övergivna ut med skyltar om tillträde förbjuden.
Efter ca 1,5 h paddling kom vi fram till de glittrande vita kalkklipporna i
Kleftiko. Ett 2-3 kilometer stort område med hundra meter höga klippor, grottsystem och ett vatten så klart och turkosfärgat att man skulle kunna tro att man befann sig i ett hittepå-vattenland. Den ena grottan vackrare än den andra. Det kände som stora kyrksalar.
Vi åt vår medhavda lunch bestående av lokal delikatessgetost och inlagda gröna oliver guppandes på våra brädor i öppningen av en av de större grottorna.
Vi paddlade runt där hela dagen. Jag ville frysa tiden. Funderade på mineralerna, klipporna, vattnet, hur det kunde vara så klart.
Paddlingen hemåt gick snabbt. Jag envisades med att stå när stora svallvågor från förbipasserande turistbåtar svepte in och trillade faktiskt av min bräda tre gånger.
Vandringen tillbaka till bilen på sena eftermiddagen bärandes våra brädor var tuff. Svetten skvätte runt oss, men vi var båda helt överens om att dagens upplevelser hade varit värt varje liten ansträngning.
Sen följde några dagar med 12 meter per sekund som förutspått. Vi tänkt att paddla runt det berömda månlandskapet Sarakiniko med sina vita fantastiska vulkanformationer. Men eftersom Sarakiniko ligger på norra sidan var vågorna höga och vinden stark och paddling omöjligt. Istället stannade vi på land, fotograferade landskapet, sträckläste våra böcker och lät våra kroppar få smekas av den kykladiska vinden.
Vi utforskade ön på land och besökte gamla svavelgruvor och den gamla vita staden Plaka med sin blå himmelska grekiska dörrar. Som ett avlägset grekiskt paradis man tidigare bara sett på bild. Vi njöt av färsk fisk och vin så porlande lokal att man kunde känna druvorna silas mellan tänderna.
Den allra sista dagen hade vinden mojnat (efter mina år till sjöss vet jag att väntan är en stor del av havslivet) och vi hade förflyttat oss till den lilla fiskebyn Klima. Vi lade i våra brädor och paddlade runt hela viken, ända till staden Adamas och tillbaka ut.
Vi passerade den ena fiskebyn efter den andra, och vid ett avlägset ställe hojtade en grekisk man emot oss att komma in på en kaffe. Han berättade att han köpt sin lilla syrma för 90 000 euro till skillnad från de flesta andra som ärvt sina av generationers fiskande.
Nicos syrma var helt orenoverad och saknade både toalett och kök, men utsikten ut mot det egeiska havet var förödande vacker och han fann sin ro där. Han skulle bo där året runt.
Han ville fotografera oss för han hade aldrig tidigare sett ett sådant underligt men vackert sätt att semestra på. Han hade aldrig tidigare sett en SUP-bräda på Milos, och kanske var vi de första underliga turisterna att utforska den här magiska, eleganta ön på det här sättet. Sjövägen. Med varsin liten bräda. Under endast en vecka med 5 mils paddlande totalt.
När vi fick hjälp med att kånka våra väskor från båten till taxin på Santorini frågade taxichauffören om vi hade våra män i den. Eller kanske våra exmän? Eftersom de flesta Milos-resenärer var kärlekspar och våra väskor var så otympliga? Vi skrattade gott åt detta.
Men i min väska låg en blå SUP-bräda. Fortfarande indränkt i intorkat egeiskt saltvatten. Jag såg fram emot att få skölja av den när jag kom hem så att den skulle kunna hålla för fler framtida paddeläventyr på avlägsna hav.
Helena Henriksson
Jag bloggade så ihärdigt i mer än 10 år. Jag älskade min blogg, alla vänner som kom, kontakterna jag fick, jobben som trillade in, de små tecknen på en värld utanför min egen. Men sedan en dag så var det någon som sa, att ”nu är bloggen död, länge leve instagram. ”
Så blev det ju också faktiskt, när jag väl förstod instagrams styrka. Jag var lite sen på bollen med ett enhetligt flöde, och kanske kommer jag aldrig få det. Men jag kan längta så oerhört mycket efter de längre inläggen som bara en blogg kan bära. Långa utförliga texter, berättelser, historier. Men vem orkar egentligen läsa sådana längre? Själv har jag inte läst en bok på väldigt länge, och det gör mig så sorgsen. Det är som rastlöshet har tagit ett grepp om mig.
Istället har jag det här året valt att fokusera på naturen och mig själv. Skapa slagkraftiga bilder utifrån magen med intuitiva symboler.
Det har varit en smygande process att söka inåt. Så när högtiderna närmar sig tittar jag inte längre efter vilka jag kan få festa och umgås med, istället tittar jag i kalendern efter fullmånar, stjärnstoff, nymånar, högtryck, väderfenomen, cykler i naturen.
Så i år år är det jag och naturen. Allena.
Några älskade kan få vara med ibland, men vill man umgås med mig nuförtiden så får man följa med på fysisk aktivitet eller fotografering. För mig är det ett led i att lära mig säga nej, och ja till mig själv.
Så dagen innan midsommar, sommarsolståndet, längtade jag ut med kameran. Det hade regnat hela dagen, det var bara 8 grader varmt, och jag kände att jag verkligen ville fånga just årets kortaste natt.
Så jag tog min bil, och letade tecken. Jag mötte ett rådjur som stod och tittade på mig länge (rådjuret är mitt styrkedjur har jag hört från flera oberoende håll) och jag körde min bil på känsla.
Sen plötsligt uppenbarade sig bilden, och jag fångade en sekvens av en dröm under några få minuter. Kl 23.15 den 22 juni 2018. Precis när solen gick ner på årets längsta dag.
Sommarsolståndet. Du magiska dag.
Har inte använt mina blixtar på åratal för att jag varit så förtjust i befintligt ljus (och lite trött på att dra runt på tunga lampor och blixtaggregat) , men så ville Saprema att jag även skulle fotografera nya kollektionens produktbilder.
Det blev så bra, kände att jag saknat det klara tydliga skarpa ljuset som faktiskt bara en blixt eller lampa kan ge.
Ska definitivt dra med mig blixtarna mer framöver.
Modell: Fantastiska yogagurun Elaine De Souza som jag är huvudstupa förälskad i.
Vi var 5 flickor som upplevde ett hissnande äventyr runt marrakech.
Ska berätta allt när tid finnes…här är ett photoshoot.
Efter en lång mörk vinter, där jag faktisk inte lämnade Värmland på sju månader utan omfamnade mörkret och snön och kylan och gjorde den till min identitet så kom våren som en explosion.
Det var som att jag åkte skidor ena dagen och planterade blommor dagen efter. Det blev ingen vår. Det blev en fullfjädrad sommarexplosion med 20-30 grader varmt i flera veckor.
HM Conscious Exclusive kom ut med en kollektion enbart av återvunna, ekologisk material inspirerad av Karin Larsson som levde för hundra år sena i Dalarna, och jag blev så inspirerad och gick loss på den här klänningen.
I didn’t leave Värmland for 7 months, I just embraced the cold, the snow, the winter and when the spring arrived and the summer exploded in my arms I wasn’t prepared at all.
But here it is, and Im loving the summervibes.
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.
I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.
Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.
Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.
Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.
Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.
Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.
Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.
Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.
Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.
Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.
Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.
Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.
Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.
Jag upptäckte mat på riktigt när jag var 19 år och jobbade med mästerkocken Lisa. Det är sant. Innan det var mat något man skulle äta för att överleva.
I hela min barndom var mat något som skulle vara hälsosamt, komma från naturen, vara lokal, ekologisk, giftfri och ätas i små portioner på bestämda tider. Helst utomhus. Gärna på öppen eld. Helst skulle morötterna plockas direkt ur landet och helst skulle de ha lite jord på sig. Om det var kött skulle man ha jagat/slaktat det själv. Det är så jag är uppvuxen. Det behövde inte vara gott, det skulle däremot ge näring. Pizza, hamburgare, snabbmat, halvfabrikat var bannlyst och jag minns mitt första besök på Mc Donalds. Jag var 13 år. Det var jättespännande.
___________________
Men så när jag var 19 år i Lisas lilla kök på en båt i västindien introducerades jag till både hummer, sushi, ostron, musslor och fisförnäma kötträtter (våra få gäster tillhörde de rikaste i världen) och plötsligt fick jag uppleva smaker som jag aldrig gjort förut. Min tunga slog volter och en ny värld öppnade sig. Lisa skrattade så hon låg dubbelvikt åt att jag aldrig ätit kalvfilé eller ens hört talas om sushi. (Lisa var i hemligheten hängiven yogi och åt helst vegetariskt men det var inget vi sa till våra gäster där de satt och mumsade på sina dyra blodiga, oxfiléer)
_____________________
Min första allvarliga pojkvän hette Benjamin och var fransman. Som vilken fransman som helst hade hans mormor en vingård och runt det tunga, ådriga 200-åriga ekbordet i hans familj i Bordeaux åtnjöts det mat i timmar. Dukningen var inte så noga, det viktiga var maten, kryddad med romantiska historier. Maten hade förberetts i dagar. Det var alltid 5-rätters, eller iallafall 3-rätters (även om det bara var 2 personer som skulle äta) Maten åts på små blommiga tallrikar (max 24 diameter) och jag söp i mig varje liten essens av de där åren. Jag blev en sorts frankofil. När man skulle ta med sig presenter hem var det alltid ost och vin. Vin och ost. Det var en fundamental kunskap jag fick med mig. Alla borde skaffa sig en fransk ungdomskärlek.
____________________
Lite tidigare, när jag var 13, köpte mamma en camping och jag fick ett litet strandcafé på halsen hemma i Värmland. Jag var bara tonåring. I början serverade vi kokkorv, sockerkakor och glass. Jag visste inget om mat. Mat var något man åt för att överleva.
Jag återvände till mitt café varje sommar. Vi fick fullständiga rättigheter en dag. Vi fick göra som vi ville, så länge som vi såg till att det var öppet och att det fanns något att köpa. En sommar tog med mig min franska pojkvän dit som kock, han visste ju mer om mat än oss andra. Jag köpte dessutom med mig en espressomaskin från Paris (en stammis brukar påpeka det där, att den första cappuchinon hon fick köpa i Värmland var på mitt café 1998)
På resor genom världen hittade jag vänner som jag bjöd in att jobba på mitt café. Vi kallades Fröknarna Fräs, och med tiden blev det en liten restaurang som de flesta av mina vänner är bekanta med. Nästan varje vän har gjort några timmar på det där lilla strandhaket som inte är så litet längre.
_________________________________
Sedan 8 år är det Markus som är stjärnkocken. Han har den där stjärnstatusen. Så när han går genom rummet går ett sorl genom lokalen. Han står för de stora smakerna. Han är en mästare.Vår lilla restaurang är inte bara känd för att ha grymt läge, vedeldad pizza, intressant arkitektur utan lika mycket för Markus såser. Han borde ha en såsskola.
_____________________________
Det slår mig nu, att trots att jag dedikerat en så stor del av mitt liv åt mat (jag plåtar även mat för en tidning) och trots alla mina olika utbildningar har jag aldrig utbildat mig till kock. Jag undrar varför.
Kanske är det för min bakgrund, att det aldrig var naturligt att laga en bearnaise hemma hos oss när jag växte upp? Att mamma jagade ut oss ur köket och bad oss gå ut och rida istället? Att det fattades mig så enormt mycket kunskap i form av den ”fina” maten? Att jag halvt om halvt var uppvuxen på rawfood (med betoning på rå) / älggrytor / får i kål /havregrynsgröt? Att jag inte visste vad en blodig biff innebar?
___________________________
Jag har försökt att tvätta bort min oskolade uppväxt i skogen. Nickat naturligt åt räkcocktails och flamberade pannkakor precis som om vi alltid åt och drack det när jag växte upp. Jag fattar ju att jag har en akilleshäl där, att något i mitt självförtroende sviktar.
Kanske är det restaurangköken som skrämt mig? Avsaknaden av råvarans ursprung? Fönsterlösa lokaler som doftar os? Jag har ju alltid helst velat vara utomhus. Gräva i jorden.
____________________________
Så såg jag dokumentären om Francis Mallman. Jag satt klistrad framför datorn och i slutet rann tårarna nerför mitt ansikte. Hela denna människa. På många sätt var det som att komma hem, att kanske ge sin bakgrund en renässans, att kanske förstå sig själv bättre?
Att låta sina olika världar mötas?
Jag rekommenderar hela denna fantastiska serie ”Chef’s table” på Netflix. Mat som konst, politik, filosofi, buisness, passion, kärlek och psykologi. Personporträtt. Väldigt vackra sådana.
/ Det här skrev jag för Allt om mat september 2016.
När första snön kommer så börjar mitt hjärta att skratta. Det finns inget så magiskt som den allra första snön som dalar från himlen.
Jag har nån filmscen i huvudet från typ Crouching Tiger Hidden Dragon, där en lång scen utspelar sig i ett dalande snöfall. Kan inte hitta den nu, men minns att den var magisk.
För att fira den första snön bestämde vi oss för att möblera om i vardagsrummet i stora huset. Att göra det vintermysigt med referenser till Mexico, Atlasbergen och Chile. En slags skidåkande Patagonien-känsla. Som en lodge. Åh vad jag älskar snön.
