-
Plocka äpplen
Jag gjorde en liten film när vi plockade äpplen i mina föräldrars trädgård. Det handlar om att ta hand om de små detaljerna i livet, och det som i vardagen kan ses som petitesser, men i slutändan är det de som räknas. Musiken är Melody Gardot. Om ni undrar varför det är min kusin på alla dessa bilder så är det för att vi jobbar ihop och därför blir det han som oftast blir min modell.
De här träden planterades samma år som jag var född. De borde kanske ha beskurits, men de har fått växa lite som de vill, och nu är de stora och fylliga och bär massor av frukt.
-
En skir vår
Wood-Anemone, vilket vackert engelskt namn denna vårtecken-blomma har.
För att inte tala om Lily of the valley. Liljekonvaljen som sakta spirar upp. Tror jag iallfall att det är.Det är den första våren vid vårt hus. Vi rensar, tittar, undersöker. Många blommor och buskar försvann vid renoveringen men många bestod.
Som krokusarna som tog fart och som Viggo gärna står och beundrar.
Det var en tuff vecka för mig. Av olika anledningar.
Men det finns inget som trädgårdsarbete. Naturen helar. Örter, frön, blommor, växter, träd, buskar är terapi i sin renaste form.
och djuren som passerar förstås. Älgarna, rådjuren, fåglarna, årets första södergök.
och blommorna vi plockar in och placerar på blickställen.
Vi har planterat hallon, krusbär och svartvinbärs-buskar. En hel rad. Rosor, hortensia och syrén. Vill ha tillbaka en trädgård som en gång fanns, eller den som kommer att finnas. Som om den alltid funnits.
När jag planterar dessa typ av växter och buskar och träd är tid så oväsentligt. Eller högst väsentlig. De kommer att ge frukt om några år, kanske de kommer föda Viggo som gammal gubbe, eller hans barn? Det är sådant jag går igång på.
Odla och plantera är grejen alltså.
-
Sardinien del III
Alldeles bakom vårt hus fanns en stig och om man följde den kom man till det mest fantastiska landskap. Jag förstod genast varför alla hus var byggda av samma slags sten.
Gick man dit fick man den mest magnifika solnedgång.
Det var enorma sylvassa stenblock som man sakta kunde klättra ner för, och väl där nere fanns vackra fina klippor att sola och snorkla ifrån. Det var motsatsen till barnvänligt förstås så jag och Markus tog oss dit på egen hand en eftermiddag och snorklade i det turkosa vattnet. Uppemot 30 meter sikt, och det är riktigt häftigt.
och jag är ju ingen geolog så jag vet inte vad den här typen av sten heter, men vacker är den. Porös och skulturell och full av olika färger och strukturer.
Det är tur att jag kan inspirera min kusin att fotografera, för det är det roligaste man kan göra ihop
Sådana här saker går jag igång på.
Maffig natur.Kram på er. Fortsättning följer… -
Sardinien Del II
Åh jag tror verkligen fast och fullt att globetrottern i mig aldrig kommer försvinna. Att de bästa smultronställena hittar jag på egen hand och boenden och flyg och allting sådant är liksom något jag bara kan därför att jag rest så mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför inte ta första bästa charter och vara nöjd med det? Ne, här ska det googlas och läsas och sökas och kluras på. Fast jag kan ändå inte låta bli att också tycka att det är en del av resan. Det där med att söka. Fråga. Leta sig fram.
De första fem nätterna i Sardinien tillbringade vi här. I ett fint litet semesterhus som hyrdes ut av en liten söt italienska i mörkblå panda fiat.
Huset hade förutom ett vanlig kök ett härligt tjusigt utekök och dusch byggd av traktens skiffer och granit-sten.
Det var fint och gott om plats för Viggo att leka med sina bilar.
Det kändes ganska ödsligt överallt, och anledningen till varför jag valde att just den här platsen var för att stranden La Pelosa som ligger här ska vara vackrast i hela medelhavet.
Vi var dock inte de enda som läst det så när vi gått de 600 metrarna fram till stranden höll vi på att få en chock. Aldrig har jag väl sett så mycket människor på ett och samma ställe. De visade sig att det slussas hit bussar från hela Sardinien.Vi var tvungna att skratta. Herrejösses. Plötsligt mindes jag de ”public beaches” som vi besökt tidigare på italienska rivieran och jag mindes omedelbart varför jag alltid väljer bort strandliv i Italien. Stränderna är privata, och endast ett fåtal är öppna för allmänheten. Det tycker jag är så fruktansvärt. Hur kan en strand vara privat liksom? Hur kan man stänga igen det som varje människa känner behov av att uppleva? Varm sand, vatten och natur. Det är ju en mänsklig rättighet.
Vi bestämdes oss ändå för att stanna kvar. Viggo gillade att det var så mycket barn att titta och leka med. Det var långgrunt och vattnet alldeles kristallkart.
och faktum var att vi vande oss. Det var bara italienare. Ett fasligt solande, bollspelande, flörtande och badande pågick. Inte en enda tjock människa så långt ögat kunde nå, och då är vi ändå i ett land där de lever på pasta och pizza. Det var härligt. Italienarna är väldigt tjusiga.
Lämnade man stranden så var det ett vackert, stilla ödsligt stenlandskap.
Vi gick på vandring och tittade på solnedgångarna.
och kusin Markus var förstås med
och Jögga och Viggo och vi hittade en gammal vacker övergiven fyr som vi var tvungna att gå in i
Jag vill så gärna leva äventyr och att vi ska vara en äventyrlig familj, men ibland tror jag att vi är som Svensson är mest. Det är ju så säger Jögga. Det måste ju vara praktiskt också.
Men jag är väldigt glad att vi investerade i en bärryggsäck. Den har räddat oss så många gånger. Fortsättning följer….
