-
Omfamnar mörka november
Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster, finns den vackraste skog jag vet. Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.
Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.
Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster.
Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman.
Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande.
Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.
Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten
och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.
Skrivet i november 2015 men hade försvunnit från min blogg så blev åter publicerat.
-
Skiing into sunset
Back in my magic winter wonderland ❄️and took the monday afternoon off and went crosscountry-skiing in one of our local skiresorts.⛷️
The beautiful Hovfjället just 12 minutes from my home.
It was tired and skied slowly. It was -12 degrees celsius and fresh windswept snow. The tracks were amazing and just a few hours old.
The upphills on the 10km-track were so steep and long, but it’s always worth it once you get to glide downhill.
We have so many skitracks for croscountry-skiing in our area but Hovfjället is really my favourite. You have a constant view of blue mountains and a big sky around and magic trees since it’s located in a nature reserve.
My biggest recommendations. This place is so dear to me.
-
Trekking in Mallorca
Ever since I was a child I wanted to trek the famous GR221 ”Dry stone route” on Mallorca.
This time I got a group of friends with me and all of them with different skills and experiences from hiking so we decided to make a ”light” route and do daytreks around the island.
We had 8 days of vacation in september and we wanted to hike, eat nice food, be inspired by the mallorcian-vibe and swim a lot in the ocean.
Our first airbnb was a beautiful villa in ”Port de Valldemossa”. The port is laying 10-15 minutes driving from actual Valldemossa on a steep, narrow and meandering road so be prepared for adventurous car-driving. In Port De Valldemossa there is no boutiques or grocerystores so buy everything you need in advance. There is only one amazing restaurant which was very good.
Port de Valldemossa-Caló de S’Estaca
We started in the morning. This paths is super easy but the beach (it’s actually not a beach but a harbour) is amazing with no people at all. The water is crystal clear so we were sad we didn’t bring snorkel equipment.
One of the nicest places we ever been to. A secret gem.
Ärkehertigens stig Es Caragolí – Puig des Pou – Cova s’Ermita Guillem
This is a part of the famous Route ”Dry stone Route” and it is on Unesco worldheritage-list.
It’s so amazing and probably the most beautiful walk I ever did. You need to have a permit to go there which you need to apply for in advance. We tried to but didn’t get any answer so we trekked it anyway.
GR®221 Stage 6: Deià – Sóller
This is a completely different hike cause it goes along the coast and passes small beautiful haciendas, cafés with freshly squeezed orangejuice and hotels. Still amazing and I wish the 1000 year old olivetrees could talk cause Im sure they have a lot to say.
In Soller we missed the last bus going back to Deia so we ended up taking a taxi back.
After the wild coast of west we drove to the chill, beautiful little town Santanyi. A laidback atmosphere and the most famous market on the island. The vibe was truly something and the streets were colored in golden sand. The shopping for the boho-chic is to die for. Cafes, restaurants, art, galleries and amazingly chic boutiques digged a big hole in my wallet.
Cala Lombards-Cala Santanyi-Mondrago
I was hiking on my own some of these days. Walked along steep cliffs, rocky stones, passed amazingly beautiful villas, pretty bays with sweet boats and balanced over wild seas. Please bring a friend. Much better. The beaches are amazing, the paths beautiful and views unforgettable.
We were also spending one day in Palma and museums which is an amazing city with a beautiful vibe. Can’t wait to go back to mythical, magic and very chic Mallorca.
And the best travel partner for a hiker like me is always ALLTRAILS.
-
Sommarsolståndet 2018 eller summersolstice och vägen dit
Jag bloggade så ihärdigt i mer än 10 år. Jag älskade min blogg, alla vänner som kom, kontakterna jag fick, jobben som trillade in, de små tecknen på en värld utanför min egen. Men sedan en dag så var det någon som sa, att ”nu är bloggen död, länge leve instagram. ”
Så blev det ju också faktiskt, när jag väl förstod instagrams styrka. Jag var lite sen på bollen med ett enhetligt flöde, och kanske kommer jag aldrig få det. Men jag kan längta så oerhört mycket efter de längre inläggen som bara en blogg kan bära. Långa utförliga texter, berättelser, historier. Men vem orkar egentligen läsa sådana längre? Själv har jag inte läst en bok på väldigt länge, och det gör mig så sorgsen. Det är som rastlöshet har tagit ett grepp om mig.
Istället har jag det här året valt att fokusera på naturen och mig själv. Skapa slagkraftiga bilder utifrån magen med intuitiva symboler.
Det har varit en smygande process att söka inåt. Så när högtiderna närmar sig tittar jag inte längre efter vilka jag kan få festa och umgås med, istället tittar jag i kalendern efter fullmånar, stjärnstoff, nymånar, högtryck, väderfenomen, cykler i naturen.
Så i år år är det jag och naturen. Allena.
Några älskade kan få vara med ibland, men vill man umgås med mig nuförtiden så får man följa med på fysisk aktivitet eller fotografering. För mig är det ett led i att lära mig säga nej, och ja till mig själv.
Så dagen innan midsommar, sommarsolståndet, längtade jag ut med kameran. Det hade regnat hela dagen, det var bara 8 grader varmt, och jag kände att jag verkligen ville fånga just årets kortaste natt.
Så jag tog min bil, och letade tecken. Jag mötte ett rådjur som stod och tittade på mig länge (rådjuret är mitt styrkedjur har jag hört från flera oberoende håll) och jag körde min bil på känsla.
Sen plötsligt uppenbarade sig bilden, och jag fångade en sekvens av en dröm under några få minuter. Kl 23.15 den 22 juni 2018. Precis när solen gick ner på årets längsta dag.
Sommarsolståndet. Du magiska dag.
-
Sisters in Marrakech
Vi var 5 flickor som upplevde ett hissnande äventyr runt marrakech.
Ska berätta allt när tid finnes…här är ett photoshoot.
-
Vår i Sverige
Efter en lång mörk vinter, där jag faktisk inte lämnade Värmland på sju månader utan omfamnade mörkret och snön och kylan och gjorde den till min identitet så kom våren som en explosion.
Det var som att jag åkte skidor ena dagen och planterade blommor dagen efter. Det blev ingen vår. Det blev en fullfjädrad sommarexplosion med 20-30 grader varmt i flera veckor.
HM Conscious Exclusive kom ut med en kollektion enbart av återvunna, ekologisk material inspirerad av Karin Larsson som levde för hundra år sena i Dalarna, och jag blev så inspirerad och gick loss på den här klänningen.
I didn’t leave Värmland for 7 months, I just embraced the cold, the snow, the winter and when the spring arrived and the summer exploded in my arms I wasn’t prepared at all.
But here it is, and Im loving the summervibes.
-
Pånyttförälskad
Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.
Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.
Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.
Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.
Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.
Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.
Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.
Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.
Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.
-
Cirali
Så av en slump, en sådan där otroligt konstig slump som blir utav att man har fem dagar ledigt, ska passa in några flyg, inte betala för mycket, ha ett stort behov av avslappning och sol hamnar i en liten sömnig by i Turkiet. Det var en tuff sommar för mig, det är ju varje sommar iochförsig. De är kraftfulla och dynamiska. Svårbegripliga och fantastiska. Tuffa. Mina somrar.
I september är min kropp alltid i skriande behov av vila. Av att andas. Av att känna. Solen. Alla säsongsarbetare vet vad det handlar om. Man jobbar nästan varje dag i fyra månader. Man har kört slut på sig. De få korta stunder som blir över lägger man på sitt/sina barn. 
Så vi tog en långweekend. Jag tog med mig min aktiva vän Linda för att hon också hade stort behov av att ligga på en strand och sträckläsa böcker. Jag borde kanske vetat bättre, känna mig själv, några dagar på en strand är ovanligt, det rycker i våra ben. Vi hyrde cyklar. 
Det fanns knappt någon trafik, slumrande grusvägar. Vi hade bett om lås av cykeluthyraren. De skrattade åt oss. Sa att aldrig något stals här och alla visste att just dessa cyklar var deras. Men vi låste ändå. (Lita på gud men lås bilen, som jag läst någonstans)
Vi cyklade några kilometer och tog en promenad till de berömda Chimera-eldarna.
Eldar som kommer till av att gas sipprar ur berget. Det har brunnit i tusentals år. På medeltiden var eldslågorna så stora så man trodde att det bodde en drake i berget. 
Men nu brann det små eldar lite överallt. De var fler som var intresserade av eldarna. Turkar och tyskar. Enbart. Jag vet att mycket svenskar semestrar i Turkiet men de stannar kvar på all inclusive-hotellen i Antalya och längst turistorterna. Så tråkigt. All inclusive tar död på turismen. Pengarna går till rika ägare i andra länder. Kan inte förstå hur man kan bo på all-inclusive när det bara några mil därifrån bjuds på kilometerlånga folktomma stränder och vackra citronlundar. Små restauranger med underbar mat. Äventyr såsom klippklättring, cykling, vandring, snorkling och dykning.
Men vi satt och väntade i skymningen och njöt av luften och doften och himlen och vandrade ner med ficklamporna på våra telefoner.
Vi bodde nästan direkt på stranden, bara en smal trädremsa skilde oss från den fyra km långa kustremsan . Ingenting fick byggas på stranden, inga lampor fick lysa och inga betonghus fick byggas för just i den här nationalparken på den här stranden kröp sköldpaddor upp och la ägg. Lampor kunde förvilla dem och betonghus förstöra faunan. Hög musik skulle störa dem. Det hela var så sömnigt och vackert och stilla.
Vi gick upp klockan 6 på morgonen för att se sköldpaddorna men det var två veckor försent för deras äggkläckningssäsong.
Istället gick jag till Olympos. En stad som var blomstrande för 2000 år sedan men som sedan 300 efter kristus legat i dvala. En gammal handelsstad. Nu fanns bara ruiner kvar.
Klipporna var röda och skimrande. Några låg och sov på stranden i sovsäckar. Jag veta att bara några hundra mil härifrån pågår ett krig och människor är på flykt. Jag anser att det är en lyx att få sova under bar himmel i sovsäck, men jag vet att det inte betyder lyx överallt. Att sovsäck under bar himmel också kan betyda att man inte har något hem, eller att ens hem blivit bombat.
I Olympos rann sötvatten nerför vackra bäckar och blandade sig med havet. Jag kände mig lite som Indiana Jones. En upptäckare med rutig skjorta och svettdroppar på näsan.
Så vårt hotell var det enda i hela byn som hade tjusig pool. Vackert omgiven av de sköna bergen.
Jag blev bjuden på båtutflykt av min vän. Vattnet och vikarna var turkosa. Solen brännande. På den lilla båtturen bekantade vi oss med en intellektuell familj från Moskva. De pratade Bergman, politik och arkitektur. De första ryssar jag mött som jag blivit kompis med på facebook. Deras fem-åriga dotter påminde så om Viggo. De värkte lite i hjärtat. Han skulle gillat Lydia, som hon hette. Lekt med henne där i skuggan av seglet.Det är aldrig roligt att vara borta från sitt barn, men ibland, som fem dagar i september, kan det vara okey.
Vårt hotellrum var ett litet hus i trä. 
Vi snorklade i havet, dök i grottorna och kände den varma solen och salta vattnet röra våra kroppar på det där absolut helande sättet.
Jag uppstår när jag får resa. Så är det bara. Det är något så självklart i mig som blir levande när jag får vara på resande fot. Som att himlar får färg och hjärtat lust. Som att jag egentligen är en nomad men samhället tvingar mig till att stanna kvar på en plats, och det skaver. Åh vad det skaver. Allt det där för att passa in. Samhället, foga in sig, den trånga synen på hur vi borde leva våra liv. Jag har aldrig passat in. Kommer aldrig passa in, men gör så gott jag kan.
