Jag bloggade så ihärdigt i mer än 10 år. Jag älskade min blogg, alla vänner som kom, kontakterna jag fick, jobben som trillade in, de små tecknen på en värld utanför min egen. Men sedan en dag så var det någon som sa, att ”nu är bloggen död, länge leve instagram. ”
Så blev det ju också faktiskt, när jag väl förstod instagrams styrka. Jag var lite sen på bollen med ett enhetligt flöde, och kanske kommer jag aldrig få det. Men jag kan längta så oerhört mycket efter de längre inläggen som bara en blogg kan bära. Långa utförliga texter, berättelser, historier. Men vem orkar egentligen läsa sådana längre? Själv har jag inte läst en bok på väldigt länge, och det gör mig så sorgsen. Det är som rastlöshet har tagit ett grepp om mig.
Istället har jag det här året valt att fokusera på naturen och mig själv. Skapa slagkraftiga bilder utifrån magen med intuitiva symboler.
Det har varit en smygande process att söka inåt. Så när högtiderna närmar sig tittar jag inte längre efter vilka jag kan få festa och umgås med, istället tittar jag i kalendern efter fullmånar, stjärnstoff, nymånar, högtryck, väderfenomen, cykler i naturen.
Så i år år är det jag och naturen. Allena.
Några älskade kan få vara med ibland, men vill man umgås med mig nuförtiden så får man följa med på fysisk aktivitet eller fotografering. För mig är det ett led i att lära mig säga nej, och ja till mig själv.
Så dagen innan midsommar, sommarsolståndet, längtade jag ut med kameran. Det hade regnat hela dagen, det var bara 8 grader varmt, och jag kände att jag verkligen ville fånga just årets kortaste natt.
Så jag tog min bil, och letade tecken. Jag mötte ett rådjur som stod och tittade på mig länge (rådjuret är mitt styrkedjur har jag hört från flera oberoende håll) och jag körde min bil på känsla.
Sen plötsligt uppenbarade sig bilden, och jag fångade en sekvens av en dröm under några få minuter. Kl 23.15 den 22 juni 2018. Precis när solen gick ner på årets längsta dag.
Sommarsolståndet. Du magiska dag.
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.
I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.
Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.
Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.
Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.
Jag drömmer på nätterna. Jag vaknar på morgonen och längtar. Jag sätter på mig mina kläder och mödosamt börjar jag planera dagen när jag ska få chansen igen. Jag tittar på temperaturen och funderar på hur jag ska klä mig för optimal upplevelse.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Jag planerar tiden och de olika mötesplatserna. När, var, hur. Har en karta i huvudet över potentiella leder där jag kan få chansen till ett passionerat möte igen.
Idag hamnade jag av flera olika anledningar på Haralöpet i Ekshärad, och det var här jag föll för 18 år sedan. Handlöst förälskade jag mig.
Haralöpet är platt, elva kilometer långt och går över myrmarker, sjöar, bäckar och genom små skogspartier. Av någon anledning skiner nästan alltid solen på Haralöpet. Det känns som det ligger över allting annat. Man kan stå och staka i timmar utan att tänka på att det faktiskt är skidor man åker.
Det finns så många olika typer av snö. De säger att eskimåerna har hundra olika ord för snö, men det har vi också i vårt land. Samerna har också hundra olika ord, vi har bara inte lärt oss dom.
Idag var översta snön som tre centimeter florsocker ovanpå skaren. Hade jag varit jägare hade det varit lätt att spåra.
Haralöpet är svåruppkört. Det kräver en stadig grund av is för att sedan täckas av rejält med snö, vilket inte har skett på flera år. Så idag åkte jag obanat, rakt ut i terrängen. Följde hararna, tjädrarna och hackspettarna. Jag åkte längre och längre bort för att se om det var så som jag minns det.
Idag var det elva minusgrader, men det kändes som fyra. Min kropp börjar vänja sig, bli tåligare, starkare. Som en slags vinterpäls. Kanske är det en effekt av förälskelsen.
Min nya jacka har färgen som hos en buddistmunk. Vill bara omge mig med orange, gult, eldrött. Som solen. Vill vara glad.
Det är så otroligt härligt att vara kär igen.
Min kärlek heter skidor, och precis som en gammal stadig förälskelse har min passion genom åren gått upp och ner, men just nu är den på topp. Den har aldrig varit starkare. Känns som dess band till mig är oslitbara, som att de ger mig en mening med livet, en nyans i tillvaron, en identitet, en relation. De ger mig endorfiner, oxytocin, syre, lycka. De ger mig ett flow, en meditation, en närvaro.
Ingen kan någonsin ta skidorna ifrån mig. Så tacksam för dem i mitt liv.
Vi träffades vid ett övergångsställe. Hon hade tjusiga mörka solglasögon och vackert självförtroende som lyste igenom hennes bleka skinn och strödde ner hennes mörka lockar med glans. Det vara bara en ingivelse. Jag bjöd hem henne på kaffe. Sedan var det hon och jag. Varje dag.
Jag vet att det som hände oss är ovanligt. Det är inte lätt att hitta nya bästisar när man är 36 år. Men det klickade mellan oss. Jag berättade allt för henne. Hon berättade allt för mig. Hur hon hade varit syrisk mästare i simning och dedikerat sitt liv till bassängen och träningen och coachningen. Hur hon gift sig. Skiljt sig. Hur hon lyckats ta sig till Sverige genom att simma över hav och gömma sig i skogar med bara små eldar som värmekälla. Hur hon lämnat sin 14-åriga son hos sin mamma för att ta sig till Sverige för att börja ett nytt liv. Hur hon saknade sin son. Hur smärtsamt det var. Hur hon kämpade sig genom ett år.
Men min vän väljer alltid ljuset. Att se saker positivt. Att le mot det som kommer till en. Att ta sig fram. Använda chanser och möjligheter och tillfällen. Jag fick henne att lära tjugo personer att simma crawl men vi blev motarbetade på den lokala simbassängen. Ni kan inte komma hit och tro att ni är något. Vi blev anmälda av andra som simmade i bassängen att vår lilla grupp skvätte för mycket. Och sen skrattade vi lite för mycket. Men jag sa, vi skiter i dem, vi startar ett företag. Men byråkrati och myndigheter erbjuder en snårskog. Och den lokala simbassängen kunde inte särbehandla oss utan tyckte att min vän borde hyra badhuset när det var stängt för 800 kr per gång. Dessutom tycker det svenska samhället att det ska vara SFI och praktik innan man kan hålla på att skapa något eget. Det blev ganska svårrott.
Hennes son kom tilllslut. Det var så otroligt fantastiskt. Jag grät när jag fick ett mms när de kramade varandra på flygplatsen efter att inte ha sett varann på 1 1/2 år. Sedan försökte de att skapa sig en egen tillvaro i vår by. De lyckades fint. Fint för att vara 14 och 36 och inte prata svenska. Resten av familjen hade hamnat i Göteborg och jag förstod att det var dit de sedan skulle flytta.
Första gången jag hämtade henne i min bil för att ta henne ut till mitt hus i det som hon kallar vildmarken kunde hon nästan inte andas. Hon hade aldrig varit i skogen. Hon förstod inte hur skogen kunde vara rekreation. Hur kan man tycka om att vara så långt borta från allt i ingenstans? Tänk om jag försvinner viskade hon. Du försvinner inte sa jag. Du är med mig. Lita på mig. Jag tror egentligen aldrig att hon riktigt begrep varför jag hyllade naturen så mycket, och kanske kommer hon aldrig förstå det. Men det gör inget, för vi möttes i ett samförstånd där vi både ville förstå den andre.
Hon hade aldrig badat i en sjö. Hon tycker sjöarna är kalla, mörka, dystra och tunga, litegrann som svenskarna. Så saknade sjöarna humor, litegrann som svenskarna.
Men min vän är modig. Hon tog ett djupt andetag och dök. Hon är ett naturbarn. En streetsmart tjej med skinn på näsan. En dam som vet vad hon vill ha.
och hon ville ha kärlek så en dag i vår fnittrande tillvaro mötte hon sin man. Han var tio år yngre och hon var det vackraste han sett.
och deras kärlek bara växte och en dag gifte de sig.
och när de bestämde sig för att flytta till Göteborg för hennes sons skull där resten av familjen bor så sörjde jag för man får aldrig behålla det där som är det bästa. Man har det till låns. Vänner kommer och vänner går. Känslor kommer och känslor går. Jag vet ju att Göteborg bara är en bit bort, men det var ändå som jag hittade något nära med min vän. Något nära unikt som är svårt att finna. Jag vet, för jag söker alltid, och när det väl klickar ska man hålla fast i det
och jag älskar henne i min kimono och med min tekopp , och vår vänskap kommer hålla livet ut
Gudomliga glada varelse.
Jag önskar dig allt gott och att vi ses alldeles snart igen och då vill jag fotografera dig igen.
Det är min tur att besöka dig nu.
Nu ska jag berätta om när IKEA-living var till mig. En tidning som ges ut i 37 länder på 30 olika språk. Den kom ut i brevlådorna idag så det har klingat till i min telefon att folk har sett mitt hem. Lite hissnande. 
Och visst är det fantastiskt roligt, om än lite läskigt att se en underlig bild på sig själv sådär. De tog så sjukt många bra bilder, och valde ändå en av de sämre…men det finns säkert någon tanke med det också.
IKEA-Living ges ut av en egen oberoende reklambyrå i London. IKEA är en kund till dem som vilken som helst (men den största förstås) och de har till uppgift att hitta personliga hem och sedan skriva artiklar om dem. Snacka om drömjobb. Artiklarna är alltså skrivna på engelska och sedan översatta till olika språk (därav har ordet writer förvandlats till författare, vilket inte är riktigt sant eftersom mina skrivna ord ännu inte blivit publicerade. Jag har än så länge bara varit med i böcker som fotograf. Men vänta ni bara)
De hörde av sig till mig redan i februari 2015. De hade hittat mitt hem på min blogg och tyckte att jag hade gjort något roligt av ett IKEA-kök. Så började en lång process av mailande där jag skulle svara på cirka 70 frågor ingående. Om min stil, varför, hur och på vilket sätt. Sedan ringde journalisten Andrea till mig och intervjuade mig i 2 h om vårt hus. Matvanor, fester, stil, gäster, möbler, trädgård, familj. Sedan fick jag skriva en lång lista på exakt vilka IKEA-möbler jag hade hemma. Jag fick också skicka ritning på mitt hus och beskriva varje rum detaljerat ihop med bilder. Helt ärligt kändes det som ett inträdesprov till en arkitektskola. Eller en ansökan till en svåråtkomlig konstskola. Jag la ner en massa timmar.
Sedan hörde jag inget mer på 2 månader. Jag antog att mitt hem helt enkelt innehöll för lite IKEA så jag lämnade det däran och tänkte inte mer på det.
Så i juni hörde de av sig igen att de tyckte mitt hem var toppen för att disponeras i IKEA-Living och att de gärna ville komma hem till mig och frågade om de fick det. Självklart sa jag. Bara ni inte kommer en tisdag i juli. Det är så stressigt då. Såklart. De kom en tisdag i slutet av juli och stannade i 3 dagar. 10 personer från världsmetropolen London. Fotografer, stylister, assistenter, art-director och en journalist. Mitt hem ute i skogen i Rattsjöberg förvandlades över en natt till en sprudlande byrå.
Vi hade så oroligt roligt. Eftersom de alla hade flygit hela vägen från London och mitt hus är så stort så passade de på att göra flera artiklar samtidigt. Exakt vad kan jag inte avslöja men det involverade en massa olika människor.
Temat skulle vara kreativitet i hemmet. Hur man använder sitt hem för att skapa och hur man gör rum för att få plats att just vara kreativ. I mitt hem är det ju inga problem. Jag skapar ständigt, på ett eller annat sätt, men de ville ha in en konkret ”DIY” så jag fick ringa in min vän Anja.
Min magiska vän Anja är en konstnär. Hon växtfärgar, målar, ritar, tecknar, skapar och går just nu på konstskola med inriktning på textil.
Dessutom försåg de oss med textilier och färg som vi skulle involvera Viggo i dagen innan teamet anlände (det var så mitt nyslipade träbord råkade färgas grönt)
Och grönt fick det förbli.
Det handlade helt enkelt om hur man kan använda IKEAs saker för att skapa något eget av det.
Så Viggo med kusiner fick gå loss och måla. Dock tror jag inte de använde just detta tyg i något reportage.
Så mitt i juli när jag vanligtvis jobbar som mest i uppemot 100 timmar i veckan tog jag alltså emot IKEA-teamet i mitt hem och lät mitt hus förvandlas till deras kuliss. Jag fick helt och hållet hålla andan och jag vet inte om någon såg på mig hur sjukt stressad jag var.
Men det var alldeles magiskt. Väldigt spännande människor. Sådana man alltid vill vara omgiven av. Vi pratade bilder, feminism, natur, ekologi, stad, resor, layout, inredning, hav…mellan fotograferingarna.
Mycket att tänka på när man jobbar med världens största trycksak.
Det tog hundratals bilder och jobbar faktiskt inte helt olikt mig själv. Det var väldigt spännande att se.
och de stylade, adderade, sydde, plockade och skapade. Hängde upp gardiner och tavlor.
Jag bytte klänningar titt som tätt men de ville helst se mig i blommigt. De ville verkligen att allt skulle vara väldigt blommigt, jag tror det är lite brittiskt. Jag ville liksom visa den vilda, råbarkade sidan av norden. Den som plockar växter i det fria, när de helst ville ha det lite mer ”liten nätt trädgård”.
och vi hade fina gäster
både fyrbenta och tvåbenta
och regnet öste ner på vår ”midsommarfest”
Det var väldigt mycket jobb, men verkligen ett av de mest roliga saker jag varit med om i mitt liv. Jag lovar att meddela när de andra artiklarna publiceras.
Veckor efteråt sprudlade fortfarande mitt hus av energi, och superstylisten Carl Braganza hade plockat in så mycket blommor att jag fortfarande 6 månader senare hittar kvistar i små hörn.
Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster, finns den vackraste skog jag vet. Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.
Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.
Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster. Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman. 
Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande. 
Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.
Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten
och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.
Trevlig november på er.
Kärlek/ Helena H
Det var inget bröllop, ingen förlovning trots blommorna i hennes hand just den här kvällen. Det var bara två kära gamla vänner till mig och Markus som kom förbi på sin resa på väg till Norge. Vänner som vi känt i så många år men inte sett på ett tag. Och när de kom såg jag hennes mage och fylldes så till brädden av glädje, för dessa två är från en annan tid, ett annat universum, och deras baby kommer vara en magisk hybrid av allt det sköna som de besitter. Jag tror de är utomjordingar som landat här på jorden en stund och jag fick förmånen att jobba med dem i en massa år. Det är min vanliga tur, att få möta hypnotiskt underbara människor och få gå bredvid dem en stund. Lära och läras. Jag sörjer alltid att de inte bor närmare, men jag är så glad att känna att de finns där, och att allt är som vanligt när vi ses. Vi har våra berättelser och våra hemligheter. Våra gemensamma minnen som vi bär som skatter.
Sara har alltid varit min favoritmusa, med sitt röda långa hår och sina ögon som är sådär utomjordiska gudomliga. De kommer alltid att vara 22 år för mig. Även om 50 år. Utomjordingar är sådana. De åldras inte.
Nuförtiden förgyller de tillvaron i en annan stad där de dansar en massa salsa och tango ihop, och det var precis det de fick göra en fredagskväll i juni sommaren 2015.
Det har varit tyst på bloggen ett tag om husrenoveringar. Efter att vi var färdiga med fantastiska Rattsjöbergsakademien inomhus var det som luften gick ur mig. Livet fortsatte, gick sin gilla gång. Nyhetens behag la sig. Vi köpte ett hus till och renoverade ett kök till..ett stadskök….mer om det i ett annat inlägg. Nu får det handla om det fantastiska lantköket i Rattsjöberg. Matlagningsdelen. Inspirerat av franska rejäla lantkök. Just på den här bilden lite stökigt, så som livet är ibland.
Varje gång jag kliver in i vårt kök känner jag mig alldeles varm. Det blev så perfekt. Varje liten detalj. Timmerstockar som blev över som fick användas som fönsterkarmar. Som en flört med de milsvida skogarna utanför. Fönstren som är så djupa så man kan sitta i dem (när tv-killen kom och skulle borra hål i väggen var väggarna så tjocka så han fick specialtillverka en borr. Bara Nyskoga kyrkas väggar har varit lika tjocka)
Glasdörrarna mot sydväst som leder rätt ut till köksträdgården och terassen. Sedan det gamla taket med kopparspikar som blästrades fram och som skiftar i träets alla olika nyanser beroende på vilket ljus rummet badar i. Lådhandtagen spraymålade jag vita för att de inte skulle ta så mycket uppmärksamhet.
Sedan den massiva köksön med tjock ekskiva från IKEA och vattenho för grönsakssköljning. Kortsidorna är täckta av skiffer från Glava. Har haft så svårt att hitta den perfekta bilden mellan glasdörrarna och fönstret. Tillslut hängde jag upp en signerad konstaffish från First Aid Kits konsert, det är en isbjörn som hoppar på ett isflak (terapeuten sa till mig att jag hoppar mellan isflak, så det blev näsan som ett självporträtt) men jag tror att en annan sak ska upp. Ett foto. Ett speciellt ett.
Lamporna är från IKEA, men jag bytte sladd på dem. Det blev tygsladdar, gör så stor skillnad. Vitrinskåpet med en hemmagjord list. Helt inspirerad av Pippi Långstrumps kök. Huset är väldigt barnvänligt. Jag har fattat det. Alla barn älskar vårt hus. Fönstren är så låga att barnen tror att det är gjort för dem, de kan titta ut överallt. Sedan har ju även Viggo sitt eget kök. Första gången han lekte med det tyckte han att det var lite dåligt att det inte kom vatten ur kranen. Men jag sa att han fick låtsas, det gick han med på.
Det bästa av allt. Spisen. Induktion. Men även vedspis där man kan baka pizza, bröd eller bara värma. Köket värms upp på ett litet kick av den effektiva vedspisen. På golvet framför kakel från Marrakech design.
Nästa gång visar jag matavdelningen.
