Jag tänkte utforska nya marker och våga trycka in på rec-knappen på min ena kamera. Så jag gjorde det en eftermiddag när min guddotter fyllde år. Inget märkvärdigt kalas utan en fin vanlig vardag. Dessutom besöker jag min kompis Pias butik Vackra och provar en gudomlig Ewa i walla-klänning. Just nu är den nersänkt med 50% och jag tror att hon har två kvar. Den är väldigt vacker. Låten ”Goodbye Alice in Wonderland” med Jewel.

Det har varit ett nytt år nu, i ungefär 10 dagar. Jag känner att 2012 blir ett häftigt år, inget mellanår som 2011 utan ett häftigt sprakande engagerande år med mycket roliga jobb, inspirerande händelser och kärlek så man håller på att spricka. Jag ska försöka gå tillbaka till ursprungs-Helena och skriva mer. Författa texter och komma tillbaka till den Helena som skrev så mycket så pennan brann. Jag ska vara fullständigt ärlig mot mig själv, vara rak, i tid och fullfölja planer. Ja, det ska jag. Det kommer bli ett riktigt bra år det här. Det känner jag. Bilden kommer härifrån.

Det har kommit lite frågor om hur jag redigerar mina bilder, och svaret är att jag knappt redigerar alls. Faktum är att jag är livrädd för redigering därför att det känns som om jag fuskar. Jag är jättetöntig. Faktum är att jag gärna skulle redigera mina bilder så här hårt därför att det är väldigt vackert, men på något sätt känns det då mer som en målning. Men visst är det vackert! Men min grundidé är att är en bild bra så är den det från början. Sedan kan den alltid bli bättre eller uttrycket mer förstärkt med redigering. Så redigering är ett måste. Mer eller mindre. Jag har mycket…

Genom Me and Alice hittade jag till Brown dress with white spots och fastän jag är en sådan där surfare som surfar runt och hittar lite här och lite där har jag faktiskt aldrig tidigare snubblat över ett enda ställe med så mycket inspirerande bilder. Jag vet inte vem fotografen är, eller om det bara är bilder som är ihop-plockade . Säkert är att personen ifråga har en grym känsla. Otroligt inspirerande! Jag vill krypa in i den här människans värld.

Så länge jag kan minnas har min pappa läst poesi för mig, men inte vilken poesi som helst utan Dan Andersson. Det var som att det var ett sätt för mig och pappa att mötas. Ibland när de vanliga orden inte räckte till kunde en rad ur en Dan Andersson-text hjälpa till.Pappa tyckte det var roligt när jag lärde mig dikterna utantill och jag var ganska duktig på att memorera texter. Så vi möttes där någonstans mellan timmerkojor och granskog.  Fortfarande möts vi i Dan Anderssons-land. En textrad här och där för att besjäla denna bitvis vackra och hårda verklighet vi lever i.Jag delade Dan Andersson med farmor också. Sjöng…