Where I once started
Fine Art Prints. Jag håller på att lägga de orden i min mun. Att göra konst. Bilder som berör. Som kittlar i magen. Som kan tryckas upp på stora, tjocka tidsbestående akvarellpapper. Som säger något till betraktaren. Det svåraste som finns.
Jag famlar i mitt språk. Jag älskar stark färg, men det finns ingen som slår mystiken och frågorna i svartvitt.
Jag pratar så mycket. Skriver, förklarar och är övertydlig när det som i själva verket behövs är tystnad. Bilderna klarar sig utan texter när de är bra. Det är spännande tycker jag.
Jag håller på att närma mig fotografin på ett nytt sätt. Det är som att gå in i en ny fas med en älskade. Den fasen när man kan vara tysta med varann.
Såg Lars Lerin igår på Babel. Gedin ställlde spännande frågor som handlade om skillnaden mellan bilden och ordet. Att hans texter har mycket mer humor än hans bilder. Det tyckte jag var spännande. Samma människa, samma historia, men olika uttryck i olika kanaler. Ni måste ju höra hans sommarprat om ni ännu inte har gjort det. Den människan alltså. Hudlös.
Så jag är tillbaka där jag en gång började. I svartvitt. I bruntonade sepiabilder framkallade på bronzepapper.
När man vill hitta hem ska man gå tillbaka.
Imorgon(eller en annan dag) kanske jag levererar färg igen, men idag vill jag bara drivas framåt i det svartvita. I det enklaste och det mest komplicerade.
©Helena H
Modell: Bojana
Kläder: Saprema
2 Comments
Anki på sytt/vurm
<3 fint Helena
Helena H
Tack Anki. Inspireras av dig!