En allhelgonafredag

Idag kände jag mig som den mest ensamma människan i världen. Alla i vår familj var bortresta, vår fikadate för dagen hade ställt i, det regnade småspik…det kändes som alla andra var ute på roligheter utom vi. Jag och Viggo var totalt ensamma och jag kände mig som en hemskt mamma som inte hade fixat något fredagskul för oss att hitta på under höstlovets sista dag. Det var grått, mörkt och dystert.

Helt plötsligt kände jag dock att jag hade två val. Antingen så kunde jag sitta kvar på stolen, värma fryspizza, behålla mjukisbyxorna på, titta på repriser på tv och tycka synd om ensamma oss som är så ensamma och inte har några kompisar, eller så piffar vi till oss, gör oss vackra, kollar telefonen och smsar vänner vi träffar alldeles för sällan.

Vi gjorde det sistnämnda och fick napp på en gång, och det blev den bästa dagen på länge. Vi fick nästan för mycket att göra.

Återigen slås jag av hur det är vi själva som väljer vår verklighet. Det är vi själva som bestämmer hur vi vill må. När vi vaknar på morgonen gör vi ett eget val. Det finns alltid andra människor därute som väntar på ditt sms, ditt samtal och ditt besök. Ingen människa är en ö. Vi behöver varandra. Vi är aldrig någonsin ensamma. Och ibland kanske det känns som vi stör om vi spontant hör av oss, men så är det ju högst sällan. De flesta människor älskar spontanbesök och roliga sms. Och även om det kan ha gått fem år sedan man sågs sist så är det ändå inte försent. Det kommer kännas som om man sågs igår.

Världen behöver dig lika mycket som du behöver världen. Och dina vänner behöver dig lika mycket som du behöver dem. Ibland behöver man en tråkig dag för att inse hur betydelsefull man är, för sig själv och andra. Och man vet ju inte vad som kan hända när man ger sig ut med ett öppet sinne.

Skickat via Blogsy