-
Spahettivästern-stad
Hittade en övergiven stad i mitten av ingenstans. Enligt guideboken var den känd för att ha använts till att spela in spagetti-västen på 60-talet (sånt gillar jag)
Det var underbara kulisser
några vackra träd
och vackert ljus. Vi hade kunnat vara där i timmar om det inte varit för att Viggo var lite trött och inte på humör att springa runt och fota (så är det att resa med barn. De bestämmer allt)
men det var en konstig känsla att hitta en övergiven, tyst mexikansk-lookalike by i Italien, men enligt sägen var det en spansk conquistador som skapat byn
-
Sardinien del IV
Efter fem dagar på det första stället tog vi bilen ner till ett ställe på västkusten där jag hyrt ett hus. Vi åkte och åkte och det blev mer och mer glest mellan husen och byarna och tillslut hade vi ingen aning om vi hittat rätt. Men det hade vi. San Giovanni Di Sinis är en bortgömd liten by i ett naturreservat med arkeologiska utgrävningar. Killen som tog emot oss undrade hur vi hade hittat dem ”för det är Sardiniens bäst bevarade hemlighet”.
Vilket paradis vi hittat.Vi hyrde ett stort, bekvämt hus mitt på stranden, med en solnedgångsterass. Vi var tvungna att nypa oss i armen. Sådana här ställen finns ju liksom inte på riktigt.
och mina tre bästa killar. Tänk att jag är så lyckligt lottad som får ha dessa runt mig. Markus bara fem månader per år då vi jobbar ihop men ändå.
Vårt hus. Ägaren hade ärvt det av sin far och hyrde ut det och jag tänkte att det måste vara en lycklig människa som kan hyra ut sitt eget semesterparadis.
och i ”trädgården” växte timjan, rosmarin, oregano och levendel. Och i huset fanns en massa leksaker till Viggo. Gissa om han njöt av traktorerna.
Det är ju inget ställe för boulevardflanören för det fanns inga restauranger och knappt någon butik och inte en enda turist
men det fanns milslånga stränder, hundar, ett vackert hav, en ändlös sol, sköldpaddor, delfiner, surfare och arkeologiska utgrävningar från en 8000 år gammal stad vid namn Tharros
och vi hade ju en bil och kunde ta oss in till den större staden som låg någon mil bort
och jag vågade mig på att gå ut och springa, de första skälvande stegen till att bli en löpare igen….Forts. följer…. -
Sardinien del III
Alldeles bakom vårt hus fanns en stig och om man följde den kom man till det mest fantastiska landskap. Jag förstod genast varför alla hus var byggda av samma slags sten.
Gick man dit fick man den mest magnifika solnedgång.
Det var enorma sylvassa stenblock som man sakta kunde klättra ner för, och väl där nere fanns vackra fina klippor att sola och snorkla ifrån. Det var motsatsen till barnvänligt förstås så jag och Markus tog oss dit på egen hand en eftermiddag och snorklade i det turkosa vattnet. Uppemot 30 meter sikt, och det är riktigt häftigt.
och jag är ju ingen geolog så jag vet inte vad den här typen av sten heter, men vacker är den. Porös och skulturell och full av olika färger och strukturer.
Det är tur att jag kan inspirera min kusin att fotografera, för det är det roligaste man kan göra ihop
Sådana här saker går jag igång på.
Maffig natur.Kram på er. Fortsättning följer…You May Also Like
Världens bästa Markus
På besök i Wadköping
Ceriserosa, brun hud och turkost vatten
-
Sardinien Del II
Åh jag tror verkligen fast och fullt att globetrottern i mig aldrig kommer försvinna. Att de bästa smultronställena hittar jag på egen hand och boenden och flyg och allting sådant är liksom något jag bara kan därför att jag rest så mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför inte ta första bästa charter och vara nöjd med det? Ne, här ska det googlas och läsas och sökas och kluras på. Fast jag kan ändå inte låta bli att också tycka att det är en del av resan. Det där med att söka. Fråga. Leta sig fram.
De första fem nätterna i Sardinien tillbringade vi här. I ett fint litet semesterhus som hyrdes ut av en liten söt italienska i mörkblå panda fiat.
Huset hade förutom ett vanlig kök ett härligt tjusigt utekök och dusch byggd av traktens skiffer och granit-sten.
Det var fint och gott om plats för Viggo att leka med sina bilar.
Det kändes ganska ödsligt överallt, och anledningen till varför jag valde att just den här platsen var för att stranden La Pelosa som ligger här ska vara vackrast i hela medelhavet.
Vi var dock inte de enda som läst det så när vi gått de 600 metrarna fram till stranden höll vi på att få en chock. Aldrig har jag väl sett så mycket människor på ett och samma ställe. De visade sig att det slussas hit bussar från hela Sardinien.Vi var tvungna att skratta. Herrejösses. Plötsligt mindes jag de ”public beaches” som vi besökt tidigare på italienska rivieran och jag mindes omedelbart varför jag alltid väljer bort strandliv i Italien. Stränderna är privata, och endast ett fåtal är öppna för allmänheten. Det tycker jag är så fruktansvärt. Hur kan en strand vara privat liksom? Hur kan man stänga igen det som varje människa känner behov av att uppleva? Varm sand, vatten och natur. Det är ju en mänsklig rättighet.
Vi bestämdes oss ändå för att stanna kvar. Viggo gillade att det var så mycket barn att titta och leka med. Det var långgrunt och vattnet alldeles kristallkart.
och faktum var att vi vande oss. Det var bara italienare. Ett fasligt solande, bollspelande, flörtande och badande pågick. Inte en enda tjock människa så långt ögat kunde nå, och då är vi ändå i ett land där de lever på pasta och pizza. Det var härligt. Italienarna är väldigt tjusiga.
Lämnade man stranden så var det ett vackert, stilla ödsligt stenlandskap.
Vi gick på vandring och tittade på solnedgångarna.
och kusin Markus var förstås med
och Jögga och Viggo och vi hittade en gammal vacker övergiven fyr som vi var tvungna att gå in i
Jag vill så gärna leva äventyr och att vi ska vara en äventyrlig familj, men ibland tror jag att vi är som Svensson är mest. Det är ju så säger Jögga. Det måste ju vara praktiskt också.
Men jag är väldigt glad att vi investerade i en bärryggsäck. Den har räddat oss så många gånger. Fortsättning följer….
-
Universums skönaste klänning
-
Resa med familjen del II
I Tunisien köpte jag mig två stycken kelimmattor. I Chill Norways Claire Tunic Blue Stripe. Ja, en riktigt ombloggad klänning som omnämns lite här och var och jag hann sätta tänderna i innan den tog slut. Den är egentligen ganska prestigelös, men jag blev kär i den direkt jag såg den. Något med snittet och formen.
Ja, och jag älskar kelimmattor. När jag hittade till en liten butik inne i medinan som hade den rätta känslan gav jag mig inte förrän jag hittat två som jag verkligen ville ha, och gud vad jag slet. Jag prutade ner priset med 70% (men blev säkert lurad ändå) Undrar hur det skulle gå om arabländerna hade en konsumentsombudsman, skulle det ens funka? Köplag? 10 dagars ångerrätt? Öppet köp?
En dag åkte vi på dromedarutflykt, men då Viggo är så liten fick vi åka häst och vagn. Så fick Viggo en oreganobukett som han satt och doftade på och som han vägrade släppa taget om. Det bor en liten botanist i honom. Han är besatt av blommor, träd, buskar, växter, bär och frukter.
Han fick däremot pröva att rida på en åsna med otroligt vackra ögon (det har kanske alla åsnor)
och vilken otrolig päls dromedarerna har, måste vara mycket tjockare än kamelerna
och vilka klövar (fötter, tassar, tår….) som svällar då de går på sand och kan bli dubbelt så stora. Imponerande!
och blommande mimosaträd
Förutom dromedarer och medinan så var vi mest på stranden, men det blåste och var ganska dramatiska himlar
men det gjorde inget för bara känslan av att släppa ut en vild, energisk två-åring naken på en flera mil lång varm strand är så stor. Vilken frihet.
Så lite iphonebilder.Det bästa med resor är att det ger perspektiv, förnyelse, nya tankebanor, miljöombyte och inspiration. Sedan är det väldigt skönt att komma hem. Att ta nya tag i allt. -
Har vart ute på
Förra lördagen slängde vi oss hastigt med min syrras familj på en veckas sista minuten. Jag hann inte meddela någon om vår avfärd och när vi kom ner till vår destination var det helt omöjligt att få tag på internet. Det gick säkert att få om jag hade sökt lite, men jag såg det som ett tecken till att vara helt nerkopplad. Så istället åt vi kakor.
och drack fanta på koboltblå bord
och drack tjockt kaffe och lekte med bilar
och jag är så förtjust i det bästa i orientens kultur, dess magi och färger
och att sitta och dricka myntatée på hustak
och vara klädd i långkjolar och kliva uppför vackra trappsteg
och att vara med min favorit, guddottern Alva
och fotografera gamla dörrar
och att bära Viggo på min höft i vackra gränder
och att fundera på människors frihet och detta lands (Tunisien) arabiska vår där allting startade i december 2010, vilka otroligt modiga människor.
att resa med barn är ju det bästa som finns
så mycket att titta på
och vackre lille Johannes, döpt efter döparen
och medans solen går ner över medinan och dess liv
tänker jag att dessa färger är riktigt sjyssta ihop
och alla dessa fantastiska dubbeldörrar som jag och Alva inte kunde låta bli att fotografera.Faktum är att direkt tyckte (det lilla jag såg) mycket mer om Tunisen än Egypten (som jag rest mycket i för dykningen i Röda havet som är den bästa i världen)Det var som att Tunisien var mer öppet och kvinnorna friare. Dessutom älskar jag mixen av människorna (berber, araber, fransmän) och den hybrid som uppstår när kulturer blandas.Tunisien känns väldigt, väldigt franskt.Forts. följer. -
Att möta en elefant
Alltså, det kan vara så missvisande att blogga retroaktivt. Vi har ju faktiskt kommit hem från vår resa för länge sedan så möter jag människor som säger, men du var ju på beachen. Så, javisst var jag, men jag tog så mycket intressanta bilder där så jag kan omöjligt släppa vår fina resa.
Ni vet hur det är. Dagarna går, man läser böcker, njuter av tillvaron.För vår del var det första gången vi var i Thailand med barn. Tidigare har våra Thailandresor mest gått ut på långa kayakturer, klättringar, vandringar i bergen, dyk och -snorkelturer, cykel, träning, kurser och runtresande.Thailand är ett fantastiskt äventyrsland med gudomlig natur och det finns oändligt mycket att göra för den äventyrssugne. Men som sagt så var det första gången vi besökte Thailand med barn, Viggo 19 månader och då blir det en helt annan slags resa.Det var faktiskt som om hela Thailand var lite montessori, så upplagt för att sätta barnen i första hand. Jag blev imponerad. Överallt vi kom så var det Viggo alla såg först. Aldrig har jag tänkt tidigare att ett lågt bord där man sitter på kuddar på golvet är ett bord helt upplagt för barnen. De älskar ju det. Jag har aldrig sett Viggo så kolugn och avslappnad under en middag.
Så mycket äventyr blir det ju inte med ett så litet barn men den sista dagen sa vi, näe, nu måste vi ut och titta på elefanter. Fast vi ville inte åka på någon elefanttur och sitta och skumpa på en elefanttur i djungeln med andra turister, vi ville bara låta Viggo se en elefant.
Så vi bestämde oss för att gå. Vi gick och gick. Hamnade på ödsliga vägar omgivna av ogenomträngliga djunglar som var så gröna, så fulla av klorofyll.
och planterade skogar
så rätt som det var, på den vackraste vägens ände såg vi en underbar siluett uppenbara sig
siluetten av en elefant
på elefanten satt en liten, liten pojke som inte pratade engelska, men han pratade med sin elefant
och de var väldigt fina ihop. Jag älskar elefanter. När Jögga besökte mig i Sydafrika (när jag pluggade fotografi där 2002) så spenderade vi en hel del tid på en elefantpark. Där fick vi lära oss att afrikanska elefanter är mer aggressiva och de kan inte tämjas. Det kan ju då som sagt var asiatiska.
Hursomhelst är elefanter de vackraste djur jag vet. Så stora och lugna. Graciösa i sin gång. Dessutom blir de gamla (mellan 60 och 80 år) har starka sociala band till varandra och sin familj.
Tillslut var vi tvugna att gå även om jag hade kunnat spendera hela dagen med att titta på den där fina elefanten.
Jag sprang leende därifrån, så himla glad över att bara ha fått se en elefant igen.
Elefanten vinkade adjö till oss. Och Viggo, då, ja han tittade mest. Storögt. Och fortsatte sen att leka med sin bil.
Som av en slump visade flygbolaget filmen Water for elephants när vi åkte hem, och det var en av de finare filmer jag sett. Jag bryr mig inte om vad kritikerna säger om att detta var en förutsigbar romantisk klichéfilm för där och då var det precis vad jag behövde. Så romantiskt och vackert med ljuvliga miljöer i ett bedrövligt vackert 30-tals landskap, kostymfilm när den är som bäst. Så kan det ju vara ibland. Dessutom blev jag grymt sugen på att läsa boken av Sara Gruen som filmen är baserad på. Den ska vara något utöver det vanliga.
