alpint, Frihet, Skidor, Sport, Stil, Uncategorized, Vår, Vintage, Vinter

Skapa en egen skiddress

IMG_5018
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.

I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.

Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.

Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.

Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.

 

SparaSpara

kärlek, Kropp & själ, Muse, Personligt, Porträtt, Rattsjöberg, Spell and the gypsy, Uncategorized, Vänner

Min vän

helenah01

Vi träffades vid ett övergångsställe. Hon hade tjusiga mörka solglasögon och vackert självförtroende som lyste igenom hennes bleka skinn och strödde ner hennes mörka lockar med glans. Det vara bara en ingivelse. Jag bjöd hem henne på kaffe. Sedan var det hon och jag. Varje dag.

DSC_6327Jag vet att det som hände oss är ovanligt. Det är inte lätt att hitta nya bästisar när man är 36 år. Men det klickade mellan oss. Jag berättade allt för henne.  Hon berättade allt för mig. Hur hon hade varit syrisk mästare i simning och dedikerat sitt liv till bassängen och träningen och coachningen. Hur hon gift sig. Skiljt sig. Hur hon lyckats ta sig till Sverige genom att simma över hav och gömma sig i skogar med bara små eldar som värmekälla. Hur hon lämnat sin 14-åriga son hos sin mamma för att ta sig till Sverige för att börja ett nytt liv. Hur hon saknade sin son. Hur smärtsamt det var. Hur hon kämpade sig genom ett år.

DSC_6299Men min vän väljer alltid ljuset. Att se saker positivt. Att le mot det som kommer till en. Att ta sig fram. Använda chanser och möjligheter och tillfällen. Jag fick henne att lära tjugo personer att simma crawl men vi blev motarbetade på den lokala simbassängen. Ni kan inte komma hit och tro att ni är något. Vi blev anmälda av andra som simmade i bassängen att vår lilla grupp skvätte för mycket. Och sen skrattade vi lite för mycket. Men jag sa, vi skiter i dem, vi startar ett företag. Men byråkrati och myndigheter erbjuder en snårskog. Och den lokala simbassängen kunde inte särbehandla oss utan tyckte att min vän borde hyra badhuset när det var stängt för 800 kr per gång. Dessutom tycker det svenska samhället att det ska vara SFI och praktik innan man kan hålla på att skapa något eget. Det blev ganska svårrott.

DSC_6303

Hennes son kom tilllslut. Det var så otroligt fantastiskt. Jag grät när jag fick ett mms när de kramade varandra på flygplatsen efter att inte ha sett varann på 1 1/2 år. Sedan försökte de att skapa sig en egen tillvaro i vår by. De lyckades fint. Fint för att vara 14 och 36 och inte prata svenska. Resten av familjen hade hamnat i Göteborg och jag förstod att det var dit de sedan skulle flytta.

DSC_6343_1

Första gången jag hämtade henne i min bil för att ta henne ut till mitt hus i det som hon kallar vildmarken kunde hon nästan inte andas. Hon hade aldrig varit i skogen. Hon förstod inte hur skogen kunde vara rekreation. Hur kan man tycka om att vara så långt borta från allt i ingenstans? Tänk om jag försvinner viskade hon.  Du försvinner inte sa jag. Du är med mig. Lita på mig. Jag tror egentligen aldrig att hon riktigt begrep varför jag hyllade naturen så mycket, och kanske kommer hon aldrig förstå det. Men det gör inget, för vi möttes i ett samförstånd där vi både ville förstå den andre.

DSC_6401_1Hon hade aldrig badat i en sjö. Hon tycker sjöarna är kalla, mörka, dystra och tunga, litegrann som svenskarna. Så saknade sjöarna humor, litegrann som svenskarna.

wDSC_6472

Men min vän är modig. Hon tog ett djupt andetag och dök. Hon är ett naturbarn. En streetsmart tjej med skinn på näsan. En dam som vet vad hon vill ha.

DSC_6267_1och hon ville ha kärlek så en dag i vår fnittrande tillvaro mötte hon sin man. Han var tio år yngre och hon var det vackraste han sett.

DSC_6496

och deras kärlek bara växte och en dag gifte de sig.

DSC_6628

och när de bestämde sig för att flytta till Göteborg för hennes sons skull där resten av familjen bor så sörjde jag för man får aldrig behålla det där som är det bästa. Man har det till låns. Vänner kommer och vänner går. Känslor kommer och känslor går. Jag vet ju att Göteborg bara är en bit bort, men det var ändå som jag hittade något nära med min vän. Något nära unikt som är svårt att finna. Jag vet, för jag söker alltid, och när det väl klickar ska man hålla fast i det

DSC_6786 DSC_6790 DSC_6791och jag älskar henne i min kimono och med min tekopp , och vår vänskap kommer hålla livet utDSC_6701 DSC_6726DSC_6651_1DSC_6707DSC_6742 DSC_6765DSC_6763 Gudomliga glada varelse.

Jag önskar dig allt gott och att vi ses alldeles snart igen och då vill jag fotografera dig igen.

Det är min tur att besöka dig nu.

Uncategorized

När IKEA var hos mig

webb_4Nu ska jag berätta om när IKEA-living var till mig. En tidning som ges ut i 37 länder på 30 olika språk. Den kom ut i brevlådorna idag så det har klingat till i min telefon att folk har sett mitt hem. Lite hissnande. webb_5

Och visst är det fantastiskt roligt, om än lite läskigt att se en underlig bild på sig själv sådär. De tog så sjukt många bra bilder, och valde ändå en av de sämre…men det finns säkert någon tanke med det också.

webb_6IKEA-Living ges ut av en egen oberoende reklambyrå i London. IKEA är en kund till dem som vilken som helst (men den största förstås) och de har till uppgift att hitta personliga hem och sedan skriva artiklar om dem. Snacka om drömjobb. Artiklarna är alltså skrivna på engelska och sedan översatta till olika språk (därav har ordet writer förvandlats till författare, vilket inte är riktigt sant eftersom mina skrivna ord ännu inte blivit publicerade. Jag har än så länge bara varit med i böcker som fotograf. Men vänta ni bara)

webb_7

De hörde av sig till mig redan i februari 2015. De hade hittat mitt hem på min blogg och tyckte att jag hade gjort något roligt av ett IKEA-kök.  Så började en lång process av mailande där jag skulle svara på cirka 70 frågor ingående. Om min stil, varför, hur och på vilket sätt. Sedan ringde journalisten Andrea till mig och intervjuade mig i 2 h om vårt hus. Matvanor, fester, stil, gäster, möbler, trädgård, familj. Sedan fick jag skriva en lång lista på exakt vilka IKEA-möbler jag hade hemma. Jag fick också skicka ritning på mitt hus och beskriva varje rum detaljerat ihop med bilder. Helt ärligt kändes det som ett inträdesprov till en arkitektskola. Eller en ansökan till en svåråtkomlig konstskola. Jag la ner en massa timmar.

wDSC_5942Sedan hörde jag inget mer på 2 månader. Jag antog att mitt hem helt enkelt innehöll för lite IKEA så jag lämnade det däran och tänkte inte mer på det.

wDSC_5976Så i juni hörde de av sig igen att de tyckte mitt hem var toppen för att disponeras i IKEA-Living och att de gärna ville komma hem till mig och frågade om de fick det. Självklart sa jag. Bara ni inte kommer en tisdag i juli. Det är så stressigt då.  Såklart. De kom en tisdag i slutet av juli och stannade i 3 dagar. 10 personer från världsmetropolen London. Fotografer, stylister, assistenter, art-director och en journalist. Mitt hem ute i skogen i Rattsjöberg förvandlades över en natt till en sprudlande byrå.

wDSC_5927Vi hade så oroligt roligt. Eftersom de alla hade flygit hela vägen från London och mitt hus är så stort så passade de på att göra flera artiklar samtidigt. Exakt vad kan jag inte avslöja men det involverade en massa olika människor.

wDSC_5860Temat skulle vara kreativitet i hemmet. Hur man använder sitt hem för att skapa och hur man gör rum för att få plats att just vara kreativ. I mitt hem är det ju inga problem. Jag skapar ständigt, på ett eller annat sätt, men de ville ha in en konkret ”DIY” så jag fick ringa in min vän Anja.

wDSC_5887

Min magiska vän Anja är en konstnär. Hon växtfärgar, målar, ritar, tecknar, skapar och går just nu på konstskola med inriktning på textil.

wDSC_5743Dessutom försåg de oss med textilier och färg som vi skulle involvera Viggo i dagen innan teamet anlände (det var så mitt nyslipade träbord råkade färgas grönt)

wDSC_5981Och grönt fick det förbli.

wDSC_5833Det handlade helt enkelt om hur man kan använda IKEAs saker för att skapa något eget av det.

wDSC_5812Så Viggo med kusiner fick gå loss och måla. Dock tror jag inte de använde just detta tyg i något reportage.

wDSC_5801Så mitt i juli när jag vanligtvis jobbar som mest i uppemot 100 timmar i veckan tog jag alltså emot IKEA-teamet i mitt hem och lät mitt hus förvandlas till deras kuliss. Jag fick helt och hållet hålla andan och jag vet inte om någon såg på mig hur sjukt stressad jag var.

IMG_7946

Men det var alldeles magiskt. Väldigt spännande människor. Sådana man alltid vill vara omgiven av. Vi pratade bilder, feminism, natur, ekologi, stad, resor, layout, inredning, hav…mellan fotograferingarna.

IMG_7962

Mycket att tänka på när man jobbar med världens största trycksak.

IMG_7965

Det tog hundratals bilder och jobbar faktiskt inte helt olikt mig själv. Det var väldigt spännande att se.

IMG_7982

och de stylade, adderade, sydde, plockade och skapade. Hängde upp gardiner och tavlor.

IMG_7983

Jag bytte klänningar titt som tätt men de ville helst se mig i blommigt. De ville verkligen att allt skulle vara väldigt blommigt, jag tror det är lite brittiskt. Jag ville liksom visa den vilda, råbarkade sidan av norden. Den som plockar växter i det fria, när de helst ville ha det lite mer ”liten nätt trädgård”.

IMG_7969

och vi hade fina gäster

wDSC_5945både fyrbenta och tvåbenta

wDSC_5921och regnet öste ner på vår ”midsommarfest”

webb_8

Det var väldigt mycket jobb, men verkligen ett av de mest roliga saker jag varit med om i mitt liv. Jag lovar att meddela när de andra artiklarna publiceras.

IMG_7997

Veckor efteråt sprudlade fortfarande mitt hus av energi, och superstylisten Carl Braganza hade plockat in så mycket blommor att jag fortfarande 6 månader senare hittar kvistar i små hörn.

Natur, Outdoor, Outfits, Rattsjöberg, Uncategorized

Omfamnar mörka november

 

Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster,  finns den vackraste skog jag vet.  Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.

Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.whDSC_0268Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster.wDSC_0257 Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman. wDSC_0269Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande. wDSC_0296 Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.wDSC_0319Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten

wDSC_0231och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.wDSC_0233Trevlig november på er.

Kärlek/ Helena H

Gravid, kärlek, Kropp & själ, Minnen, Minnen Vänner, Strandliv, Uncategorized, Vänner

Sara & Nico

Det var inget bröllop, ingen förlovning trots blommorna i hennes hand just den här kvällen. Det var bara två kära gamla vänner till mig och Markus som kom förbi på sin resa på väg till Norge. Vänner som vi känt i så många år men inte sett på ett tag. Och när de kom såg jag hennes mage och fylldes så till brädden av glädje, för dessa två är från en annan tid, ett annat universum, och deras baby kommer vara en magisk hybrid av allt det sköna som de besitter. Jag tror de är utomjordingar som landat här på jorden en stund och jag fick förmånen att jobba med dem i en massa år. Det är min vanliga tur, att få möta hypnotiskt underbara människor och få gå bredvid dem en stund. Lära och läras. Jag sörjer alltid att de inte bor närmare, men jag är så glad att känna att de finns där, och att allt är som vanligt när vi ses. Vi har våra berättelser och våra hemligheter. Våra gemensamma minnen som vi bär som skatter.

Sara har alltid varit min favoritmusa, med sitt röda långa hår och sina ögon som är sådär utomjordiska gudomliga. De kommer alltid att vara 22 år för mig. Även om 50 år. Utomjordingar är sådana. De åldras inte.

Nuförtiden förgyller de tillvaron i en annan stad där de dansar en massa salsa och tango ihop, och det var precis det de fick göra en fredagskväll i juni sommaren 2015.

hoshelenah28hoshelenahsara02hoshelenah03 hoshelenah04 hoshelenah05hoshelenah23hoshelenah06 hoshelenah07hoshelenah20hoshelenah11 hoshelenah12hoshelenah31hoshelenah14hoshelenah25hoshelenah10hoshelenah17 hoshelenah19hoshelenah21 hoshelenah22hoshelenah24hoshelenah26hoshelenah29 hoshelenah30

Alva, Blommor, Familj, fotografi, Uncategorized

Alva

wDSC_3674Min guddotter konfirmerades i söndags. Kan inte förstå att hon blir så stor. Det var alldeles nyss som hon föddes, och nu funderar hon på yrkeskarriär. Det har hon ju iochförsig alltid funderat ikring. Hennes mamma vill att hon ska bli tandläkare, själv vill hon bli fotbollsproffs. Själv tror jag att hon blir nåt riktigt socialt, en spindel i ett nät. Något etiskt riktigt, med kämparglöd och passion. Hon kommer stå i fronten, verka på boulevarderna och slåss för sin sak. Hon är inte rädd. Hon är urstark. Men skulle hon vilja vara svag för ett ögonblick får hon det också.

wDSC_3716Så växer hon och blir längre och längre, och ju längre hon blir desto längre blir hennes hår. Det skiftar i guldockra och för en praktiker som mig tänker jag att det måste vara fasligt jobbigt att ha ett sådant långt hår när man ibland tränar upp till två gånger per dag (Alva är ju seriöst satsande fotbollsspelare) Jag vet ju mitt eget tjocka hår som tar dagar att torka. Men kanske har man energi till det när man är 15 år.

wDSC_3687och hon är en förlängning av mig, en slags hybrid mellan min syster och mig. Om jag hade tränat en massa fotboll när jag var 15 år så hade jag nog sett ut som Alva, men hon är starkare än mig. Jag sökte mer. Vacklade. Alva har en sådan där styrka som bara storasystrar kan ha. Naturliga ledare. Vägvisare.

wDSC_3690Så säger hennes mamma till mig, du måste ta bilder på Alvas konfirmation. Javisst säger ja. Klart jag ska. Men jag vill fånga hennes femtonåriga uttryck. Den där blicken som berättar att det är viktigt vilken slags moped man har.

wDSC_3523Vi går in i hennes lekstuga som en gång tillhörde hennes mamma och mig. Hon är lång så hon måste huka sig när hon går in. Men hon platsar därinne. Som hon alltid skulle behålla en fot i den där världen av barnasinne. Därinne hänger samma planscher och brodyrtavlor som när jag var liten. Det är tavlor med spelmän på grönskande ängar, och damer som sitter och fikar på franska cafér. Dituppsatta av min farmor, ljuvliga Vilma.wDSC_3573Vi slår oss ner på klipporna, av gammal vana frågar jag om hon är rädd om sin klänning, fast jag vet att jag nog egentligen redan vet svaret. ”Tror du jag skulle vara rädd om klänningen om jag visste att du och jag skulle ut och fotografera”.

wDSC_3609Felicia lägger en blomma på hennes panna, hänger efter som en liten stylist. Så sjunger hon för oss medans jag sprider ut Alvas hår på klipporna. Felicia berättar att hon ska bli musikalartist. Jag tvivlar inte en sekund på det.

wDSC_3610Så rynkar Alva pannan och frågar om hon tror att de andra tar sådana här konfirmationsbilder? Sedan skrattar vi hysteriskt.

wDSC_3680bSen finns bara en ändlös ström av bilder som måste komma ut bara för att. wDSC_3665

Ansel Adams sa:

You dont make a photograph just with your camera. You bring to the act of photography all the pictures you have seen, the books you have read, the music you have heard, the people you have loved. 

Och ser man det från det hållet så blir det mesta magi.

wDSC_3786Så frågar hon varför duger det inte bara med de köpta blombuketterna? Varför måste vi bryta av kvistarna från häggen och lägga in i buketten för att jag ska bli nöjd? Ja, varför måste jag skapa om saker för att inte tillvaron ska bli för tillrättalagd?  Ja, du Alva. Varför måste jag det? En dag kommer du att förstå.

wDSC_3802wDSC_3829wDSC_3843Så medans vi dansar med blommorna utspridda med den vilda häggen tovar jag in hennes hår bland rosorna och vill aldrig att hon ska fastna. Någonstans. Jag vill heller aldrig att hon ska bli vuxen, men det är ju rätt oundvikligt.

wDSC_3695 wDSC_3715wDSC_3385Och din mamma vill så gärna ha bilder på dig med kåpan, så det ska hon få såklart. Jag skickar dem på mail. Med den oranga bibeln i handen. Och där hemma i ditt hem fortsätter den heta diskussionen om kyrkans vara eller ickevara. Men du är en cool som har en åsikt. You go girl. Jag älskar dig till månen och tillbaka.

Barn, Design, Hus, Kök, Mat, Mitt hus, Rattsjöberg, Renovering, Timmerhus, Uncategorized

Det perfekta köket

messykitchenDet har varit tyst på bloggen ett tag om husrenoveringar. Efter att vi var färdiga med fantastiska Rattsjöbergsakademien inomhus var det som luften gick ur mig. Livet fortsatte, gick sin gilla gång. Nyhetens behag la sig.  Vi köpte ett hus till och renoverade ett kök till..ett stadskök….mer om det i ett annat inlägg. Nu får det handla om det fantastiska lantköket i Rattsjöberg. Matlagningsdelen. Inspirerat av franska rejäla lantkök. Just på den här bilden lite stökigt, så som livet är ibland.

kök2Varje gång jag kliver in i vårt kök känner jag mig alldeles varm. Det blev så perfekt. Varje liten detalj. Timmerstockar som blev över som fick användas som fönsterkarmar. Som en flört med de milsvida skogarna utanför. Fönstren som är så djupa så man kan sitta i dem (när tv-killen kom och skulle borra hål i väggen var väggarna så tjocka så han fick specialtillverka en borr. Bara Nyskoga kyrkas väggar har varit lika tjocka)

kökGlasdörrarna mot sydväst som leder rätt ut till köksträdgården och terassen. Sedan det gamla taket med kopparspikar som blästrades fram och som skiftar i träets alla olika nyanser beroende på vilket ljus rummet badar i. Lådhandtagen spraymålade jag vita för att de inte skulle ta så mycket uppmärksamhet.

kök13Sedan den massiva köksön med tjock ekskiva från IKEA och vattenho för grönsakssköljning.  Kortsidorna är täckta av skiffer från Glava. Har haft så svårt att hitta den perfekta bilden mellan glasdörrarna och fönstret. Tillslut hängde jag upp en signerad konstaffish från First Aid Kits konsert, det är en isbjörn som hoppar på ett isflak (terapeuten sa till mig att jag hoppar mellan isflak, så det blev näsan som ett självporträtt) men jag tror att en annan sak ska upp. Ett foto. Ett speciellt ett.

kök8Lamporna är från IKEA, men jag bytte sladd på dem. Det blev tygsladdar, gör så stor skillnad. Vitrinskåpet med en hemmagjord list. Helt inspirerad av Pippi Långstrumps kök. Huset är väldigt barnvänligt. Jag har fattat det. Alla barn älskar vårt hus. Fönstren är så låga att barnen tror att det är gjort för dem, de kan titta ut överallt. Sedan har ju även Viggo sitt eget kök. Första gången han lekte med det tyckte han att det var lite dåligt att det inte kom vatten ur kranen. Men jag sa att han fick låtsas, det gick han med på.

kök14Det bästa av allt. Spisen. Induktion. Men även vedspis där man kan baka pizza, bröd eller bara värma. Köket värms upp på ett litet kick av den effektiva vedspisen. På golvet framför kakel från Marrakech design.

Nästa gång visar jag matavdelningen.

Arkitektur, Äventyr, Frihet, Fröknarna Fräs, Guide, Hus, Markus, Mat, Mat & Hälsa, Minnen, Minnen Vänner, Odling, Resa, Timmerhus, Uncategorized, Urnatur, Vandring, Vänner, Vår

Vild plockmat och en digital detox

Det här är en artikel jag skrev för 2 år sedan, men jag vill gärna dela med mig av den nu. Vi närmar oss snart samma tid. När hela naturen börjar bli ätbar.

_______________________________

-Tog du med vinflaskorna?  Jag var stressad och pratade i mobilen när jag ropade till min vän och kollega Markus när jag hämtade upp honom utanför vår restaurang.  Det var tidigt måndagmorgon och vi var trötta. I bilen på väg till vårt mål konstaterade vi att vi glömt både vin och öl och att det antagligen skulle bli en ganska torr tillställning.

Markus är kökschef på vår restaurang, och jag kallar mig för restaurangchef. Vi har bara öppet tre månader per år, de vackraste månaderna som finns i Sverige. Men vi har ett stort tryck och hög omsättning under dessa månader så det gäller att hålla tungan rätt i mun och leverera. Det är en stressig period och speciellt innan. Telefonen ringer i ett och tempot är högt.

wDSC_7232

En månad tidigare hade jag fått en inbjudan av Svenska Hushällningssällskapet om en utomhusmatlagningskurs, Wild food on the table, och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att ha en liten kickoff så jag skickade runt inbjudan till våra branschkollegor och några nappade.

Om jag ska vara helt ärlig såg jag inte kursen som det primära, utan mest chansen att få använda detta dygn till en liten minikickoff och få dricka vin och prata med kollegor innan säsongen skulle dra igång för fullt.  Jag gick inte ens in på hemsidan till vårt besöksmål. Jag trodde att jag sett det förrut. Been there. Done that.

Men det är märkligt när man är oförberedd för man är så öppen och därför redo för att överaskas

wDSC_7433 wDSC_7475

Urnatur utanför Ödeshög i Östergötland möttes vi av det mest märkliga och fantastiska fenomen. En jägmästare som levt med indianer och jobbat med ekoturism hade tillsammans med sin fru textilkonstnärinnan (man kan köpa sofftyget här), biologen och örtsamlaren skapat en oas av ekosofi. Fast inte på det gamla vanliga sättet utan med en fingertoppskänsla för design, nytänk och gamla traditioner. Vi var inte de första som förälskat oss i denna plats. Fotografer, konstnärer, kreatörer, musiker och företag från hela världen hade använt Urnatur som scen för sina skapelser. Det räckte med att kliva in genom grindarna så slutade mobilen att fungera och jag kände jag mig magiskt beslagtagen.

wDSC_7410wDSC_7488 wDSC_7308wDSC_7311wDSC_7432

När vi gick på stigen som kantades av fårhagar, stenrös och hundraåriga gamla ekar och in genom grindarna till Skogserimitaget där vi skulle bo så slogs jag av harmonin i  hela området. Som om den som hade byggt det hade den yttersta kunskapen om hur man hittar balans. Med färger, former och detaljer. Kändes så nytt fast samtidigt bekant, traditionellt , enkelt och självklart. Jag antar att det var kombinationen mellan två människor. Konstnären och skogsentreprenören.

wDSC_7450 wDSC_7237wDSC_7240

Det första huset som mötte oss hette Luftslottet och hade en snirklande stege upp till ett bedårande kärlekshus uppe i träden. Hängbroar ledde ut till de andra träden och skapade en förhöjd känsla med smak av barndom. Ni vet hur man älskade trädkojor när man var liten. Det här var en trädkoja för vuxna. Med stora vackra fönster, snirklande snickarglädje, en säng med vita strukna lakan och i mitten tronade en varm kamin. Tänk att få vara en fågel och få bo bland trädkronor.

wDSC_7429bwDSC_7224

Efter Luftslottet följde Pilgrimstugan, Hattstugan, Kolarkojan, Mosstemplet och så fortsatte det med sagonamn ända tills Badhuset som var ett hus med bastu, badtunnor och soluppvärmda duschar. Alla husen skilde sig från varandra. Skapade utifrån sina egna förutsättningar.

wDSC_7428 wDSC_7426

Jag hade helst velat stanna vid de här husen hela dagen. Lyssnat på fåglarna som sjöng och spindelnäten som vävdes. Den drypande mossan och den urgamla skogen som berättade så mycket historier. Men vi var där på kurs för att lära oss om utomhusmatlagning och Wild Food on the table.             

wDSC_7205wDSC_7300 wDSC_7396

Nässlorna är det lättaste att hitta och den är enormt rik på c-vitamin, järn och kalcium men den är även fullproppad med protein. Jag har plockat nässlor förut men alltid varit så rädd för att bränna mig, men man bränner sig inte om man inte stryker bladets kant på huden. Däremot kittlar det länge på huden och brännässlan sägs vara mycket bra mot reumatism och lågt blodtryck.Vi plockade även lindblad, maskrosblad, kirskål och ängssyra. Det blev en stor färgglad sallad som skulle kunna slå vilken restaurang som helst med häpnad, och allt var vilt och kom från en radie på 500 meter. Dessutom lagade vi till lammköttet och gädda i en matgrop. En uråldrig matlagningsprocess där värmen sluter in från alla håll, ungefär som en ugn.

wDSC_7356

Medans vi lagade till maten på det mest uråldriga sättet man hittat byggde vi även upp en bastu, en så kallad sweat lodge (eller purification ceremony som vissa kallar det) där man med hjälp av humle eller annat träslag bygger en konstruktion som man sedan täcker med stort tyg (presenning fungerar också även om det inte känns lika exklusivt). Man släpar in varma stenar från elden (som man hållit igång ett tag) och häller på vatten. Voila. En ljuvlig bastu i ett runt format.

wDSC_7350wDSC_7406

Så medans majsolen gick ner över denna gudaliknande plats pratade vi mycket och länge om täljtekniker, olika trädslag, örter och vad naturen har att ge. Den sovande scouten i mig hade vaknat till liv och det sprätte i min kropp och talade om minnen som jag glömt sedan länge.

skogserimitagetw

Vi tassade tillbaka till våra stugor och försommardimman låg tät över stenrösen och ängarna och i skogen rök det från alla kojor. Vi var inte det minsta ledsna över att vi glömt vinet och ölen hemma för vi var som berusade, nästan detoxifierade av själva upplevelsen.

wDSC_7553wDSC_7548

Dagen efter var det åter dags att plocka örter från naturens skafferi, men den här gången stod rökt abborre, soppa och barkbröd på menyn. Till det skulle det serveras älgdricka och björksav. Rökningen är så fiffig. Man kan ta vilken gammal plåthink som helst, lägga ett tunt galler stående och liggande (som fisken får ligga på) och något slags träspån. Man kan hyvla av vilket träd som helst, och alla ger olika rökeffekter. Så ställer man den på elden och efter tio-femton minuter har man rökt fisk som smakar som något gudarna sänt.

wDSC_7333

När det var dags för oss att åka hem på eftermiddagen den andra dagen kände jag mig så lättad. Upplevelsen kändes så omvälvande. Vi hade för 24 timmar gått tillbaka till det mest ursprungliga i oss själva. Samlat mat, gjort upp eld, lagat, bastat på gräs och hjälpts åt med sysslor. Som att man måste gå tillbaka för att kunna komma hem. Tillfredställa det mest primära för att känna sig komplett. Vi hade inte druckit en droppe vin och inte heller pratat så mycket buisness, men vi hade ändå haft den finaste formen av kickoff.

I bussen slog jag på min mobil som jag slagit av när jag klev in på skogserimitagestigen. Det blinkade till i telefonen. 22 samtal och 9 sms. Jag slog av den igen. Bara för en stund. Andades in doften av brasa i min jacka, tog ett djupt andetag och lovade mig själv att uppmuntra scouten inom mig att komma fram oftare. Att låta urmänniskan i mig få leva. Att slå av mobilen och ibland ha mobilfria dygn. Att leva lite långsammare, lite enklare.  Att laga mat över öppen eld. Så enkelt och så vansinnigt bra.

wDSC_7573

Tack Svenska Hushållningssällskapet, Urnatur, Almars Krog, Spishyllan, Sunnys Place och såklart Fröknarna Fräs.

wDSC_7553

Recept på Barkbrödchapati

(4 pers)

1 dl barkbröd

3 dl vetemjöl

50 gr smör

½ tsk vatten

Smält smöret och blanda med mjöl och salt. Blanda i kallt vatten så det blir lagom till en deg som går att kavla. Dela degen i 8 delar och kavla ut tunna (1 mm) bröd. Stek i panna utan smör på bägge sidorna tills brödet har fått färg.

 And it also got translated:

“Did you bring the wine?” I shouted to Markus at the same time as I was having a conversation on my mobile, stressed and in a rush, when I picked him up outside our restaurant.

It was an early Monday morning and we were both tired. Once we were en route to our destination, we concluded that we had indeed left both the wine and the beer behind and, as such, this was bound to be a rather dull (not to say dry!) event.

Markus is the head chef at the restaurant I run. We are a seasonal business and only open three months of the year, namely during the summer months when Sweden is at its most beautiful. These are incredibly busy months with high turnover, so the pressure is on to deliver. The weeks leading up to this period when I have to get everything in place are especially stressful – the phone doesn’t stop ringing and it’s all hands on deck.

A month prior I had received an invitation from the Swedish Rural Economy and Agricultural Societies for an outdoor cooking course: Wild Food On the Table. I saw this as a brilliant opportunity for a kick-off event for the fast approaching summer season and sent the invite on to some trade colleagues, and so now we were on our way to Urnatur (this roughly translates as “ancient nature”), which is located in southern part of Sweden. It is what the people who run it call a wood hermitage, intended to be “a place for reflection.”

In all honesty, I didn’t consider the actual course to be the main pull, but rather the chance to spend time with colleagues and drink some wine and discuss the coming months. My main objective was to just get all of us colleagues together for a much needed energy injection and motivational boost. Hand on heart, I didn’t even bother checking out the home page for Urnatur because I thought I’d seen it all before. Been there, done that.

I discovered that the most wonderful thing about coming unprepared, is that you come along with an open mind and a readiness to be surprised. So when we arrived at Urnatur, it was with wonder and awe that we were met by this forester who has created this place. He has lived with native Indians previously and his wife is a textile artist, biologist and herbalist. Together, they have created this oasis of ecosophy, combining a sure instinct for design, new ideas and old traditions all rolled into one. As you would imagine, we were not the first to fall in love with this place. Photographers, artists, musicians, creative folk and various businesses from around the world have used Urnatur as the backdrop and stage for their creations. As soon as I stepped through the gates, my mobile stopped working and I felt magically seized.

The path in towards the wood hermitage where we were to stay, wound along sheep pastures and was lined by dry stone walls and oak trees a hundred years old. When we reached the hermitage I was struck by its perfect harmony. The creative mind behind this place clearly had the ultimate knowledge of how to create a perfectly harmonious space. Feng shui in its purest form. It felt so new, yet at the same time familiar, traditional, simple and… …obvious!

In the tree tops, little tree houses were constructed, connected by hanging footbridges. The first one we got to was called the Castle In the Air (Luftslottet), and had a meandering wooden ladder which lead up to this adorable love house there up in the trees. I used to love tree houses when I was little. This was a tree house for adults! It had beautiful, large windows, a bed with ironed, white sheets, a warm stove heater in the centre and you could really feel the love for carpentry that had gone into its build. Imagine being a bird, living among the tree tops!

The next tree house along was the Pilgrim Cottage (Pilgrimstugan), then followed the Hat Cottage (Hattstugan), the Coal Miner’s Hut (Kolarkojan), the Moss Temple (Mosstemplet) and so the fairytale names continued all the way to the Bath House (Badhuset), which was a house with a sauna, olden style bath “barrels” and sun heated showers. No two houses were the same, each created based on its own unique potential.

If I’d had my way, I would have spent the whole day around these houses, allowing my mind to only focus on the bird song and spider webs being spun and only be part of these ancient woods that held so many stories. Alas, we were there to take a course on outdoor cooking and Wild Food On the Table, so I had to tear myself away.

First we had to gather the food. Nettles are the easiest to find and incredibly rich in vitamin C, iron and calcium, but also packed with protein. I have picked nettles before but have always been scared of getting stung, but unless you drag the edges of the leaves against your skin, you’ll be fine. However, your skin will tingle for a long time after handling nettles and this is said to counteract rheumatic symptoms and blood pressure.

We also picked linden leaves, dandelion, ground elder and sorrel. All of this was turned into a magnificent, colourful salad that would hold its own on the finest of menus. Everything we used to cook was gathered from within a 500m radius. The meat, sourced from Urnatur’s own farm and, fish from the nearby lake, we prepared in a “cooking pit”. This is an ancient way of cooking that works just like an oven, with the heat closing in from all directions.

Whilst we cooked the food in the same way as people had done hundreds/thousands of years before us, we also built a sauna, or “purification ceremony” as it’s also known. For this, you can use hops or other types of wood to build a rounded construction that you then cover with a large piece of fabric (tarpaulin also works but doesn’t feel as exclusive). Then you put in warm stones from the fire (that you need to have had going for a while) and pour water over them. Et voilá!

So when the sun set over this wondrous place on this evening in May, we talked at length about carving techniques, different types of wood, herbs and their various uses and all that nature has to offer. The hitherto dormant scout cub in me suddenly sprang to life and my whole being was bursting to tell its memories that I’d forgotten I had.

When we wandered back to our tree houses, the pre-summer mist hung in a dense cover over the stone walls and fields, and smoke rising out from all the huts. We were not in the slightest upset that we had left the wine and beer behind, because in that moment we felt intoxicated from the experience itself. Like a detox for the soul.

The following day it was once again time to pick herbs from nature’s own larder, but this time there was also smoked perch, soup and bread made with bark on the menu. With this, we’d also be serving “elk brew” (which has no elk based ingredients, I hasten to add!) and birch sap.

The smoking process is so clever. You can take any old sheet metal bucket, then put a thin grill above it (that you place the fish on) and add any kind of wood chips. You can slice this from type of wood, all give different tastes. Then place this on the fire and after 10-15 minutes you have smoked fish fit to serve kings.

When it was time for us to leave in the afternoon on the second days, I welled up. This experience really triggered something in me, transformed me. Over the past 24 hours we had all gone back to basics, to the most natural versions of ourselves. We’d gathered food, made fire, cooked, built and used our own sauna and worked together to satisfy our most primary needs. The process felt to me like coming home, and I’d gone back in time in order to get there. I felt complete. We hadn’t had a drop of wine, nor had we talked much about business, but we couldn’t have had a better kick-off.

On the bus back home, I checked my mobile. 22 missed calls and nine text messages. I smiled to myself and switched it back off. Just for a while. I inhaled the scent of camp fire that clung to my coat, took a deep breath and promised myself to let the scout cub in me out more often, to indulge the primitive and natural in me and let the Helena of xxxx hundred years ago live. Let my ancient self cook food over an open fire and make a point of having mobile free days, and let life be a little slower, a little simpler. And perhaps most of all: a little better.

Hästar, Outdoor, Stil, Uncategorized, Vänner, Värmlandstips, Vintage

Indiansommar

Det var i september. Jorden dallrade av värme, som att den dröjde sig kvar långt efter de andra. De som hade gått hem. Vattnet var fortfarande varmt, fastän man kände att nätterna hade blivit kallare. Luften var hög och klar. Det var första gången jag kände mina fingrar på en vargpäls. Stor och tung och gammal. Minst 100 år bar den med sig minnen från det som en gång varit. Gömd i en källare. Politiskt laddat. En landsbygd kontra stad fråga. Ska vargen få finnas?  Som symbol är den ångestladdad, drömsk och vild. En längtan efter det otämjbara, men också en blodig rädsla för vad den kan göra.

Den här posten är den mest sökta på min blogg. Ordet är vargpäls. Inlägget handlar inte ens om vargen, men den visar vilken enorm fråga detta har blivit.

 

Medelhavet, Personligt, Resa, Uncategorized

Kreta

Samariaravinen på Kreta är en underbar upplevelse. Vi gick den snabbt när jag var gravid i 20:e veckan. Så kom vi fram till en fantastisk stenstrand där vi låg och sträckläste våra böcker medans vi väntade på färjan som skulle ta oss tillbaka.