Resa, Sardinien

Alghero

Så sista delen av vår resa spenderade vi i Alghero. En fin kullserstensstad med vackra fik. Blev faktiskt imponerad av denna stad. Vi åkte vilse i den, hamnade på så trånga gator så att om bilen hade fått motorstopp hade vi inte haft den minsta chans att ta oss ut
och en av de största hamnar jag sett. Jag älskar hamnar. Jag låtsas alltid att jag tillhör en av båtarna (såsom det var när jag var runt 20, ska berätta om den tiden någongång)
och det fanns en gammal vacker mur
och en underbar hamnpromenad (ser ni väskan Jögga har på sig, min, det bästa köp jag någonsin gjort, en fjällräven rucksackno 21, så diskret och snygg och praktisk)
och solnedgångar (ja, jag samlar ju typ på dem, vem gör inte det förresten?)
och himlen blev så otroligt dramatisk
och vackra vespor

och Viggo som blir mer och mer svår att fotografera, han har så bråttom alltid
Ja, sedan åkte vi hem.
Resa, Resa med barn, Sardinien

Spahettivästern-stad

Hittade en övergiven stad i mitten av ingenstans. Enligt guideboken var  den känd för att ha använts till att spela in spagetti-västen på 60-talet (sånt gillar jag)
Det var underbara kulisser
några vackra träd
och vackert ljus. Vi hade kunnat vara där i timmar om det inte varit för att Viggo var lite trött och inte på humör att springa runt och fota (så är det att resa med barn. De bestämmer allt) 

men det var en konstig känsla att hitta en övergiven, tyst mexikansk-lookalike by i Italien, men enligt sägen var det en spansk conquistador som skapat byn

Italien, Resa, Resa med barn, Sardinien

Sardinien del IV

Efter fem dagar på det första stället tog vi bilen ner till ett ställe på västkusten där jag hyrt ett hus. Vi åkte och åkte och det blev mer och mer glest mellan husen och byarna och tillslut hade vi ingen aning om vi hittat rätt. Men det hade vi.  San Giovanni Di Sinis är en bortgömd liten by i ett naturreservat med arkeologiska utgrävningar. Killen som tog emot oss undrade hur vi hade hittat dem ”för det är Sardiniens bäst bevarade hemlighet”. 
Vilket paradis vi hittat.Vi hyrde ett stort, bekvämt hus mitt på stranden, med en solnedgångsterass. Vi var tvungna att nypa oss i armen. Sådana här ställen finns ju liksom inte på riktigt. 
och mina tre bästa killar. Tänk att jag är så lyckligt lottad som får ha dessa runt mig. Markus bara fem månader per år då vi jobbar ihop men ändå.
Vårt hus. Ägaren hade ärvt det av sin far och hyrde ut det och jag tänkte att det måste vara en lycklig människa som kan hyra ut sitt eget semesterparadis.
och i ”trädgården” växte timjan, rosmarin, oregano och levendel. Och i huset fanns en massa leksaker till Viggo. Gissa om han njöt av traktorerna.
Det är ju inget ställe för boulevardflanören för det fanns inga restauranger och knappt någon butik och inte en enda turist
men det fanns milslånga stränder, hundar, ett vackert hav, en ändlös sol, sköldpaddor, delfiner, surfare och arkeologiska utgrävningar från en 8000 år gammal stad vid namn Tharros

och vi hade ju en bil och kunde ta oss in till den större staden som låg någon mil bort

och jag vågade mig på att gå ut och springa, de första skälvande stegen till att bli en löpare igen….

Forts. följer….
Natur, Resa, Sardinien

Sardinien del III

Alldeles bakom vårt hus fanns en stig och om man följde den kom man till det mest fantastiska landskap. Jag förstod genast varför alla hus var byggda av samma slags sten.

Gick man dit fick man den mest magnifika solnedgång.

Det var enorma sylvassa stenblock som man sakta kunde klättra ner för, och väl där nere fanns vackra fina klippor att sola och snorkla ifrån. Det var motsatsen till barnvänligt förstås så jag och Markus tog oss dit på egen hand en eftermiddag och snorklade i det turkosa vattnet. Uppemot 30 meter sikt, och det är riktigt häftigt.

och jag är ju ingen geolog så jag vet inte vad den här typen av sten heter, men vacker är den. Porös och skulturell och full av olika färger och strukturer.

Det är tur att jag kan inspirera min kusin att fotografera, för det är det roligaste man kan göra ihop

Sådana här saker går jag igång på.
Maffig natur. 
Kram på er. Fortsättning följer…

Resa, Resa med barn, Sardinien

Sardinien Del II

Åh jag tror verkligen fast och fullt att globetrottern i mig aldrig kommer försvinna. Att de bästa smultronställena hittar jag på egen hand och boenden och flyg och allting sådant är liksom något jag bara kan därför att jag rest så mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför inte ta första bästa charter och vara nöjd med det?  Ne, här ska det googlas och läsas och sökas och kluras på. Fast jag kan ändå inte låta bli att också tycka att det är en del av resan. Det där med att söka. Fråga. Leta sig fram.

De första fem nätterna i Sardinien tillbringade vi här. I ett fint litet semesterhus som hyrdes ut av en liten söt italienska i mörkblå panda fiat.

Huset hade förutom ett vanlig kök ett härligt tjusigt utekök och dusch byggd av traktens skiffer och granit-sten.
Det var fint och gott om plats för Viggo att leka med sina bilar.

Det kändes ganska ödsligt överallt, och anledningen till varför jag valde att just den här platsen var för att stranden La Pelosa som ligger här ska vara vackrast i hela medelhavet.

Vi var dock inte de enda som läst det så när vi gått de 600 metrarna fram till stranden höll vi på att få en chock. Aldrig har jag väl sett så mycket människor på ett och samma ställe. De visade sig att det slussas hit bussar från hela Sardinien.Vi var tvungna att skratta. Herrejösses. Plötsligt mindes jag de ”public beaches” som vi besökt tidigare på italienska rivieran och jag mindes omedelbart varför jag alltid väljer bort strandliv i Italien. Stränderna är privata, och endast ett fåtal är öppna för allmänheten. Det tycker jag är så fruktansvärt. Hur kan en strand vara privat liksom? Hur kan man stänga igen det som varje människa känner behov av att uppleva? Varm sand, vatten och natur. Det är ju en mänsklig rättighet.

Vi bestämdes oss ändå för att stanna kvar. Viggo gillade att det var så mycket barn att titta och leka med. Det var långgrunt och vattnet alldeles kristallkart.

och faktum var att vi vande oss. Det var bara italienare. Ett fasligt solande, bollspelande, flörtande och badande pågick. Inte en enda tjock människa så långt ögat kunde nå, och då är vi ändå i ett land där de lever på pasta och pizza. Det var härligt. Italienarna är väldigt tjusiga.

Lämnade man stranden så var det ett vackert, stilla ödsligt stenlandskap.

Vi gick på vandring och tittade på solnedgångarna.
och kusin Markus var förstås med

och Jögga och Viggo och vi hittade en gammal vacker övergiven fyr som vi var tvungna att gå in i

Jag vill så gärna leva äventyr och att vi ska vara en äventyrlig familj, men ibland tror jag att vi är som Svensson är mest. Det är ju så säger Jögga. Det måste ju vara praktiskt också.

Men jag är väldigt glad att vi investerade i en bärryggsäck. Den har räddat oss så många gånger. Fortsättning följer….

Resa, Resa med barn, Sardinien

Sardinien Del II

Åh jag tror verkligen fast och fullt att globetrottern i mig aldrig kommer försvinna. Att de bästa smultronställena hittar jag på egen hand och boenden och flyg och allting sådant är liksom något jag bara kan därför att jag rest så mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför inte ta första bästa charter och vara nöjd med det?  Ne, här ska det googlas och läsas och sökas och kluras på. Fast jag kan ändå inte låta bli att också tycka att det är en del av resan. Det där med att söka. Fråga. Leta sig fram.

De första fem nätterna i Sardinien tillbringade vi här. I ett fint litet semesterhus som hyrdes ut av en liten söt italienska i mörkblå panda fiat.

Huset hade förutom ett vanlig kök ett härligt tjusigt utekök och dusch byggd av traktens skiffer och granit-sten.
Det var fint och gott om plats för Viggo att leka med sina bilar.

Det kändes ganska ödsligt överallt, och anledningen till varför jag valde att just den här platsen var för att stranden La Pelosa som ligger här ska vara vackrast i hela medelhavet.

Vi var dock inte de enda som läst det så när vi gått de 600 metrarna fram till stranden höll vi på att få en chock. Aldrig har jag väl sett så mycket människor på ett och samma ställe. De visade sig att det slussas hit bussar från hela Sardinien.Vi var tvungna att skratta. Herrejösses. Plötsligt mindes jag de ”public beaches” som vi besökt tidigare på italienska rivieran och jag mindes omedelbart varför jag alltid väljer bort strandliv i Italien. Stränderna är privata, och endast ett fåtal är öppna för allmänheten. Det tycker jag är så fruktansvärt. Hur kan en strand vara privat liksom? Hur kan man stänga igen det som varje människa känner behov av att uppleva? Varm sand, vatten och natur. Det är ju en mänsklig rättighet.

Vi bestämdes oss ändå för att stanna kvar. Viggo gillade att det var så mycket barn att titta och leka med. Det var långgrunt och vattnet alldeles kristallkart.

och faktum var att vi vande oss. Det var bara italienare. Ett fasligt solande, bollspelande, flörtande och badande pågick. Inte en enda tjock människa så långt ögat kunde nå, och då är vi ändå i ett land där de lever på pasta och pizza. Det var härligt. Italienarna är väldigt tjusiga.

Lämnade man stranden så var det ett vackert, stilla ödsligt stenlandskap.

Vi gick på vandring och tittade på solnedgångarna.
och kusin Markus var förstås med

och Jögga och Viggo och vi hittade en gammal vacker övergiven fyr som vi var tvungna att gå in i

Jag vill så gärna leva äventyr och att vi ska vara en äventyrlig familj, men ibland tror jag att vi är som Svensson är mest. Det är ju så säger Jögga. Det måste ju vara praktiskt också.

Men jag är väldigt glad att vi investerade i en bärryggsäck. Den har räddat oss så många gånger. Fortsättning följer….

Jag och mitt hår, Resa, Sardinien

Sardinien del 1

Ni vet, jag älskar ju Korsika, men kände att vi ville prova något annat. Så jag tänkte, kanske Sardinien. Jag älskar öar. Jag vill bo på en ö någongång i framtiden. En slumrande vacker ö med olivlundar och varma lavendelstränder.

Så jag googlade en hel massa, sökte, hittade AIRBNB, och ska ni ut och resa och vill bo i hus eller lägenhet så rekommenderar jag varmt den här sidan. Fast det var inte där jag hittade det här.

Det är där bilderna är tagna. Vi bodde mitt på stranden. Jögga står på vår terass när han tar bilden på mig till höger. Ja, det var ljuvligt. Slumrande. Skönt. En dag var det blåsigt, det var då vi tog dessa bilder.
Sen fick jag nog av mitt hår och klippte mig framför spegeln med en slö sax en sen kväll. Inte att rekommendera, men mitt hår går med på vad som helst.