Arkitektur, Äventyr, Frihet, Fröknarna Fräs, Guide, Hus, Markus, Mat, Mat & Hälsa, Minnen, Minnen Vänner, Odling, Resa, Timmerhus, Uncategorized, Urnatur, Vandring, Vänner, Vår

Vild plockmat och en digital detox

Det här är en artikel jag skrev för 2 år sedan, men jag vill gärna dela med mig av den nu. Vi närmar oss snart samma tid. När hela naturen börjar bli ätbar.

_______________________________

-Tog du med vinflaskorna?  Jag var stressad och pratade i mobilen när jag ropade till min vän och kollega Markus när jag hämtade upp honom utanför vår restaurang.  Det var tidigt måndagmorgon och vi var trötta. I bilen på väg till vårt mål konstaterade vi att vi glömt både vin och öl och att det antagligen skulle bli en ganska torr tillställning.

Markus är kökschef på vår restaurang, och jag kallar mig för restaurangchef. Vi har bara öppet tre månader per år, de vackraste månaderna som finns i Sverige. Men vi har ett stort tryck och hög omsättning under dessa månader så det gäller att hålla tungan rätt i mun och leverera. Det är en stressig period och speciellt innan. Telefonen ringer i ett och tempot är högt.

wDSC_7232

En månad tidigare hade jag fått en inbjudan av Svenska Hushällningssällskapet om en utomhusmatlagningskurs, Wild food on the table, och jag såg det som ett ypperligt tillfälle att ha en liten kickoff så jag skickade runt inbjudan till våra branschkollegor och några nappade.

Om jag ska vara helt ärlig såg jag inte kursen som det primära, utan mest chansen att få använda detta dygn till en liten minikickoff och få dricka vin och prata med kollegor innan säsongen skulle dra igång för fullt.  Jag gick inte ens in på hemsidan till vårt besöksmål. Jag trodde att jag sett det förrut. Been there. Done that.

Men det är märkligt när man är oförberedd för man är så öppen och därför redo för att överaskas

wDSC_7433 wDSC_7475

Urnatur utanför Ödeshög i Östergötland möttes vi av det mest märkliga och fantastiska fenomen. En jägmästare som levt med indianer och jobbat med ekoturism hade tillsammans med sin fru textilkonstnärinnan (man kan köpa sofftyget här), biologen och örtsamlaren skapat en oas av ekosofi. Fast inte på det gamla vanliga sättet utan med en fingertoppskänsla för design, nytänk och gamla traditioner. Vi var inte de första som förälskat oss i denna plats. Fotografer, konstnärer, kreatörer, musiker och företag från hela världen hade använt Urnatur som scen för sina skapelser. Det räckte med att kliva in genom grindarna så slutade mobilen att fungera och jag kände jag mig magiskt beslagtagen.

wDSC_7410wDSC_7488 wDSC_7308wDSC_7311wDSC_7432

När vi gick på stigen som kantades av fårhagar, stenrös och hundraåriga gamla ekar och in genom grindarna till Skogserimitaget där vi skulle bo så slogs jag av harmonin i  hela området. Som om den som hade byggt det hade den yttersta kunskapen om hur man hittar balans. Med färger, former och detaljer. Kändes så nytt fast samtidigt bekant, traditionellt , enkelt och självklart. Jag antar att det var kombinationen mellan två människor. Konstnären och skogsentreprenören.

wDSC_7450 wDSC_7237wDSC_7240

Det första huset som mötte oss hette Luftslottet och hade en snirklande stege upp till ett bedårande kärlekshus uppe i träden. Hängbroar ledde ut till de andra träden och skapade en förhöjd känsla med smak av barndom. Ni vet hur man älskade trädkojor när man var liten. Det här var en trädkoja för vuxna. Med stora vackra fönster, snirklande snickarglädje, en säng med vita strukna lakan och i mitten tronade en varm kamin. Tänk att få vara en fågel och få bo bland trädkronor.

wDSC_7429bwDSC_7224

Efter Luftslottet följde Pilgrimstugan, Hattstugan, Kolarkojan, Mosstemplet och så fortsatte det med sagonamn ända tills Badhuset som var ett hus med bastu, badtunnor och soluppvärmda duschar. Alla husen skilde sig från varandra. Skapade utifrån sina egna förutsättningar.

wDSC_7428 wDSC_7426

Jag hade helst velat stanna vid de här husen hela dagen. Lyssnat på fåglarna som sjöng och spindelnäten som vävdes. Den drypande mossan och den urgamla skogen som berättade så mycket historier. Men vi var där på kurs för att lära oss om utomhusmatlagning och Wild Food on the table.             

wDSC_7205wDSC_7300 wDSC_7396

Nässlorna är det lättaste att hitta och den är enormt rik på c-vitamin, järn och kalcium men den är även fullproppad med protein. Jag har plockat nässlor förut men alltid varit så rädd för att bränna mig, men man bränner sig inte om man inte stryker bladets kant på huden. Däremot kittlar det länge på huden och brännässlan sägs vara mycket bra mot reumatism och lågt blodtryck.Vi plockade även lindblad, maskrosblad, kirskål och ängssyra. Det blev en stor färgglad sallad som skulle kunna slå vilken restaurang som helst med häpnad, och allt var vilt och kom från en radie på 500 meter. Dessutom lagade vi till lammköttet och gädda i en matgrop. En uråldrig matlagningsprocess där värmen sluter in från alla håll, ungefär som en ugn.

wDSC_7356

Medans vi lagade till maten på det mest uråldriga sättet man hittat byggde vi även upp en bastu, en så kallad sweat lodge (eller purification ceremony som vissa kallar det) där man med hjälp av humle eller annat träslag bygger en konstruktion som man sedan täcker med stort tyg (presenning fungerar också även om det inte känns lika exklusivt). Man släpar in varma stenar från elden (som man hållit igång ett tag) och häller på vatten. Voila. En ljuvlig bastu i ett runt format.

wDSC_7350wDSC_7406

Så medans majsolen gick ner över denna gudaliknande plats pratade vi mycket och länge om täljtekniker, olika trädslag, örter och vad naturen har att ge. Den sovande scouten i mig hade vaknat till liv och det sprätte i min kropp och talade om minnen som jag glömt sedan länge.

skogserimitagetw

Vi tassade tillbaka till våra stugor och försommardimman låg tät över stenrösen och ängarna och i skogen rök det från alla kojor. Vi var inte det minsta ledsna över att vi glömt vinet och ölen hemma för vi var som berusade, nästan detoxifierade av själva upplevelsen.

wDSC_7553wDSC_7548

Dagen efter var det åter dags att plocka örter från naturens skafferi, men den här gången stod rökt abborre, soppa och barkbröd på menyn. Till det skulle det serveras älgdricka och björksav. Rökningen är så fiffig. Man kan ta vilken gammal plåthink som helst, lägga ett tunt galler stående och liggande (som fisken får ligga på) och något slags träspån. Man kan hyvla av vilket träd som helst, och alla ger olika rökeffekter. Så ställer man den på elden och efter tio-femton minuter har man rökt fisk som smakar som något gudarna sänt.

wDSC_7333

När det var dags för oss att åka hem på eftermiddagen den andra dagen kände jag mig så lättad. Upplevelsen kändes så omvälvande. Vi hade för 24 timmar gått tillbaka till det mest ursprungliga i oss själva. Samlat mat, gjort upp eld, lagat, bastat på gräs och hjälpts åt med sysslor. Som att man måste gå tillbaka för att kunna komma hem. Tillfredställa det mest primära för att känna sig komplett. Vi hade inte druckit en droppe vin och inte heller pratat så mycket buisness, men vi hade ändå haft den finaste formen av kickoff.

I bussen slog jag på min mobil som jag slagit av när jag klev in på skogserimitagestigen. Det blinkade till i telefonen. 22 samtal och 9 sms. Jag slog av den igen. Bara för en stund. Andades in doften av brasa i min jacka, tog ett djupt andetag och lovade mig själv att uppmuntra scouten inom mig att komma fram oftare. Att låta urmänniskan i mig få leva. Att slå av mobilen och ibland ha mobilfria dygn. Att leva lite långsammare, lite enklare.  Att laga mat över öppen eld. Så enkelt och så vansinnigt bra.

wDSC_7573

Tack Svenska Hushållningssällskapet, Urnatur, Almars Krog, Spishyllan, Sunnys Place och såklart Fröknarna Fräs.

wDSC_7553

Recept på Barkbrödchapati

(4 pers)

1 dl barkbröd

3 dl vetemjöl

50 gr smör

½ tsk vatten

Smält smöret och blanda med mjöl och salt. Blanda i kallt vatten så det blir lagom till en deg som går att kavla. Dela degen i 8 delar och kavla ut tunna (1 mm) bröd. Stek i panna utan smör på bägge sidorna tills brödet har fått färg.

 And it also got translated:

“Did you bring the wine?” I shouted to Markus at the same time as I was having a conversation on my mobile, stressed and in a rush, when I picked him up outside our restaurant.

It was an early Monday morning and we were both tired. Once we were en route to our destination, we concluded that we had indeed left both the wine and the beer behind and, as such, this was bound to be a rather dull (not to say dry!) event.

Markus is the head chef at the restaurant I run. We are a seasonal business and only open three months of the year, namely during the summer months when Sweden is at its most beautiful. These are incredibly busy months with high turnover, so the pressure is on to deliver. The weeks leading up to this period when I have to get everything in place are especially stressful – the phone doesn’t stop ringing and it’s all hands on deck.

A month prior I had received an invitation from the Swedish Rural Economy and Agricultural Societies for an outdoor cooking course: Wild Food On the Table. I saw this as a brilliant opportunity for a kick-off event for the fast approaching summer season and sent the invite on to some trade colleagues, and so now we were on our way to Urnatur (this roughly translates as “ancient nature”), which is located in southern part of Sweden. It is what the people who run it call a wood hermitage, intended to be “a place for reflection.”

In all honesty, I didn’t consider the actual course to be the main pull, but rather the chance to spend time with colleagues and drink some wine and discuss the coming months. My main objective was to just get all of us colleagues together for a much needed energy injection and motivational boost. Hand on heart, I didn’t even bother checking out the home page for Urnatur because I thought I’d seen it all before. Been there, done that.

I discovered that the most wonderful thing about coming unprepared, is that you come along with an open mind and a readiness to be surprised. So when we arrived at Urnatur, it was with wonder and awe that we were met by this forester who has created this place. He has lived with native Indians previously and his wife is a textile artist, biologist and herbalist. Together, they have created this oasis of ecosophy, combining a sure instinct for design, new ideas and old traditions all rolled into one. As you would imagine, we were not the first to fall in love with this place. Photographers, artists, musicians, creative folk and various businesses from around the world have used Urnatur as the backdrop and stage for their creations. As soon as I stepped through the gates, my mobile stopped working and I felt magically seized.

The path in towards the wood hermitage where we were to stay, wound along sheep pastures and was lined by dry stone walls and oak trees a hundred years old. When we reached the hermitage I was struck by its perfect harmony. The creative mind behind this place clearly had the ultimate knowledge of how to create a perfectly harmonious space. Feng shui in its purest form. It felt so new, yet at the same time familiar, traditional, simple and… …obvious!

In the tree tops, little tree houses were constructed, connected by hanging footbridges. The first one we got to was called the Castle In the Air (Luftslottet), and had a meandering wooden ladder which lead up to this adorable love house there up in the trees. I used to love tree houses when I was little. This was a tree house for adults! It had beautiful, large windows, a bed with ironed, white sheets, a warm stove heater in the centre and you could really feel the love for carpentry that had gone into its build. Imagine being a bird, living among the tree tops!

The next tree house along was the Pilgrim Cottage (Pilgrimstugan), then followed the Hat Cottage (Hattstugan), the Coal Miner’s Hut (Kolarkojan), the Moss Temple (Mosstemplet) and so the fairytale names continued all the way to the Bath House (Badhuset), which was a house with a sauna, olden style bath “barrels” and sun heated showers. No two houses were the same, each created based on its own unique potential.

If I’d had my way, I would have spent the whole day around these houses, allowing my mind to only focus on the bird song and spider webs being spun and only be part of these ancient woods that held so many stories. Alas, we were there to take a course on outdoor cooking and Wild Food On the Table, so I had to tear myself away.

First we had to gather the food. Nettles are the easiest to find and incredibly rich in vitamin C, iron and calcium, but also packed with protein. I have picked nettles before but have always been scared of getting stung, but unless you drag the edges of the leaves against your skin, you’ll be fine. However, your skin will tingle for a long time after handling nettles and this is said to counteract rheumatic symptoms and blood pressure.

We also picked linden leaves, dandelion, ground elder and sorrel. All of this was turned into a magnificent, colourful salad that would hold its own on the finest of menus. Everything we used to cook was gathered from within a 500m radius. The meat, sourced from Urnatur’s own farm and, fish from the nearby lake, we prepared in a “cooking pit”. This is an ancient way of cooking that works just like an oven, with the heat closing in from all directions.

Whilst we cooked the food in the same way as people had done hundreds/thousands of years before us, we also built a sauna, or “purification ceremony” as it’s also known. For this, you can use hops or other types of wood to build a rounded construction that you then cover with a large piece of fabric (tarpaulin also works but doesn’t feel as exclusive). Then you put in warm stones from the fire (that you need to have had going for a while) and pour water over them. Et voilá!

So when the sun set over this wondrous place on this evening in May, we talked at length about carving techniques, different types of wood, herbs and their various uses and all that nature has to offer. The hitherto dormant scout cub in me suddenly sprang to life and my whole being was bursting to tell its memories that I’d forgotten I had.

When we wandered back to our tree houses, the pre-summer mist hung in a dense cover over the stone walls and fields, and smoke rising out from all the huts. We were not in the slightest upset that we had left the wine and beer behind, because in that moment we felt intoxicated from the experience itself. Like a detox for the soul.

The following day it was once again time to pick herbs from nature’s own larder, but this time there was also smoked perch, soup and bread made with bark on the menu. With this, we’d also be serving “elk brew” (which has no elk based ingredients, I hasten to add!) and birch sap.

The smoking process is so clever. You can take any old sheet metal bucket, then put a thin grill above it (that you place the fish on) and add any kind of wood chips. You can slice this from type of wood, all give different tastes. Then place this on the fire and after 10-15 minutes you have smoked fish fit to serve kings.

When it was time for us to leave in the afternoon on the second days, I welled up. This experience really triggered something in me, transformed me. Over the past 24 hours we had all gone back to basics, to the most natural versions of ourselves. We’d gathered food, made fire, cooked, built and used our own sauna and worked together to satisfy our most primary needs. The process felt to me like coming home, and I’d gone back in time in order to get there. I felt complete. We hadn’t had a drop of wine, nor had we talked much about business, but we couldn’t have had a better kick-off.

On the bus back home, I checked my mobile. 22 missed calls and nine text messages. I smiled to myself and switched it back off. Just for a while. I inhaled the scent of camp fire that clung to my coat, took a deep breath and promised myself to let the scout cub in me out more often, to indulge the primitive and natural in me and let the Helena of xxxx hundred years ago live. Let my ancient self cook food over an open fire and make a point of having mobile free days, and let life be a little slower, a little simpler. And perhaps most of all: a little better.

Fröknarna Fräs, Natur, Värmlandstips

Med plisserad kjol på Klarälven

I Värmland har vi något väldigt unikt, nämligen Vildmark i Värmland. Ett företag som specialiserat sig på ekoturism på det mest fiffiga sätt.
Vildmark i Värmland är ett starkt varumärke, byggt på värdegrundande pålar som handlar om naturnära upplevelser på ett oerhört proffsigt sätt. I våras valde National Geografic att lista de 50 bästa resmålen, och som enda skandinaviska företag hamnade Flottfärd på Klarälven med Vildmark i Värmland på listan.
Det är en helt unik upplevelse i sig och människor från hela världen kommer för att uppleva Huckleberry Finn-känslan. Man bygger sin egen flotte från scratch, det hela bidrar till en komplett känsla av att få känna sig riktig och verklig.
Så slingras man sakta fram på strömmen. Klarälven flyter fram med 2 km/h.
Bara för att ge er en känsla av vad det handlar om visar jag den här bilden som jag tog förra sommaren under en arbetsflygtur med min gode vän Gustaf.
Människor kommer som sagt var från hela världen för att uppleva några dagars absolut tystnad, men det är sämre med lokalbefolkningen. Därför bjöd Ing-Marie och Anders som driver Vildmark i Värmland in företagare från länet för en dags timmerflottfärd.
Jag tog med mig delar av min personalstyrka och fick dela flotte med min vän och idol Pia
och dessutom hade jag med min egen muse
 De här bilderna liknar inte de som Vildmark i Värmland annars är så starka att profilera sig med, men Bojana hade den här vackra plisserade vintage-kjolen som vi lekte med medans vi sakta flöt fram genom landskapet
De står i kontrast mot det annars så scoutiga, rejäla och praktiska som den innebär då man är ute och äventyrar i naturen

men de blev lite surrealistiska, och växer med tiden

Vi flottade ju i början av juni och då var det fortfarande ganska blött men i takt med att sommaren varit så torr och fin har Klarälven torkat upp och mängder med vackra sandbankar tittar fram längst med älvkanten

En minst sagt udda och vacker, stillsam och samtidigt äventyrlig upplevelse som jag rekommenderar till alla

Så här har vi hela gänget, flera stycken träffades för första gången. Gissa vilka som fattade tycke för varandra och senare började dejta?
Det är inte den bästa bilden på mig, jag gör en jättekonstig pose, men den får åka med för jag tycker att den är så rolig i övrigt.
Fröknarna Fräs, Natur, Värmlandstips

Med plisserad kjol på Klarälven

I Värmland har vi något väldigt unikt, nämligen Vildmark i Värmland. Ett företag som specialiserat sig på ekoturism på det mest fiffiga sätt.
Vildmark i Värmland är ett starkt varumärke, byggt på värdegrundande pålar som handlar om naturnära upplevelser på ett oerhört proffsigt sätt. I våras valde National Geografic att lista de 50 bästa resmålen, och som enda skandinaviska företag hamnade Flottfärd på Klarälven med Vildmark i Värmland på listan.
Det är en helt unik upplevelse i sig och människor från hela världen kommer för att uppleva Huckleberry Finn-känslan. Man bygger sin egen flotte från scratch, det hela bidrar till en komplett känsla av att få känna sig riktig och verklig.
Så slingras man sakta fram på strömmen. Klarälven flyter fram med 2 km/h.
Bara för att ge er en känsla av vad det handlar om visar jag den här bilden som jag tog förra sommaren under en arbetsflygtur med min gode vän Gustaf.
Människor kommer som sagt var från hela världen för att uppleva några dagars absolut tystnad, men det är sämre med lokalbefolkningen. Därför bjöd Ing-Marie och Anders som driver Vildmark i Värmland in företagare från länet för en dags timmerflottfärd.
Jag tog med mig delar av min personalstyrka och fick dela flotte med min vän och idol Pia
och dessutom hade jag med min egen muse
 De här bilderna liknar inte de som Vildmark i Värmland annars är så starka att profilera sig med, men Bojana hade den här vackra plisserade vintage-kjolen som vi lekte med medans vi sakta flöt fram genom landskapet
De står i kontrast mot det annars så scoutiga, rejäla och praktiska som den innebär då man är ute och äventyrar i naturen

men de blev lite surrealistiska, och växer med tiden

Vi flottade ju i början av juni och då var det fortfarande ganska blött men i takt med att sommaren varit så torr och fin har Klarälven torkat upp och mängder med vackra sandbankar tittar fram längst med älvkanten

En minst sagt udda och vacker, stillsam och samtidigt äventyrlig upplevelse som jag rekommenderar till alla

Så här har vi hela gänget, flera stycken träffades för första gången. Gissa vilka som fattade tycke för varandra och senare började dejta?
Det är inte den bästa bilden på mig, jag gör en jättekonstig pose, men den får åka med för jag tycker att den är så rolig i övrigt.
Fröknarna Fräs, Sommar, Torsby Camping, Viggo

Jag är tillbaka

Jag ska inte bara lägga ut ett sådant där kryptiskt, mörkt inlägg om att det bott en fjäril i min trädgård, även om så är fallet, men jag är tillbaka, och som vanligt är det så mycket som har hänt under sommaren att jag inte vet vart jag ska börja. 
Jag tänker portionera ut denna fantastiska sommar i små portioner här och där för att kunna ta del av den länge.

Sommaren kändes iallafall som en Pippi Långstrump-sommar. Ni vet sådär urblekt och drömsk och solskenssvallande som den verkade vara på 60-talet då filmerna spelades in. Jag tänker att vi kanske bara får en sådan här sommar var 40:e år, för den är alldeles för bra för att vara sann. 8 veckors klart, varmt solskensväder i Sverige under juni, juli och augusti. Vilken dröm. Jag tänker på alla de barn vars föräldrar inte har råd att resa utomlands, jag tänker att de har fått D-vitamin så de klarar sig ända till april. Jag tänker på alla dessa människor som bor i vårt land och som så sällan får njuta av solen så som vi fått i sommar.

 Så tänker jag på en hel massa annat gott som solen gjort för oss i sommar.
Vill bara kika in och säga att jag är tillbaka, om ni trodde jag hade försvunnit.

Fröknarna Fräs, Kärleksstigen, Konst, Torsby Camping, Torsby Camping Fröknarna Fräs, Vänner, Värmlandstips

Konst på kärleksstigen

I somras gjorde vi något riktigt spännande. Vi anordnande en konstpromenad i ett ”vilt” område i anslutning till vår restaurang Fröknarna Fräs
Det blev väldigt vackert. Anledningen till att jag inte berättat om det tidigare är för att allt blev så intensivt och jag jobbade så mycket.  Den senaste veckan har jag dock suttit och slutfört allting. 
Det ska skickas in papper, samlas kvitton, bokföras, sammanställas…ja, allting sådant som egentligen är ganska svårt tycker jag. Administrativa saker är helt enkelt inte min starka sida. Det är rätt paradoxalt för när jag väl sätter mig med så är det ju inte så farligt utan nästan lite spännande. 
Så nu när jag satt med bilderna och siffrorna blev jag så himla lycklig och stolt, för det var första gången som jag anordnade en RIKTIG konstutställning. Med bidrag, konstnärer, annonser och vernissage. Och jag gjorde det helt på mitt sätt.
Med tvärvetenskap. Mixade sammanhang. Mixade material. 
Med finkultur och fulkultur i samma rum. 
Det viktigaste jag vet. Avväpnandet av elitismen. Konsten till folket.
Sara hade broderat fint, ett av verken i korsstygn. Här är originalet. Det ”lättsamma”.
och Sara var gravid och så himla fin. Det var hon och jag som satte upp alla bilder. Hängde i träden och gick på stegar. Det tog typ tio timmar men det var underbart.
När Sara inte hänger konst i träden skriver hon världens bästa barnböcker (blandannat)
Sen var det Nettich, som jobbar med grafitti och allt möjligt. Hon är den ”moderna” av oss. 
Ser konsten som en navelsträng från sig själv. Som utvecklar. Leder ut. Förnyar. Läker. 
Terapeutiskt.
 Hennes fylliga, suggestiva och färgstarka verk fick hänga i ett mörkare, mer otillgängligt område. Med granar och rötter som klättrar nerför branta stigar och rätt ner i vattnet.
Sen var det Anki
Sköna, svala, passionerade Anki. Som behärskar allt. Som lever och målar mer och bättre än någon annan jag känner. Hennes Älva blev mycket omtalad.
Sen är det jag då, som studerar människan i naturen. Helst naket. 
Och här står vi alla, under min ”woman in nest”. 
Vi hade vernissage och det kom ett 50-tal människor
och vi blev fotograferade
och vi skrattade mycket
och det fanns en mystisk dramaturgi i promenaden med hjälp med trummor (Tack Makhosi)
Möten och samtal ägde rum.
Konsten hängde i två månader och förutom denna konstpromenad hade vi även konstperformance på scen.
Ja, det var en väldigt spännande erfarenhet. Jag är så tacksam att få ha dessa fantastiska människor runt mig.
Så här såg inledningen ut: 
Konst på Kärleksstigen
Länge har en önskan om att få smycka kärleksstigen på funnits. Ett fint område på campingen som länge varit igenvuxit och lite bortglömt och som mest med tiden använts som hundpromenad. Så genom ett samarbete med Almi kunde vi genomföra en tillfällig sommarutställning. Med devisen om att GRÄV DÄR DU STÅR kontaktade jag tre föredetta Fröknarna Fräs som på ett eller annat sätt använder konst som uttrycksmedel.

Vi träffades en regnig lördagskväll i början av juni och funderade på en gemensam nämnare som kunde binda oss fyra ihop. Vi kom fram till att det handlade om rötter, både naturella, fysiska och mentala . Vi gav projektet namnet ROTSYSTEM. Så satte vi igång att arbeta på varsitt håll. Fotograferade sedan våra verk och tryckte upp dem på UV-beständig väv.

Resultatet blev fantastiskt.

Det blev en process som lärde oss mycket, framförallt om tid, handling oh långvarig vänskap. Men också om hur man skapar rum.

Jag hoppas att promenaden på kärleksstigen kommer att ge dig någonting. Dessutom hoppas jag att detta är början på något mycket större. Vi är nog faktiskt den första campingen i hela Sverige att erbjuda en konstpromenad utomhus.

Helena Henriksson 11/7-2012

Så vilka är vi:

Anki Yafele: Den mest ”riktiga” konstnären av  oss fyra. Målar och har alltid målat men satsade ordentligt för några år sedan. Olja, akryl, tusch, akvarell hör till hennes kunskapsområden.

Anki utforskar identitet, inre och yttre landskap och resor. Porträtt och möten.Ni kommer bara att få se mer av henne. Hon har ett långt ursprung med Fröknarna Fräs. Bor och verkar i Sunne.

Nettich: Har i hela sitt liv utforskat konsten men började för några år sedan att närma sig spraymålningen (graffiti). För Nettich är konst som uttrycksform en absolut nödvändighet för överlevnad och fungerar som terapi. Hon är utbildad pedagog och bor och verkar på västkusten. Hennes ursprung som en av Fröknarna Fräs tog sin början 1994 när hon skopade glass en varm sommar. Hon lider fortfarande av handledssmärta då Fröknarna Fräs denna sommar slog glassrekord (och ni som skopat 100-tals liter glas vet vad vi menar)Hon jobbade även på Fröknarna Fräs 1998.

Sara Berg: Är en livskonstnär som inte vill kalla sig konstnär men som i hela sitt liv sysslat med konst och politik. Med ord, text, barnböcker, drama, dans och handarbete.

Hon jobbade med Fröknarna Fräs 2004.

Hennes bidrag till Rotsystem är de handarbetade verken (husvagn i korsstygn) som från början är 30 cm långa.

Sara är utbildad dramapedagog och bor och jobbar i Stockholm.

Helena H: Fotograf som driver Fröknarna Fräs (blandannat). Har gjort en lång resa i fotografins namn. Jobbar med naturen och människan som utgångspunkt.