Cap Verde, Resa, Stil, Vänner, Vintage

The sisters.

wDSC_5309

Det hela var lite magiskt och vi sa hej då till varandra på samma ställe som vi träffats den allra första gången. På en surfarshack längst österut på stranden. Bojana bar sin mammas egenvirkade topp och kjol från 60-talet. Hon påminde om en brud som nyss sagt ja i ett rådhus. Båda bar de sin mors virkade smycken. De var klädda i en hel kollektion. Vilda lillasyster och ansvarsfulla storasystern. som ett klassiskt utdrag ur en psykoterapeutbok. Vi låg i sofforna och fnittrade. Jag fotograferade. Var inte säker på om jag gillade den tantiga stråhatten, men Bojana försäkrade mig om att den var rätt. Den ständiga atlantiska brisen som alltjämt drog över dessa karga ökenöar svepte in över serveringen och utanför brände förmiddagssolen. Vi hade tillbringat en hel vecka tillsammans i arbete. Från att ha varit främlingar till nära vänner. Vi hade då ingen aning om vad som skulle komma senare.

Som slutet på del ett. Precis innan början på del II. Det skulle bli en bra story.

wDSC_5320   wDSC_5306 wDSC_5301 wDSC_5208 wDSC_5148 wDSC_5128wDSC_5312

Cap Verde, Resa, Resa med barn, Strandliv

Liten resa med Viggo och mormor

wDSC_1497Jag ville så gärna ut och resa till något soligt och varmt ställe men hur jag än vände och vred på det så kunde ingen följa med. Jag bestämde mig för att resa ensam med Viggo. Ville bara hänge mig åt honom, bada, umgås, leka med bilar i sanden, det är underligt vad en 3-åring är lätt att ha med sig. Så jag bokade det lättaste jag kunde finna vilket var en all inclusive-resa till Cap Verde med barnpooler och barnklubbar. När min mamma (Viggos mormor) fick höra att vi skulle resa ensamma till afrika så ville hon bestämt följa med, och det fick hon ju givetvis.  Då fick jag chansen att träna.

wDSC_1546

Jag älskar verkligen att resa. För mig är det som att jag börjar leva på riktigt om jag får knyta på mig vagabondskorna (om nu en charterresa med Fritidsresor kan kallas för att knyta på sig vagabondskorna) Men det är en slags resa-light och när man ska resa ensam med en trotsig 3-åring är det ju faktiskt helt förträffligt.  Jag måste villigt erkänna att jag verkligen inte gillar all inclusive annars. Stora hotellkomplex som samhällen. Pengar som går till ägare i andra länder. Ett slags västerländskt miniatyr-land.

Jag kan tycka att det är befogat för barnfamiljer med spridda intressen och som bara vill slappna av. Men när jag ser unga vitala par bo på all inclusive i två veckor utan att lämna hotellområdet så känner jag en sting av tycka synd om dem. Så otroligt ointressant. Kanske kan jag köpa det om man är på träningsläger, kurs, camp eller något, men bara slapp-semester?  Pensionärsvarning på det. Man blir gammal i förtid tror jag.wDSC_1500

Nej, en resa handlar om äventyr, nya smaker, nya horisonter, vidgade perspektivwDSC_1503

massa nya myggbett som kliar och stora vågor som kittlar ögatwDSC_1531

och att umgås. Ha tid att leka, kramas, spela spel.

wDSC_1562 wDSC_1572 wDSC_1574 wDSC_1592 wDSC_1594 wDSC_1598 wDSC_1616

 

Det blev en jättefin resa för oss,. Mängder med rawfood (på en buffé kan man ju välja precis vad man vill), träning (det fanns en gratis tennisbana), lekpark och en fantastisk strand. Aldrig har jag tagit så lite bilder, men jag är verkligen ingen fotograf när Viggo är med mig. Han kräver all uppmärksamhet när jag är med vilket han får också. 100% närvaro med sitt barn är så viktigt i denna tidsålder av smartphones och ständig uppkoppling på sociala medier.wDSC_1620 wDSC_1635

 

Tack för en fin resa!

 

Bojana, Cap Verde, Muse, Porträtt, Stil

A truly beautiful person is one who is good at discovering beauty.

 Bojana is one of the most sparkling people I met. She can take just any item, like this manjacket she found in a secondhandshop. Change it a bit (like the lining) and turn it into the most stylish item. Or the silkskirt she wears as a dress underneath. She finds beauty anywhere.
And the truly unique flowers in her hair and her earrings made by her mother

How I love her energy and vibrant way of beeing

 Living, searching, talking
In many ways I feel like theese images are some of the best ones I ever taken.
Its the line I want to keep
or maybe its just Bojana who could visualize my wishes
and dance infront of my camera
I wrote this post in english so Bojana could understand. Hope you are alright with that.
Love /Helena
Cap Verde, fotografi, Helena funderar, Saprema

Where I once started

Fine Art Prints. Jag håller på att lägga de orden i min mun. Att göra konst. Bilder som berör. Som kittlar i magen. Som kan tryckas upp på stora, tjocka tidsbestående akvarellpapper. Som säger något till betraktaren. Det svåraste som finns. 
Jag famlar i mitt språk. Jag älskar stark färg, men det finns ingen som slår mystiken och frågorna i svartvitt.
Jag pratar så mycket. Skriver, förklarar och är övertydlig när det som i själva verket behövs är tystnad.   Bilderna klarar sig utan texter när de är bra. Det är spännande tycker jag. 
 Jag håller på att närma mig fotografin på ett nytt sätt. Det är som att gå in i en ny fas med en älskade. Den fasen när man kan vara tysta med varann.
Såg Lars Lerin igår på Babel. Gedin ställlde spännande frågor som handlade om skillnaden mellan bilden och ordet. Att hans texter har mycket mer humor än hans bilder. Det tyckte jag var spännande. Samma människa, samma historia, men olika uttryck i olika kanaler. Ni måste ju höra hans sommarprat om ni ännu inte har gjort det. Den människan alltså. Hudlös.
Så jag är tillbaka där jag en gång började. I svartvitt. I bruntonade sepiabilder framkallade på bronzepapper. 
När man vill hitta hem ska man gå tillbaka.
Imorgon(eller en annan dag)  kanske jag levererar färg igen, men idag vill jag bara drivas framåt i det svartvita. I det enklaste och det mest komplicerade. 

©Helena H
Modell: Bojana
Kläder: Saprema
Cap Verde, Havet, Saprema

Ceriserosa, brun hud och turkost vatten

Ni vet, för några veckor sedan var jag med om något alldeles fantastiskt. Jag och miss Saprema åkte till Cap Verde, träffade två magiska yogasystrar och fotograferade hela veckan. Jag visar lite ”behind the scenes”.

 Dessa shorts heter Vinyasa Pants. Jag älskar dem så mycket. Hade det varit lite varmare på Paris maraton hade jag sprungit i dem.

 Om det är något som gör mig riktigt glad så är det ceriserosa mot brun hud och turkost vatten. Måste vara något från barndomen i scarven mellan 80 och 90-tal.  Rosa är en riktigt laddad färg. En färg som flickor verkar tagit patent på, men för 100 år sedan stod rosa för manlighet. Giro d’Italias ledartröja är rosa, la maglia rosa.

Är så glad för att jag fick vara med om de här bilderna. Bilder som är magiska precis som de är utan att man behöver göra något alls.
 Shorts från Saprema alltså. För glädjen i rörelsen.

Cap Verde, Havet, Saprema

Ceriserosa, brun hud och turkost vatten

Ni vet, för några veckor sedan var jag med om något alldeles fantastiskt. Jag och miss Saprema åkte till Cap Verde, träffade två magiska yogasystrar och fotograferade hela veckan. Jag visar lite ”behind the scenes”.

 Dessa shorts heter Vinyasa Pants. Jag älskar dem så mycket. Hade det varit lite varmare på Paris maraton hade jag sprungit i dem.

 Om det är något som gör mig riktigt glad så är det ceriserosa mot brun hud och turkost vatten. Måste vara något från barndomen i scarven mellan 80 och 90-tal.  Rosa är en riktigt laddad färg. En färg som flickor verkar tagit patent på, men för 100 år sedan stod rosa för manlighet. Giro d’Italias ledartröja är rosa, la maglia rosa.

Är så glad för att jag fick vara med om de här bilderna. Bilder som är magiska precis som de är utan att man behöver göra något alls.
 Shorts från Saprema alltså. För glädjen i rörelsen.

Cap Verde, Mode, Resa, Saprema, Stil

The french girl

Jag gav det här settet arbetsnamnet ”the french girl”. Jag vet egentligen inte varför, för varken flickan, klänningen eller miljön är fransk, men det var något i sammanhanget som kändes mycket franskt.
Kanske hennes petite kropp. Hennes minimalistiska och enkla framtoning.
Kanske de böljande växterna som påminde om de timjan och lavendelfält som jag sett i Marseille, kanske sanddynorna under som viskade samma sång som de på Franska Rivieran.
Eller kanske var det för att jag på förmiddagen äntligen läste Bonjour Tristesse. Den har legat i inbunden i min bokhylla så länge jag kan minnas, har alltid varit en av mina mest tummade böcker, men det var när jag fann den som pocket med vacker framsida som jag öppnade den på riktigt.
och apropå Frankrike så är det meningen att jag ska åka till Paris imorgon och springa Paris Maraton på söndag. Men min kompis har ställt in pga av sjukdom. Och jag sitter här på kammaren och redigerar dessa bilder och funderar på om jag ska åka. Springa ensam då det inte går att sälja startplatser.
Återstår att se. Ensamhet lockar mig inte på samma sätt som den en gång gjorde. Jag prioriterar hellre tid med min familj.
Men jag har inte bestämt ännu. Imorgon kanske jag tänker helt annorlunda.
Och med dessa bilder på vackra Bojana i Annas vackra klänning önskar jag er en trevlig torsdag kära vänner.

Klänningen kommer förstås från Saprema.