Personligt

Om Helena H

Jag tänkte att ni skulle få läsa vad som står  OM MIG:

Jag har fotograferat hela mitt liv. Kameran är inte bara ett verktyg utan lika mycket ett sätt att (över)leva.  Som ett slags språk. Det har alltid funnits en besatthet hos mig att dokumentera. Kameran har alltid legat så bra i min hand. Kameran har aldrig svikit mig. Den har gett mig brödföda och vänner. Uppdrag och personlig tillfredställelse.
Färg, form, ljus och kommunikation har alltid varit mina styrkor. Jag söker alltid däri. Förundras och förvånas. 
Jag har svårt att sätta in mig i ett fack för jag gillar verkligen idéen på att ständigt ifrågasätta mig själv och mitt bildspråk. Att upptäcka nya världar och forum. Att inte stagnera utan att ständigt utvecklas.
Jag växte upp i skogen med naturen som gud. Min familj har alltid varit självständiga, självförsörjande egenföretagare med ett passionerat intresse för socialt liv vilket ledde till att vårt hus alltid var (är) fullt av människor.
Några gårdar bort bodde min farmor Vilma som kom att betyda väldigt mycket i mitt liv. Vilma var en liten nätt, ljuvlig fin dam fast i bonnkläder. Hon var så otroligt elegant och vacker och samtidigt rejäl. Hon längtade alltid ut på boulevarderna. Hon hade nog gärna levt i 20-talets Paris. Det var viktigt för henne att vara vacker, att tänka på sin figur och sitt sätt. Hon var den perfekta värdinnan.
Hon dukade upp 14 sorters kakor i salongen på fransk duk, så låtsades vi att vi var i Paris. Jag längtar alltid efter farmor Vilma. Hon gick bort på alla hjärtans dag den 14 februari 2000.
Självporträtt Portugal 1998
Direkt efter att jag tagit studeneten åkte jag iväg med min kusin på en långfärdsseglats och vi seglade och levde nomadliv i två år. Jag tror på många sätt att de två åren var de viktigaste i mitt liv för jag mötte så enormt mycket spännande människor som trotsade normen för hur man ska leva.
Därefter levde jag äventyrsliv i kappsäck många år. Mycket för att farmor Vilma aldrig fick. Jag reste, arbetade och studerade oavbrutet. Överallt. Indien, Nepal, Bordeaux, Sydafrika, Lofoten…
Jag kom dock hem till min familjs företag varje sommar för att driva mitt eget sommarcafé Fröknarna Fräs och där någonstans, i den värmländska myllan förälskade jag mig i en man på cykel.
I mars 2010 fick vi en son, Viggo.
Jag vill gärna kalla oss för moderna lantisar, för trots världens enorma urbanisering har vi valt att trotsa normen och stanna kvar i glesbygdens Värmland. Vi gillar att odla, träna, leva, arbeta, laga slowfood (på vedspis fast induktionshällen finns brevid) och vara i naturen men vi vill fortfarande, väldigt gärna, ha en fot i det energiska, moderna trendiga samhället. Jag vill gärna ha vackra kläder, höga klackar och måla mina läppar i den perfekt röda nyansen.
Dessutom värker min äventyrsnerv ständigt. Så fort jag läser om människor som bor i husvagnar i Alaska, på båtar i Paris, i tält på Nya Zeeland och på hästryggar i Mongoliet suger det till i magen. Men det är bra, för då vet jag att jag inte stagnerar.
Just nu är vi här och nu. Jag har mina kameror, ett fantastiskt hus, fina vänner och dessutom fortfarande min restaurang Fröknarna Fräs i vårt familjeföretag Torsby Camping. Och det är fint.

2 reaktioner till “Om Helena H”

  1. K. säger:

    Åhh, min nomadnerv är lika värkande som din! Vi borde göra slag i saken och planera en resa ihop framöver? Och vilken fin bild på dig. Det riktigt lyser om dig ju! Kram

  2. Annette säger:

    Hvor er det skønt skrevet.
    Jeg elsker dine ord om din farmor.
    Og din beskrivelse af dit forhold til kameraet.
    KRAM

Kommentarer kan inte lämnas på detta inlägg.