-
Omfamnar mörka november
Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster, finns den vackraste skog jag vet. Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.
Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.
Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster.
Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman.
Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande.
Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.
Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten
och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.
Skrivet i november 2015 men hade försvunnit från min blogg så blev åter publicerat.
You May Also Like
Kärlek och ullmatte-tröja
The world according to Helena
Vad har du i din bokhylla?
-
Sjutorpsleden
Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras. Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken hade gett dem gåshud.
Så när min bästis frågade om vi kunde gå Sjutorpsleden i Lekvattnet tillsammans (hon har gått den många gånger, bara med speciellt utvalda människor) frågade jag hur lång den var. Ca 8km svarade hon. Men då kan vi ju rusta över den på en timme svarade jag tillbaka. Hon tittade lite oförstående på mig och bad mig återkomma till henne när jag hade mer tid. Sjutorspleden är inget man går på en timme.
Månaderna gick och det hann bli ett soligt november innan vi äntligen kunde packa en liten ryggsäck och komma iväg.
Jag tänker inte berätta om vad vi upplevde, bara rekommendera denna mystiska vandring som går igenom sju stycken gamla finntorp i hjärtat av Finnskogen i Värmland och en bit in i Norge. Stigar upptrampade för flera hundra år sedan. Människor som levt och verkat av och med skogen som en finsk minoritet med egen tro. Som svedjat, burit, bränt, älskat, frusit och fött i vad vi skulle kalla riktig fattigdom.
Vår vandring tog tre timmar. Inte en minut mindre.
Jag tror att det mest exklusiva vi kan uppleva i tillvaron är när fysisk aktivitet blandas med kultur och historia. När pulsen stiger och man får läsa och se något rörande. När hjärtat är vidöppet av fysisk aktivitet, när huden är avskalad för att man är mitt i moder jord, just då kan vi bli berörda på riktigt.
Det är lätt att bli hemmablind, men ibland ligger ett litet äventyr bara någon mil bort.
Passa på när ni är i trakterna att även besöka Finnkulturcentrum. Ett vida omdiskuterat museum.
/Texten skriven 2014 och jag har nog gått, sprungit och skidat den ett tiotal gånger sedan dess.
-
Skiing into sunset
Back in my magic winter wonderland ❄️and took the monday afternoon off and went crosscountry-skiing in one of our local skiresorts.⛷️
The beautiful Hovfjället just 12 minutes from my home.
It was tired and skied slowly. It was -12 degrees celsius and fresh windswept snow. The tracks were amazing and just a few hours old.
The upphills on the 10km-track were so steep and long, but it’s always worth it once you get to glide downhill.
We have so many skitracks for croscountry-skiing in our area but Hovfjället is really my favourite. You have a constant view of blue mountains and a big sky around and magic trees since it’s located in a nature reserve.
My biggest recommendations. This place is so dear to me.
-
Årskrönika 2021
Det var några år sedan jag gjorde årskrönikor. Men när jag tittar tillbaka på den så är det ju faktiskt dem jag tycker bäst om av alla inlägg. Ett slags härligt avslut på året.
Så här kommer en för 2021.
Årets vackraste skidtur
Årets vackraste skidtur hjorde jag ihop med min längd-bästis Linda på Mattila. Vi åkte sakta, sakta i säkert 5 timmar. Till solen gick ner. I januari 2021.
Årets frostigaste
I februari fick jag ett härligt uppdrag att fotografera ett bröllopspar som gifte sig i Lindvallen. Så jag tog med mig Johan och efter fotograferingarna stannade vi några dagar för att skida och en av de finaste turerna var den upp till Storfjällsgraven.
Det var bitande kallt och bara så otroligt romantiskt.
Årets mest sorgliga
Årets sorgligaste var den när några flickor kom in till Viggo med en överkörd Sixten.
Vår sorg var avgrundsdjup. Sixten var ingen vanlig katt. Han hade vänner över halva Torsby. Hoppade upp i allas knän. Pratade med alla. Han var ett väsen vi ALDRIG kommer glömma.
Årets mest färgstarka
Vår egen påsk. Min absoluta favorithögtid. Lekar, femkamper, gäster, påsklov, födelsedagar, skidåkning, fräknar. Alltid bästa veckan på året.
Årets D-vitamin
Kom en aprildag och ljuset var sådär magiskt som det bara kan bli med den första, riktigt skarpa vårsolen.
Årets merchandise
Eftersom Formex var inställt liksom alla andra inköpsmässor gällde det att ha lite is i magen och testa nya marknader. Som världen.
Har i flera år drömt om att få sälja egna vattenflaskor så när jag hittade företaget som tillverkar flaskor åt ett stort välkänt företag (nämner inga namn) så gick jag loss.
Minimum var egentligen 2000 flaskor men jag förhandlade ner det till 200 flaskor.
Min kollega (pappa) var ganska arg på mig när de 200 flaskorna med guldlogga anlände men jag insisterade på att om jag sålde 20 per år så skulle det bara ta 10 år att bli av med dem.
Givetvis blev de succé och vi har sålt cirka hälften.
Diskmaskinsvänliga och isolerande.
Årets initiativ
Står jag själv för. Letade efter något aktivt för Viggo att göra och när han nämnde MTB var jag inte sen att hänga på. Men det finns ju ingen MTB-träning för barn i Torsby?
Så jag monterade ihop en egen träning. Fick hjälp av SK Bore och gick utbildning hos Better Biker och tvingade några andra föräldrar att engagera sig och varje onsdagskväll träffades ett gäng 10-11 åringar och körde MTB ihop.
Som mest var vi uppe i 25 stycken.
Väldigt utvecklande och jag hoppas på en fortsättning.
Årets varmaste dag
Årets varmaste dag råkar vi befinna oss i Åre med våra allra bästa vänner och just denna dag bestämde vi oss för att hyra downhill-cyklar och cykla Easyrider från Åreskutan. Viggo är en riktig konsekvensanalytiker och tar sällan chanser men just denna dag ägde han och Johan världen.
Årets familjeäventyr
Jag hade förberett några familjer på att jag ville ta med dem ut på en vandring med våra barn med tillhörande tältning.
Så vi startade i Ransbysätern och levde säterliv ett dygn innan vi gav oss iväg upp till Långberget. En tuff, kuperad vandring på över 2 mil.
Vi var totalt 6 föräldrar och 6 barn, alla med olika utrustning och förutsättningar. Vissa med yogamattor som liggunderlag och vissa hade glömt sovsäcken.
Det är lätt att glömma att vad en annan tycker är fantastiskt, faktiskt kan vara riktigt slitit för någon annan. Jag vet inte om de kommer följa med mig igen, men jag hoppas det.
Årets värsta händelse
Det som inte får ske, skedde. Vår älskade Stefan, som jobbat hos oss i 20 år, som byggt hela campingen, mina hus, våra golfbanor, våra timmerstockar går bort alldeles för snabbt i cancer.
Jag kan inte förstå att det hänt och jag drog mig för att skriva den här årskrönikan för jag det var oundvikligt att inte nämna Stefans borgång.
Han lämnade ett stort svart hål efter sig.
Alla mina tankar är hos hans stora familj.
Vila ifred älskade Stefan.
Årets ”Greek heaven”
Första resan på flera år. Det klara, salta havsvattnet är efterlängtat för min trötta säsongsarbetarkropp. Jag har blött i 3 månader konstant och fått låga järnvärden och D-vitaminbrist och just dessa veckor när vi reser till Zakynthos har blödningar gett med sig lite. Jag vet inte just då om att det kommer fortsätta några veckor senare och att jag kommer blöda sammanlagt 6 månader.
Läkarna hittar inga fel. Hormonanalyserna pekar inte på klimakteriet, och då återstår kanske en sak? Vaccinbiverkning?
Jag vet inte.
Jag är ingen vaccinmotståndare och står inte på boulevarderna och slåss mot vaccin. Jag tar sprutorna för samhällets skull och för min längtan efter att resa.
Årets stressresor.se
Vi skojar alltid väldigt mycket om att vi många gånger råkat köpa resan på www.stressresor.se och givetvis handlar det om att försöka tränga ihop så mycket det bara går på en och samma resa.
Årets stressresa var Fröknarna Fräs styrelseresa till Gotland.
Vi hade så roligt. Vi åt, vandrade och drack oss igenom hela Gotland. Kutens, Fårö, Creperiet, Surfers för att inte prata om alla ställen vi sightseeade oss igenom.
Superhärligt resa och megainspirerade för att ta vårt företag vidare.Årets hittepå
Jag hade några gäster som hade en YouTube-kanal och massvis med prenumeranter. Innehållet var intressant men formen väldigt ful, och då slog det mig:
Jag gör en egen YouTube-kanal på Torsby Camping. Alla frågar oss ständigt vad vi gör på vintern och eftersom jag gått en massa kurser och företagande alltid handlar om VARFÖR så slog jag ihop alla mina kunskaper och bestämde mig för att lansera ett avsnitt i månaden under det års tid.
Första avsnittet blev för långt så jag har satt gränsen till 16 minuter på de som komma skall, men det är ett väldigt mycket ”kill your darlings” kan jag säga.
Men verkligen något av det roligaste jag gjort. Och kvaliteten blir bättre för varje dag.
Årets surfcamp
Mor och son åkte den här gången ensamma till La Pared Playitas på Fuerteventura för en vecka med vandring, tennis och surfskola. Viggo hade inte rest sedan 2019 och han längtade så efter äventyret med att flyga, bada och höra ett främmande språk, och när jag hörde att alla under 12 år kunde resa utan covidpass så rymde vi direkt.
Årets julkort
För några år sedan började jag och Viggo ta avancerade julkort med blixtar och teman. Jag fick idéen av en konstnär från New York bosatt i Palma som jag träffade på surfcamp i Marocko. Hon var ensamstående med två barn och ända sedan barnen var små hade de tagit roliga julkort när alla hade liknande kläder på sig.
Så jag fick med mig Viggo på detta och iår kände jag jag att jag ville ha en blandning av serien Yellowstone (som vi börjat titta på) favoritfilmen Encanto och de gamla klassiska reklambilderna för Ralph Lauren. Det är precis såhär populärkultur ska användas. Som inspiration.
Både Johan och hans dotter Ida tyckte att det lät kul så de ville också vara med. Och det fick de ju förstås.
Årets ”The last supper”
No description needed. Min familj på julafton. Linda som Jesus med de 12 lärljungarna. 
2022 kommer att bli ännu mer innehållsrikt.
Tusen tack för att ni hängt med.
Eder Helena
-
Golden milk
’Golden Milk’ i ett minus 6 gradigt dimmigt landskap. ☕️
Och min bästa vän fyllde år och vi firade henne med vandring och hittade ett fantastiskt utegym i en gammal lada utan tak och man tager vad man haver
och blir barn på nytt och skuttar fram genom frostigt landskapoch saknar våra barn men spenderar timmarna med att prata djupt och länge om allt sådant som är viktigt och sant och sen dricker vi vin till fullmånens sken och mediterar oss igenom novembers sista dagar som är så vackra så härta hadd vör nåck .
-
Mitt blå gästrum
Du kom till din älskling med blå anemoner, du visste aldrig hur du skulle ta hennes skratt (Lit de parade av Ulf Lundell. Kanske en av de vackraste sånger som skrivits) 
Det var när jag besökte Zorngården i Mora, (och såg deras fantastiska gästrum. Ett vinter och ett sommarrum) som jag bestämde mig för att alltid ha några vackra gästrum i husen där jag bor.
Jag vill inte göra om någon liten garderob där hälften av rummet består av skräp, utan jag vill att det nästa ska kännas som ett hotellrum med utvalda vackra möbler, vita lakan och ett genomtänkt tema.
Ett rum man vill stanna länge i. Ett rum som doftar nytvättat . Ett rum som alltid har färska blommor och en känsla av plats och luft. 
Ett rum där man tittar ut och ser fält och skogar och där man vill skriva poesi och känna lugn och kanske göra ett yoga-pass och skriva handskrivna brev till sin älskade. 
Så jag står redo med de färska blommorna och ett kallt glas hemmagjord svartvinbärssaft ifall du behöver sova över.
Varmt välkommen. -
Sommarsolståndet 2018 eller summersolstice och vägen dit
Jag bloggade så ihärdigt i mer än 10 år. Jag älskade min blogg, alla vänner som kom, kontakterna jag fick, jobben som trillade in, de små tecknen på en värld utanför min egen. Men sedan en dag så var det någon som sa, att ”nu är bloggen död, länge leve instagram. ”
Så blev det ju också faktiskt, när jag väl förstod instagrams styrka. Jag var lite sen på bollen med ett enhetligt flöde, och kanske kommer jag aldrig få det. Men jag kan längta så oerhört mycket efter de längre inläggen som bara en blogg kan bära. Långa utförliga texter, berättelser, historier. Men vem orkar egentligen läsa sådana längre? Själv har jag inte läst en bok på väldigt länge, och det gör mig så sorgsen. Det är som rastlöshet har tagit ett grepp om mig.
Istället har jag det här året valt att fokusera på naturen och mig själv. Skapa slagkraftiga bilder utifrån magen med intuitiva symboler.
Det har varit en smygande process att söka inåt. Så när högtiderna närmar sig tittar jag inte längre efter vilka jag kan få festa och umgås med, istället tittar jag i kalendern efter fullmånar, stjärnstoff, nymånar, högtryck, väderfenomen, cykler i naturen.
Så i år år är det jag och naturen. Allena.
Några älskade kan få vara med ibland, men vill man umgås med mig nuförtiden så får man följa med på fysisk aktivitet eller fotografering. För mig är det ett led i att lära mig säga nej, och ja till mig själv.
Så dagen innan midsommar, sommarsolståndet, längtade jag ut med kameran. Det hade regnat hela dagen, det var bara 8 grader varmt, och jag kände att jag verkligen ville fånga just årets kortaste natt.
Så jag tog min bil, och letade tecken. Jag mötte ett rådjur som stod och tittade på mig länge (rådjuret är mitt styrkedjur har jag hört från flera oberoende håll) och jag körde min bil på känsla.
Sen plötsligt uppenbarade sig bilden, och jag fångade en sekvens av en dröm under några få minuter. Kl 23.15 den 22 juni 2018. Precis när solen gick ner på årets längsta dag.
Sommarsolståndet. Du magiska dag.
-
Skapa en egen skiddress
Jag har letat mig halvt fördärvad efter riktigt snygga skid-dressar. När man åker så mycket skidor som jag gör så tröttnar man tillslut på de gamla vanliga funktionsjackorna och byxorna som faktiskt sett exakt likadana ut i nästan 20 år.I alperna har de inga problem med att skapa tjusiga skidkläder, titta bara på Moncler och Cordova som båda har en extra flärd och elegans över sina skidkläder.
Tyvärr har jag inte 20 000 kr att lägga på en skiddress, så istället löste jag min lilla skiddress-lusta med att hitta ett par tajta orangea-softshell skidbyxor på Asos som jag sedan matchade med min coola röda cykeljacka från Specialized. Det är inte perfekt, men nära på.
Så fick jag min lilla retroskiddress-lusta stilla för en liten stund iallafall.
Det är nästan så att jag är sugen på att dra igång ett klädmärke, inspirerat av min storasysters barndom och min mammas skidbilder från 60-talet.
