Helena H

Jag är så stolt.

Vi fick årets turistpris 2021 och motiveringen lyder:

’Torsby Camping är familjeföretaget som med engagemang, glädje och gästfrihet skapar härliga semesterminnen för gäster från hela världen. Med ett hållbarhetstänk där virke från den lokala skogen är i centrum för byggnation och vattnet är ständigt närvarande är Torsby Camping en plats att landa på. Fingertoppskänsla för design, inspiration och lokalproducerad mat gör Torsby Camping till en plats att älska för besökare och är även en uppskattad plats för locals.’

Så då kunde jag inte låta bli att hålla ett tacktal, så här följder det.

Tacktal

Jag har ju förstått att det bor en liten teaterapa i mig för så fort jag får chansen vill jag ju gärna hålla tal. Eller så är det läraren i mig som jublar. Eller kommunikatören, skribenten, poeten eller den ofödda skådespelaren.

Jag har ju faktiskt kämpat en hel i del med min identitet när det kommer till Torsby Camping. För det är ett familjeföretag. 

Och jag tycker det är konstigt när man ärver något för på något sätt har man ju inte gjort sig förtjänt av det. 

I Sverige är det ju ännu bara kungafamiljen som har kvar arvstraditionen och jag har alltid tyckt att det varit så konstigt. Att ärva något. Man har ju inte jobbat för det själv så varför ska man då få det?I Sverige är det också väldigt politiskt inkorrekt att ärva. På 70-talet slog regeringen igenom att Sverige skulle bli det landet i världen med mest självständiga individer.

I dokumentären ”The Swedish theory of love” (Finns att se på viaplay nu) fastställs det att Sverige är det landet i världen där man inte behöver sin familj för att kunna leva. Man ska kunna klippa kontakten med sin familj tidigt för man ska kunna välja att leva ett liv utan dem. I andra länder är ju det här helt otänkbart därför att hela ens överlevnad går faktiskt ut på att delvis försörja familjen eller bli försörjd. Sverige har därför mest ensamhushåll i världen. 

Den sociala strukturen är uppbyggd så att du inte behöver någon för att kunna leva ett drägligt liv. Men, detta resulterar ju då också i att Sverige är det land i världen där mest människor dör ensamma, där människor kan ligga i månader döda i sin lägenhet för ingen saknar dem. Räkningar är på autogiro och släktingar är sena länge fullt upptagna med sitt. 

Så är det därför jag haft så svårt för att förlika mig med familjeföretag? Att det är lite skämmigt att driva familjebolag? Att det är politiskt inkorrekt?

Jag har ju drivit mina egna företag, läst till gymnasielärare, varit fotograf, jobbat på bokhandel, som konst-gallerist-guide, drivit runt i världen, bott på olika platser i olika länder och försökt få ihop det på EGNA ben. Velat vara kulturarbetare. Det har varit viktigt för mig. Att skaffa min egna röst. 

Men så en vargtimme när jag låg och funderade på det där med arv och miljö så slog det mig att många läkarbarn blir läkare, många lärarbarn blir lärare, prästbarn blir präster, så kanske är det inte så konstigt att man någonstans väljer samma yrke (eller företag) som ens föräldrar. 

Och när jag drar det ett varv till så var jag faktiskt 12 år gammal när min mamma köpte Brevika, eller Torsby Camping som vi valde att döpa det till.  Hon frågade mig, och jag var ju en del av familjen, ’ska vi köpa campingen Helena’. Hon frågade alltid mig om saker. Vad hon skulle rösta på i val och så där. Jag har alltid varit mammas egna lilla YODA. 

Så jag var ju faktiskt med och köpte campingen även om jag inte var så gammal.

Sen blev jag kvar, och nu står jag här 30 år senare och jobbar fortfarande på samma företag. Snacka om att inte ha klippt navelsträngen. Eller;)

Vi har stadigt haft en uppåtgående rörelse med ökad omsättning varje år. Varje krona som kommit in har vi återinvesterat.  Vi har stadigt haft en vinstmarginal på mellan 30-40%. Om vi haft det för att mamma och pappa (eller Gullbrit och Bengt som jag kallar dem på jobbet) jobbat som 4 personer utan lön kanske spelar in på det, men ändå:

-Vi är ett familjeföretag. 

Min pappa fyller 80 år nästa år och jobbar varenda dag, min mamma fyller 73, min kusin Markus driver Fröknarna Fräs, som är som ett slags systerbolag till Torsby Camping AB, och hans tjej och min vän sen 20 år katrin är med som kock, och min pojkvän Johan har nu börjat jobba i vårt företag som snickare och jag är sååå stolt över att driva ett familjebolag. 

Det finns ingenstans på jorden jag hellre vill vara.

För 1,5 år sedan var jag med om en olycka där jag höll på att ryka med, jag var ute och galopperade på min häst när han försvann i ett hål i marken. Jag krossade vänster bihåla, fick operera in metallplattor i ansiktet och hjärnskakningen jag fick går att jämföra med att vara riktigt riktigt utbränd.

Så jag fick fråga mig själv, vad är viktigt i livet? 

Och förutom min son så kom faktiskt familjeföretaget högst upp på listan, och då förstod jag att jag kommer vara kvar på campingen tills jag är en riktigt gammal skröplig tant. 

Och det är inget skämmigt med att vara stolt över att man varit med och drivit upp ett familjeföretag. För med har jag varit.

Vi har förstås både styrkor och svagheter. På svaghetsidan så är vi rebeller, vi går vår egen väg, vi lyssnar inte på nån, vi är rätt dåliga på att svara i mail, vi kan jobba upp våra betyg, inte för att de är dåliga men de kan bli bättre. Vi kan bli bättre på att ansa buskar, delegera, anställa, planera, ha fler retreats, mer samarbeten. Bli bättre lyssnare.

Men jag tycker att det är roligare att jobba med våra styrkor. 

Så, vad är vår styrkor?

Jo, restaurang Fröknarna Fräs som gång på gång visar vad vår värdegrund är. Att driva restaurang är det svåraste som finns. Att driva restaurang på glesbygd är ännu svårare.  Att ha en restaurang igång år efter år, med ständigt flödande människor som kommer dit för matens och platsen skull, det är beundransvärt. Att dessutom bli omnämnd i white guide, få priser och få gäster att komma långväga ifrån bara för restaurangens skull, DET är en riktigt styrka.Tack Markus. Det är var juvel på campingen. Fröknarna Fräs. 

Sen så är våra andra styrkor intimiteten. Att man känner att det inte är något massproducerat bakom våra produkter. Att allt är handplockat. 

Men också: Den vackra platsen. Vår fina strand. Att vara belägen längst norrut på en avlång sjö ger ett väldigt speciellt söderläge. Den ekologiska känslan. Av trä. Av naturmaterial. Av att vi tänker många generationer framåt. I allt vi gör. Det familjära tilltalet. Att vi visar platser på cykel. Att vi är föregångare när det kommer till rörelse och hälsa. Drömmarna som får plats. Den konstnärliga hantverksådran. Planerna som får verkställas. 

Men också att vi älskar utveckling. Personlig utveckling. Arbete. Slit. Oregelbundna arbetstider. Förändringar. Den korta vägen mellan idè och beslutsfattande. 100-timmars veckor. Marathon. Vasalopp. Få vara lediga på vintern. Att resa och därmed inspireras av andra kulturer. 

Camping funkar i högkonjunktur och lågkonjunktur. Det har vi förstått. 

Nu har dessutom camping fått en ökad status både för covid och att camping har blivit börsnoterat så de stora investerarna förstår ju att det finns pengar att tjäna. Att camping kan vara lönsamt.  

Men skulle vi bara vara intresserade av pengar skulle inte vårt företag se ut som det gör. Nu har vi en annan värdegrund för även om vi älskar lönsamhet (som vi alla måste göra för att kunna driva bolag) så älskar vi naturen, klimatet, människorna och mötet mer än något annat. Vi är sociala i hjärtat. 

Jag personligen kanske inte valde campingen, utan det var campingen som valde mig.

Föds man in i en roll eller är det rollen som föds i en. 

Jag kommer aldrig få reda på det. Jag kan bara säga att jag hoppas att vår camping,  resort,  boutiquecamping,  restaurang,  anläggning kommer fortsätta drivas som ett familjeföretag med hjärta, själ, frihet, hälsa och det personliga mötet som ledord. Jag hoppas att min pappa Bengt kommer fortsätta vara där till sin hundraårsdag. Cyklande på sin röda cykel. 

Vi vet inte vad som väntar bakom hörnet och jag ser med spänning fram emot framtiden. 

Vi är precis i början av vår resa. 

Vi har nyss startat. Vårt företag är ungt och hippt. Endast 30 år gammalt. Det finns ingen hejd på utvecklingen som kommer att ske på den där platsen med dessa människors drivkraft. Vi planterar ekar. 

Vi är en oslipad diamant. Rå och äkta. 

Jag pratar om vår personal.  

I vårt egna paradis. 

Vårt egna familjeföretag. 

Länge leve familjen. 

Viva la famigla

Tack

/ Helena H

Jag bloggar alldeles för sällan nu. Det kanske är instagram som ger mig samma sak som bloggen alltid gjorde, bara att instagram går lite fortare. Även om jag lägger ner minst 30 min på varje instainlägg som jag gör.

Kanske är det också att mina perspektiv och önskningar i livet har förändrats.

Jag blir ganska tillfredsställd i hemmet nu. Med min underbara son, min fantastiska pojkvän och det hem vi skapar. Även mina vänner fyller en stor och viktig funktion i mitt liv, och sedan min pojkvän Johan började jobba på vårt företag är det som att mitt jobb där har ändrat sig drastiskt.

Jag älskar mitt företag www.torsbycamping.se och så var det ju inte riktigt tidigare. Men nu är vi en hel familj som ska leva på det.

Kanske är det en mognad, kanske är det pandemin, kanske är det synen på camping som ändrat sig. Kanske har camping fått den ökade status som jag alltid eftersträvat?

Jag hade varit mycket rik vid det här laget om jag fått några kronor för varje gång jag fått slå hål på myten om att camping är något sunkigt och tarvligt med nåt litet cafe som serverar korv och bröd. Så många förutfattade meningar om vad en campingstuga är för något. Men plötsligt har faktiskt camping blivit något exklusivt. Plötsligt har de stora investerarna förstått att det finns pengar att tjäna och plötsligt har camping blivit börsnoterat och därmed fått en ökad status.

Jag har alltid sett på mig själv som en fotokonstnär med avantgardistiska åsikter och en strävan efter att stå på rebellerna sida och haft mitt VD-jobb som något på sidan för min familj skull. Jag har sett på mig själv som en egensinnig livskonstnär som springer maraton, driver restaurang på sommaren, klättrar i berg och åker skidor, men plötsligt kanske jag inte är hon längre.

För exakt ett år sedan var jag med om en ridolycka som höll på att kosta mig livet. Min häst Schico låg i en fin galopp när grusvägen plötsligt försvann under oss och ett stort slukhål i vägen höll på att äta upp oss. Det är ett under att han inte bröt benet.

Jag själv minns ingenting. Jag fick en min bihåla krossad och två metallplattor inopererat i ansiktet. Och en grov hjärnskakning med blödning.

När jag flera månader senare pratade med kirurgen som utfört operationen så sa hon: Du ska vara glad att du är vid liv.

Så det är jag. När man är så där nära döden spelar det ingen roll om man åker ett Vasalopp på sex timmar eller jobbar 100 h i veckan. Man är glad att överhuvudtaget vara i livet. Jag behöver inte bevisa någonting för någon. Jag behöver inte ha 300 likes på en bild eller kamma hem några coola fotojobb för att bevisa att jag duger. Jag behöver inte måla upp mitt liv som en perfekt instagram-dröm eller leverera fina fotojobb i städerna. Jag behöver inte någonting av det där.

Jag är alldeles tillräcklig som jag är.

I många många år levde jag med en kille som levde livet till 120%. Förutom att han var chef var det var cykel från Treriksröset till Smygehuk, det var tältnätter, golf, discogolf, MTB, löpning, landsväg, tennis. Det var Vasaloppet sommartid på skidor (världsrekord) och det var kayakturer. Det var ett ständigt letande efter nya upplevelser och vi pushade och inspirerade varandra. Och någonstans kanske vi också tävlade mot varandra. Vem fick egentligen vackrast solnedgångbild?

Vi gjorde sällan saker ihop utan turades om att vara hemma med vår son. När han gick ut gick jag in och tvärtom.

Jag älskade vårt liv men det var en ganska hög kravbild på tillvaron och det var inte alltid som jag lyckades leverera. Han var ledig när jag arbetade som mest. Vi var aldrig riktigt i synk. Vi åkte på olika semestrar. Det spelade ingen roll för jag visste att han älskade mig ändå men i efterhand har jag förstått att jag många gånger kände att jag inte kunde leva upp. Leva upp till fasaden av vårt sportiga liv. En fasad jag satt upp helt själv. Det var inte hans fel. Det var faktiskt vi båda.

Jag tror vi stressade varandra.

Vi kämpade och försökte få ihop det i många, många år men tillslut bestämde vi oss gemensamt för att gå skilda vägar. Det blev en lyckoskilsmässa. Fortfarande är han en av mina bästa vänner och fortfarande är det honom jag ringer när jag har frågor gällande skidor, vandringar, cyklar eller kayaker. Han är ett sant outdoor-proffs. Dessutom har vi ju världens vackraste son ihop.

Jag är mycket lugnare och mer tillfredsställd med livet nu. Även om det på flera sätt inte är enklare så är det mer i synk med mina grundvärderingar.

Jag känner mig lycklig. Vaknar inte av ångest eller att behöva leverera hit och dit.

I många, många år levde jag med målet att bli självförsörjande som fotograf. Det var den ultimata drömmen. Det lyckades när jag var bröllopsfotograf men det slet på mig på så många sätt. Bröllop äger bara rum på lördagar, då finns det inga dagis öppna. Jag kämpade på men tillslut var jag trött. Trött på alla vitklädda brudar som alltid sa ja, trött på att använda varje helg till arbete, trött på att köra många, många mil med min bil.

Många ville använda mig som fotograf både för det ena och det andra även vid andra tillfällen, men de flesta privatpersoner och företag ville inte betala med pengar. ”Du får ju PR på mitt instakonto”. ”Du får kläder från nya kollektionen”. ”Du får bo en helg gratis”. ”Du får en retreat gratis.”

Och helt riktigt har så otroligt många dörrar öppnats för mig när jag haft min kamera med mig. Jag har fått så många vänner, så många samarbetspartners, så många spännande erbjudanden, men tyvärr betalar ju inte de där kläderna, hotellnätterna eller yogaretretsen räkningarna.

Tillslut tröttnar man bara. Ingen kan riktigt förstå hur mycket jobb det ligger bakom varje bild och hur otroligt svårt det är att ta betalt för något som kommer så rakt från hjärtat. Kanske är det också jag som varit otydlig. Dessutom har jag inte tid att åka på retreats, läger eller resor längre. Inte utan min pojkvän iallafall. Jag vill vara med honom eller min son hela tiden. Vill inte missa en minut med dem.

Nu kommer det inte längre några fotoförfrågningar. Min kamera används bara i privat syfte till mina egna konstinstallationer. Jag har inget behov av att se mina bilder i Utemagasinet, på några bröllopssidor eller på reklamkampanjer. Det kanske låter sorgligt att jag lagt ner de där drömmarna. För en stund iallafall.

Men faktum är, ska man leva på fotografin behöver man bo närmare en stad med större upptagningsområde, eller lyckas få så många följare att man kan titulera sig influencer och kamma hem reklamuppdrag. Eller vara duktig på att leva på inga pengar alls och vänta tills man slår igenom som konstnär.

Branschen ser hursomhelst mycket annorlunda ut än när jag startade mitt fotobolag år 2001.

Jag minns när jag som 21-åring letade jobb som stewardess på lyxbåtarna i Västindien. Jag fick några riktigt fina arbeten varav en båt som jag blev kvar på en hel säsong. M/Y Margaux. Jag minns hur vi alla som arbetade på de där lyxbåtarna blev som en familj och det som förenade oss var en längtan efter ett mål. Något vi skulle göra efter det välbetalda arbetet. Alla drömde om att få köpa ett litet hotell eller bed & breakfast. Det var allas framtida mål. Alla lilla dröm. Driva ett litet hotell på rivieran.

För några år sedan gick det upp för mig att det är ju faktiskt det jag gör. Hotell, camping, stugor. Same, same. Eller? På något sätt är det ju det. Men faktum är:

Jag har satt upp stora plexiglastavlor i stugorna på campingen så att gå runt mellan dem är som att vara på mitt egna galleri. Jag har smyckat vår egen boutique med allt sådant där som jag själv drömmer om att få handla när jag är på semester.

Vi hyr ut kayaker, SUP:ar och kanoter. Vi har byggt ett utegym. Vi har yogaretrets. Vi har en restaurang omnämnd i White guide. Vi har fina viner och ljuvlig champagne. Vi har älskad lekpark. Vi har vackra glampingplatser direkt på stranden.

Jag har en fantastisk pojkvän som numera delar mitt jobb.

Jag är MTB-coach för min sons lilla cykelgäng.

Jag har ett fantastiskt hus på toppen av ett berg.

jag har en häst på all inclusive hos världens bästa granne.

Jag har världens bästa liv, och världens bästa företag.

Och när de frågar mig: men är det inte tråkigt att jobba som mest när alla andra har ledigt?, så svarar jag att jag inte vet något annat.

Jag drar till Bali eller Valdisere eller Mexico en månad i vinter istället. Det är min verklighet.

Vid 43 års ålder har jag försonats med mitt familjeföretag på riktigt.

Tack.

Jag har bestämt mig för att dela viktiga händelser igen på bloggen. Att hålla liv i den i resten av mitt liv. För vår egen skull. För familjen skull. För mina egna minnens skull. För vår tribes skull.

När Linda fyllde 40 år 2014 hade hon en dekadent och magisk 20-tals fest.

När jag anlände 19.00 på kvällen låg röken tät i deras hall och ur högtalarna strömmade jazz och i handen fick jag ett vackert handslipat glas fyllt med champagne.

Det första jag fick göra var att plocka bort min gamla identitet och tilldelades en ny. Som ett slags rollspel. Ett mord skedde under kvällen och skulle redas upp bland alla gästerna. Där fanns kommissarier, bordellmammor, sprittillverkare och jazzmusiker i en salig blandning. Som hämtat ur Ray Celestins ”Maffioso”.

Det var sannerligen en magisk afton.

Jag somnade 07 på morgonen sist av alla.

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

• 

•