inspiration, kärlek, Natur, Utveckling, Värmlandstips

Sommarsolståndet 2018 eller summersolstice och vägen dit

Jag bloggade så ihärdigt i mer än 10 år. Jag älskade min blogg, alla vänner som kom, kontakterna jag fick, jobben som trillade in, de små tecknen på en värld utanför min egen. Men sedan en dag så var det någon som sa, att ”nu är bloggen död, länge leve instagram. ”

Så blev det ju också faktiskt, när jag väl förstod instagrams styrka. Jag var lite sen på bollen med ett enhetligt flöde, och kanske kommer jag aldrig få det. Men jag kan längta så oerhört mycket efter de längre inläggen som bara en blogg kan bära. Långa utförliga texter, berättelser, historier. Men vem orkar egentligen läsa sådana längre? Själv har jag inte läst en bok på väldigt länge, och det gör mig så sorgsen. Det är som rastlöshet har tagit ett grepp om mig.

Istället har jag det här året valt att fokusera på naturen och mig själv. Skapa slagkraftiga bilder utifrån magen med intuitiva symboler.

Det har varit en smygande process att söka inåt. Så när högtiderna närmar sig tittar jag inte längre efter vilka jag kan få festa och umgås med, istället tittar jag i kalendern efter fullmånar, stjärnstoff, nymånar, högtryck, väderfenomen, cykler i naturen.

Så i år år är det jag och naturen. Allena.

Några älskade kan få vara med ibland, men vill man umgås med mig nuförtiden så får man följa med på fysisk aktivitet eller fotografering.  För mig är det ett led i att lära mig säga nej, och ja till mig själv.

Så dagen innan midsommar, sommarsolståndet, längtade jag ut med kameran. Det hade regnat hela dagen, det var bara 8 grader varmt, och jag kände att jag verkligen ville fånga just årets kortaste natt.

Så jag tog min bil, och letade tecken. Jag mötte ett rådjur som stod och tittade på mig länge (rådjuret är mitt styrkedjur har jag hört från flera oberoende håll) och jag körde min bil på känsla.

Sen plötsligt uppenbarade sig bilden, och jag fångade en sekvens av en dröm under några få minuter. Kl 23.15 den 22 juni 2018. Precis när solen gick ner på årets längsta dag.

Sommarsolståndet. Du magiska dag.

Natur, Outdoor, Outfits, Rattsjöberg, Uncategorized

Omfamnar mörka november

 

Bakom mitt hus, om jag passerar fårhagen ner mot sjön, kanske bara 300 meter från mitt köksfönster,  finns den vackraste skog jag vet.  Den dryper alltid att spindelnät, decimeterdjup mossa, barr, skägg, svamp, harsyra. Den har sett likadan ut i alla tider, och jag slutar aldrig att fascineras över den. Måste var väldigt mycket näring. Det går en sträng av hyperit över vårt berg.

Numera kan man köpa skogsdoft på doftljus, men det kan inte ens jämföras med känslan att dra in näsan i en jordig nyplockad mosshög. Jag tänker vad lyckligt lottade vi är i den här delen av världen, som har denna fascinerande natur utanför dörren.whDSC_0268Viggo älskar också den här skogen, för det är den vi går ner när vi tar turen runt sjön. Jag ber till gudarna att den aldrig att den kommer avverkas, skulle den det så skulle jag gråta i veckor, kanske månader. Den är helt oersättlig. Som en kyrka, eller kanske ett kloster dit man kan gå för att få en bit andrum. Granarna är väggarna och trädtopparna där solen strilar ner skulle kunna liknas vid hundratals takfönster.wDSC_0257 Idag tog jag med mig stativet. Det var relativt varmt för att vara slutet av november, solen tog sig igenom dimman. wDSC_0269Det var meningen att jag och Viggo skulle vara ute på resa nu i ett varmt land långt, långt härifrån. Men omständigheter ville annat, och jag bestämd mig för att göra något jag aldrig gjort förrut. Omfamna mörka november. Stanna hemma. Ta tag i i årets mörkaste månad och inte fly iväg, bara för att se om jag skulle klara det. Det är faktiskt jättespännande. wDSC_0296 Isen har lagt sig som ett tunt, tunt skal på sjön som snart kommer att frysas till ett metertjockt täcke.wDSC_0319Löven förmultnar och låter sig pudras av frosten

wDSC_0231och när jag passerar fåren kommer de fram och hejar.wDSC_0233Trevlig november på er.

Kärlek/ Helena H

Bad, Bali, Frihet, Muse, Natur, Resa, Saprema, Vandring, Vänner, Yoga

Vattenfallet

thewaterfallwebthewaterfall05webbthewaterfall09webbthewaterfall08webbthewaterfall02webbthewaterfall07webbthewaterfall03webbthewaterfall09webbVi vandrade en timme genom ett permakultur-landskap innan vi kom fram till det hundra meter höga vattenfallet som skvätte ner oss likt stjärnstoff på ett himlavalv.

Jag hade kunnat stanna hela dagen, låta vattnet leda mig till konst. Alla vet att allt som är fuktigt blir bra på bild. Det blir som en lyster, en extra glans. Hud, händer, kroppar, löv och stenar.

Det var en lerig botten, men det var tur för att inte upplevelsen skulle bli en kliché av paradiset. Porlande sötvatten som faller ner mot jordens dragningskraft. Två yogisar i ett högt beläget regnskogsparadis. En fotograf som får andnöd. De andra som var med oss drog i oss, ville vidare. Jag ville stanna, frysa tiden. Men allt som frös var hud mot friskt vatten.

Jag lovade att återvända. Snart.

Plats: Munduk, Bali

Modeller: Anna och Anna

 

 

Natur, Vandring, Värmlandstips

En vandring

Det är så lätt att bli hemmablind. Att hela tiden tro att vackra vyer och magiska platser bara finns på platser långt borta. Jag hade hört talats om Sjutorspleden några gånger, och hade väl egentligen inte tänkt att det var så mycket. Förrän en tjusig, världsvan kvinna i lockigt hår, stråhatt och utstrålning äntrade in på mitt café i somras.  Strålande som bara den därför att de hade gått Sjutorspleden och de hade hunger som bara en fysisk naturupplevelse kan ge. De hade gått delar av den barfota, bara känt den mjuka mossan under trampdynorna och och de höga kronorna svaja över huvudet. Vinden och värmen och pulsen och den porlande bäcken hade gett dem gåshud.

Så när min bästis frågade om vi kunde gå Sjutorpsleden i Lekvattnet tillsammans (hon har gått den många gånger, bara med speciellt utvalda människor)  frågade jag hur lång den var. Ca 8km svarade hon. Men då kan vi ju rusta över den på en timme svarade jag tillbaka. Hon tittade lite oförstående på mig och bad mig återkomma till henne när jag hade mer tid. Sjutorspleden är inget man går på en timme.

Månaderna gick och det hann bli ett soligt november innan vi äntligen kunde packa en liten ryggsäck och komma iväg.

Jag tänker inte berätta om vad vi upplevde, bara rekommendera denna mystiska vandring som går igenom sju stycken gamla finntorp i hjärtat av Finnskogen i Värmland och en bit in i Norge. Stigar upptrampade för flera hundra år sedan. Människor som levt och verkat av och med skogen som en finsk minoritet med egen tro. Som svedjat, burit, bränt, älskat, frusit och fött i vad vi skulle kalla riktig fattigdom.

Vår vandring tog tre timmar. Inte en minut mindre.

Jag tror att det mest exklusiva vi kan uppleva i tillvaron är när fysisk aktivitet blandas med kultur och historia. När pulsen stiger och man får läsa och se något rörande. När hjärtat är vidöppet av fysisk aktivitet, när huden är avskalad för att man är mitt i moder jord, just då kan vi bli berörda på riktigt.

Det är lätt att bli hemmablind, men ibland ligger ett litet äventyr bara någon mil bort.

Passa på när ni är i trakterna att även besöka Finnkulturcentrum. Ett vida omdiskuterat museum.

sjutorspleden06 sjutorpsleden04sjutorpsleden02 sjutorpsleden03 sjutorspeleden10 sjutorspeleden09 sjutorspeleden07 sjutorspeleden05 sjutorpsleden13 sjutorpsleden08sjutorpsleden07

sjutorpsleden01

 

Natur, Rattsjöberg

Oktober mood

En promenad när hösten sakta övergår till vintern. När jag var typ 12 år brukade jag besöka denna vackra ruin och leka att jag var Madeleine i Nord och Syd. Jag la mig uppe i gräset på stenruinen och tittade på himlen. Har knappt varit där sen då. Tycker att det är lite synd att denna plats inte används till något mer. Skulle kunna bli kuliss till en restaurang. Tänk glastak (som ett orangeri). Oh mighty.

 Runtomkring trånar ekar, lador och timmermagazin. Vet de som har gift sig under ekarna.
Kanske det vackraste stället jag vet.
Med utsikt mot sjön.
och alldeles intill finns mängder med trollbindande djup skog, där det lurar riktiga troll under all tjock, mjuk mossa
mitt sällskap. Viggo går mest själv på våra vandringar nuförtiden men ibland blir han trött och vill sitta på ryggen
Det var en liten promenad i våra hoodies en oktobersöndag mellan lövfall och frost.
Branäs, Natur, Vänner, Värmlandstips

Bada badtunna med utsikt över vacker dal

 Har ni varit i Branäs någongång? Jag har kära vänner där som bjöd upp till en höstlig mitt-i-veckan-weekend med badtunnebad, ölprovning och sällskapsspel.
Klarälven är verkligen vacker i höstskrud.
Förutom att laga mat (50% av sällskapet var kockar), titta på hus till försäljning, testa ölsorter (hemligt, spännande projekt) och titta på utsikter så umgicks vi bara. Enkelt. Perfekt. Skidorter off-season är verkligen underskattade.
Äppelträd, Minnen Vänner, Natur, Odling, Plantera, Rattsjöberg

Plantera äppelträd med vänner

 
Vi fick besök av gamla, goda vänner som numera bor på andra sidan jorden i tropikerna. Jag kände att jag ville ge dem en annorlunda upplevelse som är varaktig för oss alla på flera sätt.  Har länge tänkt plantera lite fruktträd men har helt enkelt inte haft tid för det och frågade dem om de var sugna på att hjälpa till att få ner lite träd i backen.

Sagt och gjort. Jag for iväg och köpte 4 äppelträd (olika sorter), två päronträd och en ek. Sedan hade vi att göra.

 Barnen skördade resterna från landet och hittade både sallad, lök, potatis och morötter.
 Jag vet att de tyckte det var spännande och att de kommer få minnen och kunskap med sig för alltid. När de kommer nästa gång kommer vi förhoppningsvis kunna skörda lite frukter.
 Att odla, gräva, så, plantera och se saker växa måste vara det i särklass mest lyxiga som finns. Det tillfredställer det mest grundläggande och ger en sådan behaglig känsla i kroppen. Jag hoppas även att jag kan få min kusin Markus att förstå detta (vilket jag tror jag redan fått honom att fatta)
Hoppas att träden växer sig starka och överlever vindar och vintrar och ger massor av frukt i framtiden.
Mat, Natur, Rattsjöberg, Vänner

Plocka äpplen

Jag gjorde en liten film när vi plockade äpplen i mina föräldrars trädgård. Det handlar om att ta hand om de små detaljerna i livet, och det som i vardagen kan ses som petitesser, men i slutändan är det de som räknas. Musiken är Melody Gardot. Om ni undrar varför det är min kusin på alla dessa bilder så är det för att vi jobbar ihop och därför blir det han som oftast blir min modell.

De här träden planterades samma år som jag var född. De borde kanske ha beskurits, men de har fått växa lite som de vill, och nu är de stora och fylliga och bär massor av frukt.
Mat, Natur, Rattsjöberg, Vänner

Plocka äpplen

Jag gjorde en liten film när vi plockade äpplen i mina föräldrars trädgård. Det handlar om att ta hand om de små detaljerna i livet, och det som i vardagen kan ses som petitesser, men i slutändan är det de som räknas. Musiken är Melody Gardot. Om ni undrar varför det är min kusin på alla dessa bilder så är det för att vi jobbar ihop och därför blir det han som oftast blir min modell.

De här träden planterades samma år som jag var född. De borde kanske ha beskurits, men de har fått växa lite som de vill, och nu är de stora och fylliga och bär massor av frukt.