Sardinien Del II - Helena H

Åh jag tror verkligen fast och fullt att globetrottern i mig aldrig kommer försvinna. Att de bästa smultronställena hittar jag på egen hand och boenden och flyg och allting sådant är liksom något jag bara kan därför att jag rest så mycket. Jag blir så trött på mig själv. Varför inte ta första bästa charter och vara nöjd med det? Ne, här ska det googlas och läsas och sökas och kluras på. Fast jag kan ändå inte låta bli att också tycka att det är en del av resan. Det där med att söka. Fråga. Leta sig fram.

De första fem nätterna i Sardinien tillbringade vi här. I ett fint litet semesterhus som hyrdes ut av en liten söt italienska i mörkblå panda fiat.

Huset hade förutom ett vanlig kök ett härligt tjusigt utekök och dusch byggd av traktens skiffer och granit-sten.

Det var fint och gott om plats för Viggo att leka med sina bilar.

Det kändes ganska ödsligt överallt, och anledningen till varför jag valde att just den här platsen var för att stranden La Pelosa som ligger här ska vara vackrast i hela medelhavet.

Vi var dock inte de enda som läst det så när vi gått de 600 metrarna fram till stranden höll vi på att få en chock. Aldrig har jag väl sett så mycket människor på ett och samma ställe. De visade sig att det slussas hit bussar från hela Sardinien.Vi var tvungna att skratta. Herrejösses. Plötsligt mindes jag de ”public beaches” som vi besökt tidigare på italienska rivieran och jag mindes omedelbart varför jag alltid väljer bort strandliv i Italien. Stränderna är privata, och endast ett fåtal är öppna för allmänheten. Det tycker jag är så fruktansvärt. Hur kan en strand vara privat liksom? Hur kan man stänga igen det som varje människa känner behov av att uppleva? Varm sand, vatten och natur. Det är ju en mänsklig rättighet.

Vi bestämdes oss ändå för att stanna kvar. Viggo gillade att det var så mycket barn att titta och leka med. Det var långgrunt och vattnet alldeles kristallkart.

och faktum var att vi vande oss. Det var bara italienare. Ett fasligt solande, bollspelande, flörtande och badande pågick. Inte en enda tjock människa så långt ögat kunde nå, och då är vi ändå i ett land där de lever på pasta och pizza. Det var härligt. Italienarna är väldigt tjusiga.

Lämnade man stranden så var det ett vackert, stilla ödsligt stenlandskap.

Vi gick på vandring och tittade på solnedgångarna.

och kusin Markus var förstås med

och Jögga och Viggo och vi hittade en gammal vacker övergiven fyr som vi var tvungna att gå in i

Jag vill så gärna leva äventyr och att vi ska vara en äventyrlig familj, men ibland tror jag att vi är som Svensson är mest. Det är ju så säger Jögga. Det måste ju vara praktiskt också.