-
junibukett
Den här bloggen börjar mer och mer likna en floristblogg. Men jag kan inte hjälpa det. Det är något med blommor som är så tillfredställande. Så omedelbart direkt förlösande.
Jag försöker ha färska blommor på bordet varje dag. På vintern är det förstås dyrt men på sommaren är det bara att ge sig ut och plocka.
Den första buketten jag gav till Jögga var en vildbukett.Jag plockade den vid vägkanten när jag cyklade (4 mil) för att hälsa på honom.Det var en fin junidag för, gulp, 14 år sedan. Jag var 21.Vild, fri och med famnen full av vägkantsblommor.Bästa sättet att förföra någon på. Jag lovar.
Sedan tog det några år till förstås men nu har vi flera trädgårdar med både vildblommor och grönsaker ihop.Här lekte jag med gamla svarta krittavlor som fond. Tyckte det kunde vara en spännande kontrast mot ljusa, vita juni. -
Det bästa med juni
Det bästa med juni är ljuset. Att man vid midnatt kan se sig själv i spegeln från den strimma ljus som kommer in genom ett litet fönster.
Kunna se sig själv tydligt. Att aldrig behöva slå på en lampa. Att kunna svansa runt i tunn silkeskimono med dörrar öppna.
Att solen knappt går ner.
och det mesta är sirligt grönt
som den vilda blomsterängen man plockar in och sätter i vas.Nu börjar den finaste månaden på året.Det är månaden min älskling fyller år.
Det är månaden naturen är som mest praktfull.
Det är månaden som flest barn görs.
Det är månaden man blir kär. På nytt. I sig själv och sin omgivning.Det är månaden jag firar jubileum med min kärlek.Det är månaden med ljus.____________________The best with june is the swedish light. The sun that never goes down. The selfportrait in the mirror at midnight with natural light. The flowers that flourish. The nature that explode.Mirror: IKEA.Kimono: Spell.Wallpaper: Hudiksvall teater -
En skir vår
Wood-Anemone, vilket vackert engelskt namn denna vårtecken-blomma har.
För att inte tala om Lily of the valley. Liljekonvaljen som sakta spirar upp. Tror jag iallfall att det är.Det är den första våren vid vårt hus. Vi rensar, tittar, undersöker. Många blommor och buskar försvann vid renoveringen men många bestod.
Som krokusarna som tog fart och som Viggo gärna står och beundrar.
Det var en tuff vecka för mig. Av olika anledningar.
Men det finns inget som trädgårdsarbete. Naturen helar. Örter, frön, blommor, växter, träd, buskar är terapi i sin renaste form.
och djuren som passerar förstås. Älgarna, rådjuren, fåglarna, årets första södergök.
och blommorna vi plockar in och placerar på blickställen.
Vi har planterat hallon, krusbär och svartvinbärs-buskar. En hel rad. Rosor, hortensia och syrén. Vill ha tillbaka en trädgård som en gång fanns, eller den som kommer att finnas. Som om den alltid funnits.
När jag planterar dessa typ av växter och buskar och träd är tid så oväsentligt. Eller högst väsentlig. De kommer att ge frukt om några år, kanske de kommer föda Viggo som gammal gubbe, eller hans barn? Det är sådant jag går igång på.
Odla och plantera är grejen alltså.
-
Breaking every rule. Our diningarea.
Har inte tänkt på det så mycket, men det var när en fin vän till mig var hemma och sa att jag var en riktig stilbrytare. Jag blandar sådant man inte får blanda. Jag blandar Josef Franks 50-tal med jugend, bondromantik med minimalistiska små inslag, mahogny med furu, timmerstockar mot takrosetter, rosa med rött och turkost mot blått. Om det fanns en stilpolis skulle jag bli haffad direkt, eller vänta nu…höjd till skyarna. Nja, det återstår att se. Men jag tycker verkligen att det uppstår något riktigt poetiskt och modigt och eget när underliga möten sker, och det är just i sådana här hus som man får vara lite crazy.
Jag har inte riktigt kommit överens med vårt diningroom, förrän nu egentligen. När vårens skira strålar omfamnar rummet med fågeltapeterna och ger den rättvisa. Jag har inte hittat matbordet med stort M än så sålänge tar vi vad vi haver. Plockar vad vi hittar. Det blir som en skapelse med ting av olika berättelser. Mattan som egentligen är för mörk (jag letar efter en ljusare) men som är så praktisk (och man tänker praktiskt när man har småbarn).
Stolarna stod i huset när vi kom dit. Självaste Cornelis Vreejswijk har suttit och spelat på dessa stolar. Det fanns även en stor blå kökssoffa som vi bar ut i hallen, och ett stort blått bord som gjorde hål på mina strumpbyxor. Det åkte också ut häromdagen. Fårlapparna kommer från grannen, och min favorittidning som skriver precis det jag vill läsa. Min dröm är att få göra lite jobb för den. Det finns ingen liknande varm och kärleksfull tidning i Sverige tyvärr.
En fantastiskt fiffig fågelvas från Anthropolgie. När jag la på duken blev det riktigt tantigt, och det gillar jag. Speciellt på våren, då kommer den pastelliga tanten inom mig fram.
och bordet, detta tunga bord som jag fick med mig hem från en auktion därför att ingen ville ha det och jag kunde omöjligt bara låta det stå övergivet. Jag har en slags hatkärlek till det. Det är tungt och mastigt, ett riktigt åbäcke, och samtidigt så solid och stabilt och vackert. Vi får se när det åker ut nästa gång. Jag drömmer lite om att få ha 6 stycken vita pantonstolar runt det, men jag drar mig lite för att köpa dem därför att de är helt i plast. Jag älskar deras form och deras enkla funktion, men jag gillar inte för mycket plast Jag kan inte andas i rum med för mycket plast, och ännu mindre efter Underbaraclaras viktiga inlägg. Alla borde läsa det.
Trevlig söndagskväll på er kära vänner! -
Säkert vårtecken och superwoman
När det bräker från grannen och åtta lammungar tultar runt i den bleka vårgräset. Jag och Viggo skuttade dit och njöt av synen och fick klappa den fem dagar gamla lammungen.
Dessa får har en sådan enormt fin utsikt ut mot sjön.
Och den här fina damen överlevde en vargattack. Där vargen huggit växte det senare ut en slag kota, och hon var länge traumatiserad. Det tyckte Viggo var lite hemskt.
_______________________________________________
Jag och Viggo var ensamma i över en veckas tid då Jögga var på Hawaii med sitt jobb och det var tuffare än jag tänkt att vara ensamstående mamma. Jag hann ingenting. Jag hann inte ta bilder, inte blogga, inte skriva, läsa eller träna.
Jag beundrar verkligen alla kvinnor (och män) som lever ensamma med sina barn. Det är ett otroligt jobb de gör. Att aldrig ha ensamtid, att vara ensam om beslut och handlingar. Att shoppa, städa, fixa, träna, arbeta och dessutom vara en god förälder och förebild. En eloge till alla er.
Som tur var har jag min syster. Jag åkte dit och fotograferade hennes fantastiska minsting Louie som har hinnit bli åtta månader.
Min syster är en superwoman. Hon är en sådan där som odlar precis allt. Dessutom är hon tre-barnsmamma och supersocial. Hon älskar sitt jobb och sitt liv. Det är alltid människor hemma hos min syster. Parkeringen är full av bilar och trädgården full av odlingar. Dessutom spelas det handboll, fotboll, anordnas partyn och middagar. Ja herrejösses vilken superwoman. Så har hon en grym karl också.
Syrran kommer trots sina superwoman egenskaper aldrig att bränna ut sig därför att jag vet ingen som kan chilla som hon. Att kunna chilla och slappna av är nog en av de främsta egenskaperna som en superwoman kan ha. Så hjälper det kanske att vara två, eller fler, för ensam som jag var den här veckan är inte att rekommendera. Jag är väldigt glad att Jögga har kommit hem så jag hinner med lite.
-
Glad påsk
Jag sätter på mig mitt påskkärringsförkläde, målar lite ägg med Viggo och njuter av den spirande våren. Känns så fint.Stor kram och glad påsk, med färger, ägg (suverän kost förresten) och penslar. -
Sarah
Sarah. En av mina äldsta vänner. En vänskap som sträcker sig tillbaka många år. Genom månskensridturer, resor, höloft, höga berg och milslånga brev. Eldar och historier. Ord kan inte beskriva vad jag känner för den här människan.
Nu ska hon ha sitt tredje barn, och de tog semester och kom till oss.
Jag klädde upp henne i min Spell & Gypsy kimono i silke och fotograferade henne.
Hon passar så bra in i mitt liv. Vi lagar mat, åker skidor, klär upp oss, inreder, sminkar oss, fotograferar och berättar om magiska saker. Så komplett kompis.
Och medans vi plåtade henne tog min kille hand om alla barnen och hennes man satte upp stuckaturen som vi fick i inredningsgåva.Fantastiskt. Jag är så lyckligt lottad i livet. -
Vårt kök, innan och efter
Har inte skrivit så mycket om renoveringen sedan vi blev färdiga. Jag tror att jag kanske blev så utsliten och utbränd på den att jag inte orkade. Den tog all vår kraft. Men nu har det varit färdigt ett halvår och den lugna känslan av hem börjar infinna sig så nu är det dags att börja visa lite före och efter bilder. Jag har inte plockat bort något för fotograferingen, utan låter det vara på riktigt, såsom det faktiskt ser ut. Sanningen (den är alltid mest intressant.)Innan:
Det var egentligen inget fel på det, tänkte jag som den bohemiska konstnären som jag är, som sommarbostad en månad per år. Men det funkade helt enkelt inte de resterande 11 månaderna. Det gick inte att vara där. Ingen värme, vatten eller isolering. Så vi var tvungna att bryta upp golv och grejer iallafall.
Inget hade gjorts på 50-år, förutom att de vita spisarna hade flyttat in. Och nångång på 40-50-talet hade man lagt in nytt golv. Det luktade speciellt och ljuset var magiskt.
Ganska fint. Och visst pratade vi om att behålla det och bara bo där en månad per år, men det är ju den månaden då jag jobbar som mest. Nej, det gick inte. Det var för kallt. Inga eldstäder var godkända och funkade helt enkelt inte.
Efter:
Ja, som ni ser är själva kärnan kvar. Spisen. Fast vi hittade originalvedspisen på övervången och satte in den istället. Hittade också ett fantastiskt trätak med handsmidda spikar under lager av masonit (vi var tvungna att blästra det förstås för år av slitage hade satt sin prägel)Ni kan ser hur taket lutar fortfarande, 10 cm ut från murstocken. Är så nöjd att alla sneda vinklar finns kvar, att vår kära snickare kunde snickra på när allt var snett och vint.
Köksön med diskho var en riktig hit. Så klädde vi den i Glavaskiffer på kortsidorna.Kökshandtagen la jag också en livstid på. Jag hittade inga jag ville ha, så jag tog ganska vanliga, klassiska och sprejade dem med vit matt färg.Drömmen var också att få ha två cremefärgade smegkylskåp, men där satte ekonomin stopp. Inbyggda från IKEA blev bra det också.Vi hade timmarstockar över som vi använde som fönsterfoder. Det är som att köket har träd.
och vitrinskåpet som jag skapade själv. Klurade på hur vi kunde få ihop det. Ritade, pusslade och målade. Inspirerade av Pippi Långstrumps kök. Jag använde också andra handtag på just vitrinskåpet. Det passar bra, för de tillhör liksom olika delar av rummet.Hela nedre botten har också svarta retroljusknappar med dimmer och eluttag. Det är jag helnöjd med. Glöm inte dimrar om ni bygger nytt. Det finns inget bättre.
och vedspisen och det marokanska kaklet. Induktionshäll och varmluftsugn. Två hoar (en för disk och en för grönsaker) Ett riktigt restaurangkök fast hemma. Och spotlights i det gamla handgjorda taket. Det är väldigt mycket detaljer i det här köket som måste ses på riktigt.
Lamporna från Ikea pimpade jag upp med tygtråd från Pia. Bänkskivor som blev över sandade vi till och använder som skärbräden.
och egentligen har jag brytit mot en massa regler. Mörkt tak och ljust golv. Men det gör inget, för köksöskivan möter upp det. Och jag är så nöjd med det vita kaklet som jag letade efter i månader.Den har den rätta formen (för att ge känsla av mejeri/slakteri), den rätta färgen (beige/cremevit) och den rätta strukturen (glansig och bucklig) för att ge en känsla av liv.
Helt klart är det här mitt drömkök. Beläget i sydvästläge. Jag hade på inga sätt kunnat få det bättre. Jag älskar rustiken, att allt är äkta och på riktigt. Att materialen är rena och naturliga.Jag fick offerter på mängder av olika kökleverantörer, men tillslut så blev det ändå IKEAS Lidingö, med en hel del pimpande.Ska visa matsalavdelningen en annan gång.Till hjälp med att bygga detta kök hade jag denna inspirationsmapp från pinterest.Ni är så välkomna hit till Rattsjöbergsakademien (som jag döpt vår går till i andranamn)
