-
Ett stycke historia
Jag var och fotograferade det värmländska skrädmjölet vid flera tillfällen. Gamla kvarnar har en tendens att vara extra intressanta för fotograferar därför att det disiga ljuset som svävande mjöl har är så vackert. Lägg därefter till stora gamla munblåsta fönster och en skavd patina så får vilken kreatör som helst gåshud.
Jag återvände till kvarnen några fler gånger och porträtterade arbetarna och miljön i vackert disigt ljus. Hela projektet blev nästan en bok på Votum förlag men fullföljdes aldrig till det sista av olika anledningar. Sen kom det nåt annat emellan och nu är det fokus på annat håll, men bilderna blev vackra.
-
Golden milk
’Golden Milk’ i ett minus 6 gradigt dimmigt landskap. ☕️
Och min bästa vän fyllde år och vi firade henne med vandring och hittade ett fantastiskt utegym i en gammal lada utan tak och man tager vad man haver
och blir barn på nytt och skuttar fram genom frostigt landskapoch saknar våra barn men spenderar timmarna med att prata djupt och länge om allt sådant som är viktigt och sant och sen dricker vi vin till fullmånens sken och mediterar oss igenom novembers sista dagar som är så vackra så härta hadd vör nåck .
-
Mitt blå gästrum

Du kom till din älskling med blå anemoner, du visste aldrig hur du skulle ta hennes skratt (Lit de parade av Ulf Lundell. Kanske en av de vackraste sånger som skrivits) 
Det var när jag besökte Zorngården i Mora, (och såg deras fantastiska gästrum. Ett vinter och ett sommarrum) som jag bestämde mig för att alltid ha några vackra gästrum i husen där jag bor.
Jag vill inte göra om någon liten garderob där hälften av rummet består av skräp, utan jag vill att det nästa ska kännas som ett hotellrum med utvalda vackra möbler, vita lakan och ett genomtänkt tema.
Ett rum man vill stanna länge i. Ett rum som doftar nytvättat . Ett rum som alltid har färska blommor och en känsla av plats och luft. 
Ett rum där man tittar ut och ser fält och skogar och där man vill skriva poesi och känna lugn och kanske göra ett yoga-pass och skriva handskrivna brev till sin älskade. 



Så jag står redo med de färska blommorna och ett kallt glas hemmagjord svartvinbärssaft ifall du behöver sova över.
Varmt välkommen. -
SUP på Milos
SUP-PADDLING på Milos / Resguide

The cliffs of Sarakiniko Ett litet miniäventyr i den grekiska himlen

The amazing caves of Klektiko ”Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?”
En septemberdag tog jag och en väninna flyget ner till Santorini. Den nordiska sommaren 2018 hade gått till den varmaste på århundraden så charterbolagen reade ut sina höstresor till sydliga breddgrader. Vi hade hittat varsin flygstol för ynka 1500 kr och var spända av förväntan på vad som skulle komma. Med oss hade vi varsin stor blå otymplig väska på vardera 18 kg.
Santorinis värme slog emot oss och vi tog en taxi till hamnen och därefter en väntade 2 timmars färja till vår egentliga destination Milos.

Klektiko Jag vet egentligen inte vart jag hade fått idéen ifrån. Jag hade bara sett de fantastiska naturscenerierna på bild och tänkt att det vore fantastiskt att kayaka där. Men den enda kayakfirman på hela Milos ägdes av en australiensare vi namn Rod och hans 12 kayaker var fullbokade fram till slutet av oktober.
Så då återstod bara en sak; skulle man kunna resa med våra uppblåsbara Kona-brädor för att SUPA (standuppaddla) runt Milos?
Rods kayakahemsida var utförlig. Full med bilder med detaljerade beskrivningar om vilka sträckor som passade sig för olika turer och också hur långa de var och hur de fungerade beroende på hur vinden låg på. Utan Rods hemsida hade vi faktiskt inte kunnat göra det vi gjorde, så vi är skyldiga honom ett stort tack.

Kartan från Rods hemsida var detaljerad och full av information Första natten bodde vi en enkel men fin stuga med havsutsikt på öns enda camping. Det serverades oss en rejäl hemlagad moussaka när vi kom fram och vi kunde bara njuta av stjärnhimmel och varm vind.
Enligt väderleksrapporten skulle det vara soligt och mellan 5-6 meter per sekund nordlig vind de första 3 dagarna för att därefter blåsa upp till 12 meter per sekund i några dagar för att därefter återgå till 5-6 meter per sekund.

At open sea Vi bestämde oss för att börja paddla med en gång för att dra nytta av vädret.
Eftersom vi bara hade paddlat sjö och älv tidigare hade vi ingen aning om paddlingsvädret till havs. Hur skulle vågor, vind och strömmar påverka oss? Hur skulle det stora blå omfamna oss i de mest otillgängliga partierna?
Vår dröm hade från början varit att paddla runt hela Milos och tälta på stränderna, men så fick vi höra att tältning på Milos är förbjuden och dessutom skulle det inte gå att paddla de norra delarna under rådande väder, så dagsetapper fick det bli.

När vi slog upp ögonen på söndagsmorgonen möttes vi av turkosblå klar himmel, vajande pinjeträd och vitkalkade små hus som lyste som sockerbitar på sluttningarna ner mot det egeiska havet
Vår lilla hyrbil tog oss till Fyriplaka. En av öns 70 stränder belägen på södra sidan. När vi åkte genom landskapet och öns enda lilla asfaltsväg förvandlades till en stenig grusväg förstod vi hur liten och oexploaterad den här ön var. Som ett litet bortgömt grekiskt paradis oupptäckt av den stora massan.
Vi pumpade upp våra brädor till några förvånade förbipasserande. Inte många vattenaktiviteter verkade äga rum på den här ön. Stämningen var fortfarande sömnig och sanden värmde under våra fötter. Vi hittade en enkel stenig, sandig stig ner till en klassisk ”syrma”, en slags grekisk sjöbod i sten. La i våra brädor och gungade för första gången ut på saltat hav. Det här var något helt annat än Fryken.

Sarakiniko Resten av dagen paddlade vi runt och upptäckte strand efter strand. Vissa stränder helt otillgängliga för resten av världen med klippor som sträckte sig flera hundra meter upp mot himlen.
Vi paddlade vidare och upptäckte nudiststränder, grottor och mer kända stränder såsom Tsigrado. En strand omtalad för att ha en våghalsig stege som enda väg ner. Där fick vi också sällskap av Barabara Perez, en berömd influenser från Brasilien med flera hundratusen instagram-följare. Där satt hon på en sten i sina dreadlocks och sippade på sitt mate-te i sin medhavda kalebass och tittade avundsjukt på våra brädor. Jag förstod först senare att det var hon, annars hade jag tagit ett litet samtal med henne. Fått mig en ny insta-kompis. Men Milos är inte den ön som inbjuder till samtal. Det är en diskret ö gjort för kärlekspar och kändisar. Stämningen är närmare nonchalant enkel och låter dig som gäst få vara ifred.

Caves in Kleftiko Dagen efter hade vi siktet inställt på Kleftiko. Enligt alla guideböcker var enda sättet att ta sig dit med båt från öns stora hamn. Det fanns också en kuperad stig på ca 8 km man kunde går men eftersom jag så gärna ville paddla runt i detta sceneri var vandringen inget alternativ (att dra en otymplig bräda i besvärlig terräng är inget man vill)

Så vi siktade in oss på den mest närliggande stranden Gerondas. Grusvägen dit var bökig och biluthyrare hade förbjudit oss att köra dit med vår lilla bil, men äventyrsnerven sjöng starkare.
Tillslut hittade vi fram, parkerade vår bil, pumpade upp våra brädor och kånkade ner vår lilla packning ca 1 km. Det var brant, taggigt, stenigt men när vi väl kom ner till den svarta lavastranden väntade oss en 100 meter höga klippväggar och ett inbjudande turkosfärgat hav med mjuka svallvågor.

Small villages ”Syrma” Vi packade våra brädor och flöt ut. Min bräda, en Kona Cruiser har två olika packytor, och med vattentäta påsar kan man få med sig både mat, vatten, klädombyte, första förband, flytväst, kameror och kanske en liten bok.
När vi paddlade ut mötte vi den första känslan av öppet rullande hav. Vi höll oss ändå några hundra meter från de branta klippväggarna, men vinden och svallvågorna påminde mig ändå om känslan jag haft när jag 20 år tidigare hade seglat över atlanten.

Between Gerondas and Kleftiko Vi passerade två stycken stängda gruvfabriker som smälte in i landskapet. Milos är rikt på mineraler, bergarter, stenar och svavel och har länge varit helt oberoende av turismen. Gruvorna såg numera övergivna ut med skyltar om tillträde förbjuden.
Efter ca 1,5 h paddling kom vi fram till de glittrande vita kalkklipporna i

Lunchtime Kleftiko. Ett 2-3 kilometer stort område med hundra meter höga klippor, grottsystem och ett vatten så klart och turkosfärgat att man skulle kunna tro att man befann sig i ett hittepå-vattenland. Den ena grottan vackrare än den andra. Det kände som stora kyrksalar.
Vi åt vår medhavda lunch bestående av lokal delikatessgetost och inlagda gröna oliver guppandes på våra brädor i öppningen av en av de större grottorna.

At the small village of Fourkovouini Vi paddlade runt där hela dagen. Jag ville frysa tiden. Funderade på mineralerna, klipporna, vattnet, hur det kunde vara så klart.
Paddlingen hemåt gick snabbt. Jag envisades med att stå när stora svallvågor från förbipasserande turistbåtar svepte in och trillade faktiskt av min bräda tre gånger.
Vandringen tillbaka till bilen på sena eftermiddagen bärandes våra brädor var tuff. Svetten skvätte runt oss, men vi var båda helt överens om att dagens upplevelser hade varit värt varje liten ansträngning.

”Lady in Red” in Sarakiniko Sen följde några dagar med 12 meter per sekund som förutspått. Vi tänkt att paddla runt det berömda månlandskapet Sarakiniko med sina vita fantastiska vulkanformationer. Men eftersom Sarakiniko ligger på norra sidan var vågorna höga och vinden stark och paddling omöjligt. Istället stannade vi på land, fotograferade landskapet, sträckläste våra böcker och lät våra kroppar få smekas av den kykladiska vinden.


Sulphur Mines 
24 gradigt vatten i september Vi utforskade ön på land och besökte gamla svavelgruvor och den gamla vita staden Plaka med sin blå himmelska grekiska dörrar. Som ett avlägset grekiskt paradis man tidigare bara sett på bild. Vi njöt av färsk fisk och vin så porlande lokal att man kunde känna druvorna silas mellan tänderna.
Den allra sista dagen hade vinden mojnat (efter mina år till sjöss vet jag att väntan är en stor del av havslivet) och vi hade förflyttat oss till den lilla fiskebyn Klima. Vi lade i våra brädor och paddlade runt hela viken, ända till staden Adamas och tillbaka ut.

Syrma Vi passerade den ena fiskebyn efter den andra, och vid ett avlägset ställe hojtade en grekisk man emot oss att komma in på en kaffe. Han berättade att han köpt sin lilla syrma för 90 000 euro till skillnad från de flesta andra som ärvt sina av generationers fiskande.
Nicos syrma var helt orenoverad och saknade både toalett och kök, men utsikten ut mot det egeiska havet var förödande vacker och han fann sin ro där. Han skulle bo där året runt.
Han ville fotografera oss för han hade aldrig tidigare sett ett sådant underligt men vackert sätt att semestra på. Han hade aldrig tidigare sett en SUP-bräda på Milos, och kanske var vi de första underliga turisterna att utforska den här magiska, eleganta ön på det här sättet. Sjövägen. Med varsin liten bräda. Under endast en vecka med 5 mils paddlande totalt.
När vi fick hjälp med att kånka våra väskor från båten till taxin på Santorini frågade taxichauffören om vi hade våra män i den. Eller kanske våra exmän? Eftersom de flesta Milos-resenärer var kärlekspar och våra väskor var så otympliga? Vi skrattade gott åt detta.
Men i min väska låg en blå SUP-bräda. Fortfarande indränkt i intorkat egeiskt saltvatten. Jag såg fram emot att få skölja av den när jag kom hem så att den skulle kunna hålla för fler framtida paddeläventyr på avlägsna hav.
Helena Henriksson
- Bästa tidpunkten att åka dit: Tror man kan åka året runt, men det mesta är nog riktigt sömnigt mellan oktober och april då det råder en stilla atmosfär.
- Hur tar man sig dit?: Färja från några av de närliggande öarna under sommaren (vi åkte med Seajet) alt kan man flyga inrikes från Athen.
- Vart ska man bo?: Vi bodde på 6 stycken olika platser under 7 nätter och varje ställe hade högt betyg på booking och var riktigt, rikigt bra.
- Vart ska man äta?: Det sägs att Milos har bäst mat i hela Grekland, och det är hit grekerna åker själva för att äta gastronomiskt. På varje litet ställe serverades den mest utsökta maten av färska råvaror.
- Hur tar man sig runt? Tyvärr endast med bil. Vi hyrde en bil genom första boendet (campingen) och det gick hur bra som helst. Med facit i hand skulle vi kanske hyrt en 4-hjulsdriven bil.

-
I studion
Har inte använt mina blixtar på åratal för att jag varit så förtjust i befintligt ljus (och lite trött på att dra runt på tunga lampor och blixtaggregat) , men så ville Saprema att jag även skulle fotografera nya kollektionens produktbilder.
Det blev så bra, kände att jag saknat det klara tydliga skarpa ljuset som faktiskt bara en blixt eller lampa kan ge.
Ska definitivt dra med mig blixtarna mer framöver.
Modell: Fantastiska yogagurun Elaine De Souza som jag är huvudstupa förälskad i.
-
#metoo
Den här texten skrev jag egentligen för Goda Nyheter Torsby, men den passade inte riktigt in där tyckte redaktionen, så jag delar den här istället.
#metoo
Jag hade tänkt att skriva något helt annat den här veckan, men i sviterna av den virala kampanjen #metoo där kvinnor över hela världen gått ut på sociala medier för att visa vilket omfång sexuella trakasserier har så måste även jag göra min röst hörd.
För jag har också blivit utsatt. Fler gånger än jag kan räkna. Som vi alla blivit.
Det började när man var liten. Min mamma varnade mig jämt och ständigt för farliga gubbar. Äckliga män. Man hörde historier, och de kom inte bara från långt bortifrån. Det fanns i vår omgivning. En släktings man, nån svåger, nån granne. Jag och mina systrar och våra kusiner (vi var ett helt tjejgäng) fick lära oss att lyssna på magkänslan, och om det fanns minsta lilla känsla i magen som var tvivelaktig fick vi lära oss att vi skulle springa. Bara springa iväg. Det snabbaste vi kunde.
Sen började jag högstadiet, där sexuella trakasserier var en del av vardagen. Anti-mobbinggruppen var de som mobbade mest.
En eftermiddag strax innan jag skulle ta bussen hem ligger korridoren tom, och jag hör ett par träskor som hasar sig fram, och jag vet, att om han får tag i mig kommer mina överarmar att bli blå så som de alltid blir när just han kommer. Så jag klättrar upp på ett av skåpen där det ligger en hög med inbundna tunga böcker. Jag är helt tyst, så precis när han kommer fram tar jag sats allt jag kan och slänger alla böckerna på honom. Från två meters höjd. Så hör jag ett vrålande ”AGHHHHH, din jävla slyna” jag har ingen aning om jag skadat honom eller något, men jag hoppar ner från skåpet och springer det snabbaste jag kan, precis som min mamma lärt mig. Jag hinner precis med bussen och mitt hjärta pumpar och adrenalinet pulserar. Jag såg honom i skolan dagen efter men han rörde mig aldrig igen.
Men bara för att jag lyckades säga ifrån en gång så betydde det ju inte att de sexuella trakasserierna slutade. Tvärtom.
Festivaler, skolfester, konserter.
Några år senare står jag och min bästa väninna på tunnelbanan i Prag. Min mamma hade berättat för mig tidigare att om jag någonsin skulle möta en blottare så ska man peka och skratta åt blottaren, för det är inte vad blottaren vill möta. Han vill möta rädsla, och det var precis vad han fick av mig. Jag blev helt skräckslagen paralyserad. Min mammas ord om att skratta, peka, håna var som bortblåst. I flera månader hade jag synen på den där blottaren framför ögonen. Hans långa svarta rock och fruktansvärda onanerande.
Sedan reste jag i nästan 10 års tid. Många gånger ensam. I Indien, Sydafrika och Europa. Jag har haft tur. Så fort klockan i min mage har ringt har jag stuckit. Sprungit. Jag tackar mina långa ben och min intuition i magen.
Men de allra värsta trakasserierna har jag nog ändå mött på min restaurang. När människor blir fulla (så oerhört löjligt när män skyller på fylla) och sent på natten.
Det är ingen tillfällighet att vi heter Fröknarna Fräs. Det var ett feministiskt statement när Sara kom upp med det där namnet. Vi har absolut nolltolerans. När någon syftar det minsta på sexuella anspelningar åker den personen ut. Den personen är heller inte välkommen igen. I det fallet har jag blivit en björnhona när det kommer till min personal.
I somras var det en av tjejerna som blev tafsad på rumpan. Hon visste inte vem det var för det var så mycket folk, och jag var helt vansinnig. Jag hade lätt kunnat utrymma lokalen.
Det här är bara en bråkdel av alla historier om män som anser sig ha rätten att kränka en annan människa för att hon är kvinna. För att hon bär korta hotpants. För att hon går i högklackat. För att hon är söt.
Ju mer åren går desto argare och tuffare blir jag, och ju kortare blir mina hotpants. Jag ska aldrig slut bära hotpants. Eller högklackat. Eller dra ner på mina cersia läppstift eller mina urringningar. Jag smyckar mig inte för män, utan för mig själv och för andra kvinnors skull.
Sist vill jag avsluta med en text som jag delade i en hemlig grupp. Den är stark. Läs den gärna högt för andra.
”Igårkväll. På min bar. Liten ort. Kock från en annan bar är på min bar och festar. En sån där kock som har urtaskig kvinnosyn (berömd för det).
Kock kommer fram till mig och säger till mig ’har alltid velat träffa dig’.Jasså säger jag. ’Ja, du är precis som mig, säger han, vi är lika du och jag’.’Jaha säger jag, hur vet du det?’ Han svarar ’Därför att du är trasig precis som mig, jag ser det på dina ögon, fasligt vacker men väldigt trasig själ’. ’Jasså säger jag. ’Sist jag kollade var jag rätt hel.’
Så snackar vi vidare och han ger mig den ena förolämpningen efter den andra tätt följt av komplimanger. Det där söndra/härska/manipulerande snacket så man blir alldeles förvirrad.
Så säger jag att det är dags för mig att åka hem och han frågar mig ’är du singel?’ ’Nej svarar jag tillbaka’ och då säger han ’jag bara skojade, jag skulle aldrig vara intresserad av dig. Du är inte tillräckligt snygg’.
Så ber han att få skjuts av mig och jag säger ’gå upp till vägen och sätt dig och vänta på den där stenen så kommer jag’. Och han flinar äckligt lyckligt och jag slinker ut bakvägen, tar min bil och tänker åka iväg utan att plocka upp nån men kommer på andra tankar.
Han sätter sig i min bil med sin stora gitarr och ler och säger till mig ’jag visste att jag skulle få dig i säng’ och jag kör en omväg i skogen, cirka 22 km från byn (där jag vet att han bor) ber han att få gå ur bilen och kissa. Självklart säger jag och öppnar dörren, släpper ut honom och sparkar ut gitarren och åker smygande iväg och ser honom vinka med armarna i backspegeln. Det är 22 km landsväg på landsbygden, mitt i natten på en vardag. Inte en bil passerar. Det är bara 6 grader varmt. Jag vet att hans fötter kommer blöda imorgon. Han ville visst hem för att han skulle jobba tidigt. Dessutom hade han nya skor.
?? jag åker i min bil och fnittrar frenetiskt åt att jag lyckas sätta dit en jävel på mitt alldeles egna sätt.”Helena Henriksson
-
Höga midjor
Höga midjor och vida byxor är nog det snyggaste jag vet. Det är något med att benen blir så långa och eleganta. Tyvärr är det inte alltid så praktiskt (så många byxor har fastnat i cykelkedjor för mig), men vad gör det när man kan svänga runt i klackar och vara vacker när man hämtar morötter.
Model: BojanaByxor och linne: Vintage -
Den perfekta parkasen
Parkas. Vilket underbart plagg. Tidlöst, funktionellt, snyggt. Jag började bära parkas redan som tonåring, sedan dess har det typ aldrig varit ute. Har varit på jakt efter en den senaste månaden, och i Paris hittade jag den.Det var dagen efter mitt maraton som jag haltade runt och hittade den inne hos Maison Scotch. Med vackra detaljer och foder.Så matchar den ju vår rosa Pippi Långstrump-hall.


























































