alpint, Frihet, Skidor, Sport, Stil, Uncategorized, Vår, Vintage, Vinter

Skapa en egen skiddress

IMG_5018
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.

I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.

Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.

Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.

Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.

 

SparaSpara

Frihet, Helena funderar, Inspiration Träning, kärlek, Kropp & själ, Skidor, snö., Värmlandstips, Vasaloppet, Vinter

Pånyttförälskad

Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Foto 2018-01-11 14 20 56

Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.

Foto 2018-01-11 14 01 51

Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.

Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.

Foto 2018-01-11 14 27 28

Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.

Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.

Foto 2018-01-11 14 12 52

Haralöpet är svåruppkört. Det kräver  en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.

Foto 2018-01-11 14 17 44

Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.

Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.

Foto 2018-01-11 14 02 45

Det är så otroligt härligt att vara kär igen.

Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.

Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.

Äventyr, Barn, Blommor, Frihet, inspiration, Katus, Resa med barn, Trädgård, Vänner

Jardin Botanico De Cactus eller Den botaniska kaktusträdgården

magicthreeAlltså, det är ju så trendigt med kaktusar nu, och det är ju inte så konstigt med tanke på att de antagligen är några av de snyggaste växter som finns.

Förra året var jag på Gardin de Marjorelle i Marrakech (ska skriva ett eget inlägg om det) men den trädgården var inget i jämförelse med den vi fann på djurparken Oasis Zoo på Fuerteventura när vi var där förra veckan med barnen på höstlov. OMG. Magiskt.

Vi var egentligen där för att titta på zebror och kor och sånt, men jag häpnades verkligen av den här trädgården. Överlag ska sägas att djurparken var väldigt fint skött, och djuren mådde bra. De flesta var omhändertagna från misskötsförhållanden. thumb_IMG_7204_1024 thumb_IMG_7442_1024thumb_IMG_7184_1024 thumb_IMG_E7217_1024 thumb_IMG_7444_1024 thumb_IMG_7254_1024 thumb_IMG_7255_1024 thumb_IMG_7441_1024 thumb_IMG_7246_1024 thumb_IMG_7186_1024 thumb_IMG_7115_1024 thumb_IMG_7176_1024 thumb_IMG_7175_1024zebra thumb_IMG_7162_1024

Arkitektur, Äventyr, Frihet, Fröknarna Fräs, Guide, Hus, Markus, Mat, Mat & Hälsa, Minnen, Minnen Vänner, Odling, Resa, Timmerhus, Uncategorized, Urnatur, Vandring, Vänner, Vår

Vild plockmat och en digital detox

Det här är en artikel jag skrev för 2 år sedan, men jag vill gärna dela med mig av den nu. Vi närmar oss snart samma tid. När hela naturen börjar bli ätbar.

_______________________________

-Tog du med vinflaskorna?  Jag var stressad och pratade i mobilen när jag ropade till min vän och kollega Markus när jag hämtade upp honom utanför vår restaurang.  Det var tidigt måndagmorgon och vi var trötta. I bilen på väg till vårt mål konstaterade vi att vi glömt både vin och öl och att det antagligen skulle bli en ganska torr tillställning.

Markus är kökschef på vår restaurang, och jag kallar mig för restaurangchef. Vi har bara öppet tre månader per år, de vackraste månaderna som finns i Sverige. Men vi har ett stort tryck och hög omsättning under dessa månader så det gäller att hålla tungan rätt i mun och leverera. Det är en stressig period och speciellt innan. Telefonen ringer i ett och tempot är högt.

wDSC_7232

En månad tidigare hade jag fått en inbjudan av Svenska Hushällningssällskapet om en utomhusmatlagningskurs, Wild food on the table, och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att ha en liten kickoff så jag skickade runt inbjudan till våra branschkollegor och några nappade.

Om jag ska vara helt ärlig såg jag inte kursen som det primära, utan mest chansen att få använda detta dygn till en liten minikickoff och få dricka vin och prata med kollegor innan säsongen skulle dra igång för fullt.  Jag gick inte ens in på hemsidan till vårt besöksmål. Jag trodde att jag sett det förrut. Been there. Done that.

Men det är märkligt när man är oförberedd för man är så öppen och därför redo för att överaskas

wDSC_7433 wDSC_7475

Urnatur utanför Ödeshög i Östergötland möttes vi av det mest märkliga och fantastiska fenomen. En jägmästare som levt med indianer och jobbat med ekoturism hade tillsammans med sin fru textilkonstnärinnan (man kan köpa sofftyget här), biologen och örtsamlaren skapat en oas av ekosofi. Fast inte på det gamla vanliga sättet utan med en fingertoppskänsla för design, nytänk och gamla traditioner. Vi var inte de första som förälskat oss i denna plats. Fotografer, konstnärer, kreatörer, musiker och företag från hela världen hade använt Urnatur som scen för sina skapelser. Det räckte med att kliva in genom grindarna så slutade mobilen att fungera och jag kände jag mig magiskt beslagtagen.

wDSC_7410wDSC_7488 wDSC_7308wDSC_7311wDSC_7432

När vi gick på stigen som kantades av fårhagar, stenrös och hundraåriga gamla ekar och in genom grindarna till Skogserimitaget där vi skulle bo så slogs jag av harmonin i  hela området. Som om den som hade byggt det hade den yttersta kunskapen om hur man hittar balans. Med färger, former och detaljer. Kändes så nytt fast samtidigt bekant, traditionellt , enkelt och självklart. Jag antar att det var kombinationen mellan två människor. Konstnären och skogsentreprenören.

wDSC_7450 wDSC_7237wDSC_7240

Det första huset som mötte oss hette Luftslottet och hade en snirklande stege upp till ett bedårande kärlekshus uppe i träden. Hängbroar ledde ut till de andra träden och skapade en förhöjd känsla med smak av barndom. Ni vet hur man älskade trädkojor när man var liten. Det här var en trädkoja för vuxna. Med stora vackra fönster, snirklande snickarglädje, en säng med vita strukna lakan och i mitten tronade en varm kamin. Tänk att få vara en fågel och få bo bland trädkronor.

wDSC_7429bwDSC_7224

Efter Luftslottet följde Pilgrimstugan, Hattstugan, Kolarkojan, Mosstemplet och så fortsatte det med sagonamn ända tills Badhuset som var ett hus med bastu, badtunnor och soluppvärmda duschar. Alla husen skilde sig från varandra. Skapade utifrån sina egna förutsättningar.

wDSC_7428 wDSC_7426

Jag hade helst velat stanna vid de här husen hela dagen. Lyssnat på fåglarna som sjöng och spindelnäten som vävdes. Den drypande mossan och den urgamla skogen som berättade så mycket historier. Men vi var där på kurs för att lära oss om utomhusmatlagning och Wild Food on the table.             

wDSC_7205wDSC_7300 wDSC_7396

Nässlorna är det lättaste att hitta och den är enormt rik på c-vitamin, järn och kalcium men den är även fullproppad med protein. Jag har plockat nässlor förut men alltid varit så rädd för att bränna mig, men man bränner sig inte om man inte stryker bladets kant på huden. Däremot kittlar det länge på huden och brännässlan sägs vara mycket bra mot reumatism och lågt blodtryck.Vi plockade även lindblad, maskrosblad, kirskål och ängssyra. Det blev en stor färgglad sallad som skulle kunna slå vilken restaurang som helst med häpnad, och allt var vilt och kom från en radie på 500 meter. Dessutom lagade vi till lammköttet och gädda i en matgrop. En uråldrig matlagningsprocess där värmen sluter in från alla håll, ungefär som en ugn.

wDSC_7356

Medans vi lagade till maten på det mest uråldriga sättet man hittat byggde vi även upp en bastu, en så kallad sweat lodge (eller purification ceremony som vissa kallar det) där man med hjälp av humle eller annat träslag bygger en konstruktion som man sedan täcker med stort tyg (presenning fungerar också även om det inte känns lika exklusivt). Man släpar in varma stenar från elden (som man hållit igång ett tag) och häller på vatten. Voila. En ljuvlig bastu i ett runt format.

wDSC_7350wDSC_7406

Så medans majsolen gick ner över denna gudaliknande plats pratade vi mycket och länge om täljtekniker, olika trädslag, örter och vad naturen har att ge. Den sovande scouten i mig hade vaknat till liv och det sprätte i min kropp och talade om minnen som jag glömt sedan länge.

skogserimitagetw

Vi tassade tillbaka till våra stugor och försommardimman låg tät över stenrösen och ängarna och i skogen rök det från alla kojor. Vi var inte det minsta ledsna över att vi glömt vinet och ölen hemma för vi var som berusade, nästan detoxifierade av själva upplevelsen.

wDSC_7553wDSC_7548

Dagen efter var det åter dags att plocka örter från naturens skafferi, men den här gången stod rökt abborre, soppa och barkbröd på menyn. Till det skulle det serveras älgdricka och björksav. Rökningen är så fiffig. Man kan ta vilken gammal plåthink som helst, lägga ett tunt galler stående och liggande (som fisken får ligga på) och något slags träspån. Man kan hyvla av vilket träd som helst, och alla ger olika rökeffekter. Så ställer man den på elden och efter tio-femton minuter har man rökt fisk som smakar som något gudarna sänt.

wDSC_7333

När det var dags för oss att åka hem på eftermiddagen den andra dagen kände jag mig så lättad. Upplevelsen kändes så omvälvande. Vi hade för 24 timmar gått tillbaka till det mest ursprungliga i oss själva. Samlat mat, gjort upp eld, lagat, bastat på gräs och hjälpts åt med sysslor. Som att man måste gå tillbaka för att kunna komma hem. Tillfredställa det mest primära för att känna sig komplett. Vi hade inte druckit en droppe vin och inte heller pratat så mycket buisness, men vi hade ändå haft den finaste formen av kickoff.

I bussen slog jag på min mobil som jag slagit av när jag klev in på skogserimitagestigen. Det blinkade till i telefonen. 22 samtal och 9 sms. Jag slog av den igen. Bara för en stund. Andades in doften av brasa i min jacka, tog ett djupt andetag och lovade mig själv att uppmuntra scouten inom mig att komma fram oftare. Att låta urmänniskan i mig få leva. Att slå av mobilen och ibland ha mobilfria dygn. Att leva lite långsammare, lite enklare.  Att laga mat över öppen eld. Så enkelt och så vansinnigt bra.

wDSC_7573

Tack Svenska Hushållningssällskapet, Urnatur, Almars Krog, Spishyllan, Sunnys Place och såklart Fröknarna Fräs.

wDSC_7553

Recept på Barkbrödchapati

(4 pers)

1 dl barkbröd

3 dl vetemjöl

50 gr smör

½ tsk vatten

Smält smöret och blanda med mjöl och salt. Blanda i kallt vatten så det blir lagom till en deg som går att kavla. Dela degen i 8 delar och kavla ut tunna (1 mm) bröd. Stek i panna utan smör på bägge sidorna tills brödet har fått färg.

 And it also got translated:

“Did you bring the wine?” I shouted to Markus at the same time as I was having a conversation on my mobile, stressed and in a rush, when I picked him up outside our restaurant.

It was an early Monday morning and we were both tired. Once we were en route to our destination, we concluded that we had indeed left both the wine and the beer behind and, as such, this was bound to be a rather dull (not to say dry!) event.

Markus is the head chef at the restaurant I run. We are a seasonal business and only open three months of the year, namely during the summer months when Sweden is at its most beautiful. These are incredibly busy months with high turnover, so the pressure is on to deliver. The weeks leading up to this period when I have to get everything in place are especially stressful – the phone doesn’t stop ringing and it’s all hands on deck.

A month prior I had received an invitation from the Swedish Rural Economy and Agricultural Societies for an outdoor cooking course: Wild Food On the Table. I saw this as a brilliant opportunity for a kick-off event for the fast approaching summer season and sent the invite on to some trade colleagues, and so now we were on our way to Urnatur (this roughly translates as “ancient nature”), which is located in southern part of Sweden. It is what the people who run it call a wood hermitage, intended to be “a place for reflection.”

In all honesty, I didn’t consider the actual course to be the main pull, but rather the chance to spend time with colleagues and drink some wine and discuss the coming months. My main objective was to just get all of us colleagues together for a much needed energy injection and motivational boost. Hand on heart, I didn’t even bother checking out the home page for Urnatur because I thought I’d seen it all before. Been there, done that.

I discovered that the most wonderful thing about coming unprepared, is that you come along with an open mind and a readiness to be surprised. So when we arrived at Urnatur, it was with wonder and awe that we were met by this forester who has created this place. He has lived with native Indians previously and his wife is a textile artist, biologist and herbalist. Together, they have created this oasis of ecosophy, combining a sure instinct for design, new ideas and old traditions all rolled into one. As you would imagine, we were not the first to fall in love with this place. Photographers, artists, musicians, creative folk and various businesses from around the world have used Urnatur as the backdrop and stage for their creations. As soon as I stepped through the gates, my mobile stopped working and I felt magically seized.

The path in towards the wood hermitage where we were to stay, wound along sheep pastures and was lined by dry stone walls and oak trees a hundred years old. When we reached the hermitage I was struck by its perfect harmony. The creative mind behind this place clearly had the ultimate knowledge of how to create a perfectly harmonious space. Feng shui in its purest form. It felt so new, yet at the same time familiar, traditional, simple and… …obvious!

In the tree tops, little tree houses were constructed, connected by hanging footbridges. The first one we got to was called the Castle In the Air (Luftslottet), and had a meandering wooden ladder which lead up to this adorable love house there up in the trees. I used to love tree houses when I was little. This was a tree house for adults! It had beautiful, large windows, a bed with ironed, white sheets, a warm stove heater in the centre and you could really feel the love for carpentry that had gone into its build. Imagine being a bird, living among the tree tops!

The next tree house along was the Pilgrim Cottage (Pilgrimstugan), then followed the Hat Cottage (Hattstugan), the Coal Miner’s Hut (Kolarkojan), the Moss Temple (Mosstemplet) and so the fairytale names continued all the way to the Bath House (Badhuset), which was a house with a sauna, olden style bath “barrels” and sun heated showers. No two houses were the same, each created based on its own unique potential.

If I’d had my way, I would have spent the whole day around these houses, allowing my mind to only focus on the bird song and spider webs being spun and only be part of these ancient woods that held so many stories. Alas, we were there to take a course on outdoor cooking and Wild Food On the Table, so I had to tear myself away.

First we had to gather the food. Nettles are the easiest to find and incredibly rich in vitamin C, iron and calcium, but also packed with protein. I have picked nettles before but have always been scared of getting stung, but unless you drag the edges of the leaves against your skin, you’ll be fine. However, your skin will tingle for a long time after handling nettles and this is said to counteract rheumatic symptoms and blood pressure.

We also picked linden leaves, dandelion, ground elder and sorrel. All of this was turned into a magnificent, colourful salad that would hold its own on the finest of menus. Everything we used to cook was gathered from within a 500m radius. The meat, sourced from Urnatur’s own farm and, fish from the nearby lake, we prepared in a “cooking pit”. This is an ancient way of cooking that works just like an oven, with the heat closing in from all directions.

Whilst we cooked the food in the same way as people had done hundreds/thousands of years before us, we also built a sauna, or “purification ceremony” as it’s also known. For this, you can use hops or other types of wood to build a rounded construction that you then cover with a large piece of fabric (tarpaulin also works but doesn’t feel as exclusive). Then you put in warm stones from the fire (that you need to have had going for a while) and pour water over them. Et voilá!

So when the sun set over this wondrous place on this evening in May, we talked at length about carving techniques, different types of wood, herbs and their various uses and all that nature has to offer. The hitherto dormant scout cub in me suddenly sprang to life and my whole being was bursting to tell its memories that I’d forgotten I had.

When we wandered back to our tree houses, the pre-summer mist hung in a dense cover over the stone walls and fields, and smoke rising out from all the huts. We were not in the slightest upset that we had left the wine and beer behind, because in that moment we felt intoxicated from the experience itself. Like a detox for the soul.

The following day it was once again time to pick herbs from nature’s own larder, but this time there was also smoked perch, soup and bread made with bark on the menu. With this, we’d also be serving “elk brew” (which has no elk based ingredients, I hasten to add!) and birch sap.

The smoking process is so clever. You can take any old sheet metal bucket, then put a thin grill above it (that you place the fish on) and add any kind of wood chips. You can slice this from type of wood, all give different tastes. Then place this on the fire and after 10-15 minutes you have smoked fish fit to serve kings.

When it was time for us to leave in the afternoon on the second days, I welled up. This experience really triggered something in me, transformed me. Over the past 24 hours we had all gone back to basics, to the most natural versions of ourselves. We’d gathered food, made fire, cooked, built and used our own sauna and worked together to satisfy our most primary needs. The process felt to me like coming home, and I’d gone back in time in order to get there. I felt complete. We hadn’t had a drop of wine, nor had we talked much about business, but we couldn’t have had a better kick-off.

On the bus back home, I checked my mobile. 22 missed calls and nine text messages. I smiled to myself and switched it back off. Just for a while. I inhaled the scent of camp fire that clung to my coat, took a deep breath and promised myself to let the scout cub in me out more often, to indulge the primitive and natural in me and let the Helena of xxxx hundred years ago live. Let my ancient self cook food over an open fire and make a point of having mobile free days, and let life be a little slower, a little simpler. And perhaps most of all: a little better.

Bad, Bali, Frihet, Muse, Natur, Resa, Saprema, Vandring, Vänner, Yoga

Vattenfallet

thewaterfallwebthewaterfall05webbthewaterfall09webbthewaterfall08webbthewaterfall02webbthewaterfall07webbthewaterfall03webbthewaterfall09webbVi vandrade en timme genom ett permakultur-landskap innan vi kom fram till det hundra meter höga vattenfallet som skvätte ner oss likt stjärnstoff på ett himlavalv.

Jag hade kunnat stanna hela dagen, låta vattnet leda mig till konst. Alla vet att allt som är fuktigt blir bra på bild. Det blir som en lyster, en extra glans. Hud, händer, kroppar, löv och stenar.

Det var en lerig botten, men det var tur för att inte upplevelsen skulle bli en kliché av paradiset. Porlande sötvatten som faller ner mot jordens dragningskraft. Två yogisar i ett högt beläget regnskogsparadis. En fotograf som får andnöd. De andra som var med oss drog i oss, ville vidare. Jag ville stanna, frysa tiden. Men allt som frös var hud mot friskt vatten.

Jag lovade att återvända. Snart.

Plats: Munduk, Bali

Modeller: Anna och Anna

 

 

Alva, Frihet, Outfits, Personligt, Torsby Camping Fröknarna Fräs

Sånt vi gör på söndagarna

Så hände det sig så att vi hade en sådan otroligt fin söndag (som tyvärr slutade på akuten för lille Viggo) men vi firade en speciell bröllopsdag som kommer få ett eget inlägg.

och vi hade det väldigt, väldigt mysigt hela familjen. Och världens bästa Alva var förstås med


och jag hade mina Pippi-skor på mig (det är jag och världens bästa NWT-journalist Fröken Sims som har exakt lika kom vi på en gång på en fest) och ja, alla som sa till mig att brösten skulle försvinna efter att man slutat amma har fel, jag väntar fortfarande på att de ska krympa men kanske får jag börja träna också. Har lovat mig själv att hamna i inre och yttre fysisk balans när huset är färdigt.

så började vi leka på stranden, jag och mina bundsförvanter
och himlen var kusligt vacker och vattenytan alldeles vodkablank
och Markus och Alva övade gamla skejtarmoves (eller nåt)
och vi gosade och mös
och dansade och hoppade

fin plats alltså.

Tänk att ha en sådan här underbar guddotter. Det är riktigt lycka.
Och lille Viggo ja, han trillade på studsmattan och slog i ett ben och vi har varit alldeles utom oss av oro, för det är verkligen inte lätt när de är så små och inte kan förklara vart det gör ont. Vi har besökt både vårdcentralen, akuten och röntgen och han har suttit alldeles stilla en hel dag.  Jag ber till gudarna att han ska hoppa upp imorgon och springa och sjunga precis som vanligt. Så nu håller vi tummarna för det. 
Barn, Blommor, Frihet, Hus, inspiration, kärlek, Min son, Mina klänningar, Mitt hus, Mode, Natur, Odd Molly, Personligt, Rattsjöberg, självporträtt, Sommar, Värmlandstips, Viggo, Vintage

Dagen då Viggo döptes


Kolla kolla vad jag äntligen fick tag på. Efter att ha letat en stund så fann jag den tillslut. En Odd Mollys ”Higher than my own goals” i storlek 3 från kollektionen ”Hands of a lover”. Den infann sig i ett paket i brevlådan dagen innan lille Viggo döptes.  Och den är så vacker. En riktig raritet som ska få följa med mig i livet. Om ni undrar över den fantastiska tapeten så befinner vi oss i vårt nyinköpta renoveringsprojekt. Mitt drömhus. Vi fick nycklarna på fredag kl 14 och på lördag k 15.00 hölls Viggos dop där.

Han döptes utanför. Det var strålande sol, riktigt varmt. September luft och indiansommar. Himlen var så blå att den hade kunnat konkurera med den grekiska blå färgen som man hittar på vykort. En liten violonist från en annan tid spelade först Boeves Psalm på dragspel och sedan psalmerna och värmlandsvisan på fiol.

Markus, min kusin och tillika den ena gudfadern hällde vattnet i dopfunten som var en sten i granit, urgröpt av min pappas vän, stenhuggaren Kristian Lund. Vi hade två flaskor vatten. I den ena (ölflaskan) kom vattnet från Rattsjön, och den andra förgyllda bägaren kom vatten från Klarälven.
Prästen Ingemar döpte sedan Viggo och Viggo var alldeles tyst.

Min mamma var så vacker. I min efterlysning efter Odd Molly-rariteten fick jag även tag på en likadan fast i grått i en mindre storlek som hon fick låna (och som kommer passa mig när jag slutat amma) Hon satt där i solen och var så avslappnat skön. Brevid sig hade hon prästen Ingemars vackra fru Pia.

Viggo själv bar en dopklänning jag råkade buda hem på tradera. Men jag är väldigt nöjd. En Marimekko-dopklänning. Tina sitter och syr vackra speciella kläder i Sundvall, och ni hittar hennes alster under Pyttisen
.

Här är hela sällskapet. Jag drog faktiskt strecket vid släkten, men en och annan vän slinker alltid med.

Mirja sjöng och Nico kompade. Vi lyssnade på deras fina versioner av ”Sommarkort”, ”Sweet child of mine” och ”Jag ger dig min morgon”. Klassiska vackra sånger.

Vårt hus är verkligen en av de vackraste jag vet.

Så många fina vänner på ett och samma ställe är en dröm.

Mamma och Viggo.

Min vackra storasyster Anna som mer och mer liknar en lillasyster.

Vackra pop-Mirja med sin sin spröda röst.

Fina storasyter Anki, kusin Björn i mitt hus som jag nyper mig i armen för att jag kan inte förstå att det är mitt.

Björns fina flickvän Mikaela.

Och när man har en långlång klänning får man hitta knep när man ska amma. Eller ta hjälp av en Funovits sjal (jag älskar den)

och här är Viggo med sina två gudfädrar och sin gudmor. Helt utvalda för sina speciella förmågor.

Mitt drömhus (hoppas det ska bli Jöggas drömhus också med tiden) har kakelugnar i varje rum, och vackra blommiga snirkliga tapetmönster. Höga trösklar och en doft som minner om svunna tider.

Så vi matchar in tycker jag.

Natten innan låg jag och Viggo och hostade ikapp med snuva och förkylning och jag tycker det syns på våra ögon.

Tjusiga ladies. Ursnygga Åsa från Fastighetsbyrån, och undersköna Pia från Vackra hem klädd i kjol från Ewa i Walla.

Viggo med sin mormor och sin farmor. 

och med sin gudfar Markus som faktiskt valt kepsen dagen till ära.

Efteråt gick vi hem till mitt föräldrahem och åt smörgåstårta och drack hallonsaft. 

och det var så roligt att få ta del av av en ny släkt. Dagens äldsta i mitten.

och dagens yngsta (förutom Viggo då)

och barn som busar i gräset.

och sexiga ungdomar som kramas.

och vi drack kaffe och åt tårta och njöt av värmen.

och jag och världens snällaste pappa som väldigt sällan hamnar på samma bild.

och väldigt ursnygga mamma.

och dopblommorna och syster Anna i det där köket som flödar av ljus.

och jag och världens bästa Tommy (som har en intressant kamera)

och Markus och en ros får avsluta denna perfekta Indiansommardag. Hade jag haft tid hade jag plåtat alla. En av de bästa dagarna i mitt liv.
Tack allesammans.
Berömda bröllop, Bröllop, Frihet, Humor, inspiration, kärlek, Minnen Vänner, Natur, Vänner, Värmlandstips

Anders och Lena

Anders och Lena är gamla vänner till mig. De gifte sig i juli månad. De är lite som en Urban Outfitters affär. Väldigt trendiga, chickt retro, lite finurliga och påhittiga med sin humor, skatebohemvintage och alltid omgivna av vänner och väldigt mycket peace, love & understanding. Jag såg det här som en chans att få låta min ande få vara fri. 


Om jag inte hade ammat hade jag och min kamera definitivt varit med på festen (festen som slutade 11.00 dagen efter och som exakt hela byn har pratat om hela sommaren. Bandet (Top Cats) som slutade spela 05, städerskan som kom på morgonen och som fick gå hem igen därför att festen fortfarande pågick. Underbart)


Puss. All lycka till er.// Helena H
Berömda bröllop, Bröllop, Frihet, Humor, inspiration, kärlek, Minnen Vänner, Natur, Vänner, Värmlandstips

Anders och Lena

Anders och Lena är gamla vänner till mig. De gifte sig i juli månad. De är lite som en Urban Outfitters affär. Väldigt trendiga, chickt retro, lite finurliga och påhittiga med sin humor, skatebohemvintage och alltid omgivna av vänner och väldigt mycket peace, love & understanding. Jag såg det här som en chans att få låta min ande få vara fri. 


Om jag inte hade ammat hade jag och min kamera definitivt varit med på festen (festen som slutade 11.00 dagen efter och som exakt hela byn har pratat om hela sommaren. Bandet (Top Cats) som slutade spela 05, städerskan som kom på morgonen och som fick gå hem igen därför att festen fortfarande pågick. Underbart)


Puss. All lycka till er.// Helena H
Äventyr, Frihet, Hus, kärlek, Min son, Minnen Vänner, Natur, Personligt, Värmlandstips

Några dagar i paradiset

Hela förra veckan var vi i mitt paradis Rattsjöberg och firade sommaren. Jag plockade en cerise bondpion i mammas trädgård och Jessica satte den i en fantastisk vas.

Min fina systers-syster (min halvsysters halvsyster för de som tycker det är viktigt) Jeanette var också där.
Min farbror Bosse och kusin Linda var också där.

Och lille Jesper, Felicia och vår kära gamla vän Jessica.
och jag och lille Viggo förstås.
Vi gick ner till sjön några gånger.
Vi gosade med fåren och lammen.

Min farbror Bosse är en av de finaste människorna jag känner.

Bosse läser gärna Kvällsstunden, och det gör han säkert för att hans mor, min farmor brukade göra det. Den tidningen ger mig alltid lite farmor känslor.

Sen åskade det en natt som sagt var och vi låg och höll om varandra och var rädda. Hade jag haft stativet med mig hade jag plåtat blixtarna. Måste lära mig att alltid ta med stativet.

Dagen efter var det fint väder igen och vi låg vid vattnet och solade.

Det blåste och glittrade vid världens vackraste sjö.

På kvällen spelade vi retro och det dracks sauternes.

Sen kom min underbare vän Fredrik på besök. Han hade med sig cykeln och cyklade runt Rattsjön.

Fredrik jobbar med/brevid ett tryckeri så han hade med sig en hel hög med tidningar till oss som vi jublade över att få. Personligen är det inte var dag jag läser skvallertidningar men det passar att få lite intriger i lugna, sköna skogen.

Vi åt mat hela tiden. Grillade, sill och det dracks vin till lunch….en riktig paradistillvaro.

och alla dessa jordgubbar som bara vill ätas.

Vi hade spa och la gurka på ögonen, och vi var ute och terrängkörde Viggo i hans joggingvagn.

Pendikstugan har några hundra meter till Rattsjön.

Pendikstugan kan man faktiskt hyra. Man ringer bara 0560-71095 och ser om den är ledig. Vi hyr ut den till speciella gäster. Det är den första stugan som pappa byggde. Det är faktiskt ett riktigt fertilitetshus för mer än tre kvinnor (som vi vet) har blivit gravida där.

Det är sannerligen paradiset, med bara några kilometer till Hovfjället. Med snirkliga stigar och utsikt över blånande berg.

På övervåningen hittar man en tavla målad av mig från en tid då jag var på seglats. Motivet föreställer min tid i Portugal.
Sen hittar man en mörk oljemålning av Jessica vid trappan.

Sen kom Bosse på besök till vår stuga och vi spelade retro igen. Bosse var den enda som hade koll på 50-talet.

Vi hittade smultronställen.

Med höga stora smultron.

och som grand finale kom en liten älg förbi.
Det var några fantastiska dagar i mitt paradis.
Rattsjöberget.