Ikväll hamnade jag framför Broarna i Madison County. Ja, jag har aldrig sett den och jag tycker nog att det hör till allmänbildningen att ha sett den så jag lät Viggo somna i armarna på mig till gudakyssta Meryl Streeps vackra röst.  Jag skulle kunna prata i timmar om den här filmen. Så lågmält vacker och dynamisk i sin enkelhet. Dock är det bästa med hela filmen samtalen som äger rum i det här fantastiska köket mellan Fransesca (Streep) och Robert (Eastwood). 

Känner ni att det är vår på gång? Och jag har inhandlat ranunkler i kruka. Det är en otroligt fin blomma som Viggo sätter näsan i och säger ”blomma”. Det har han iochförsig kunnat säga nu ett tag för det var det första ordet han lärde sig. Jag jobbar på att lägga till fin blomma. En av mina bästisar hade en ranunkelbukett när hon gifte sig. Fast det var ett intimt bröllop utan gäster så de fick jag bara se på bild. Men så kan man också göra.

24 stycken. Det betyder på rosspråket: You light up my life.

En längre tid har en längtan funnits inom mig. En längtan som handlar om att tycka att fotografi är riktigt roligt. Jag vet att det är min passion och mitt jobb, något jag är duktig på. Något jag får komplimanger för och aldrig kommer tröttna på. Egentligen inte bara en passion utan ett grundläggande behov som funnits hos mig sedan jag var liten. Trots detta har en gnagande oro funnits inom mig.  Den har handlat om frågor som: Vart ska jag ta min fotografi? Varför fotograferar jag? Vad är mitt syfte? Vad ska jag uträtta med kameran? Vad väntar på mig bakom hörnet? Vart ska jag vända kameran? Vilka fält…

Ett nytt halssmycke har hittat hem till mig. Jag har plockat ihop delarna själv. Siffran 9 och 6. Beroende på hur man vill se den. 9 står för magi, känslor och resor. 6 står för lojalitet och kärlek. En stege för det praktiska och arbetsfriska i mig och dessutom för att alltid kunna klättra uppåt. En tofs för flärdfullhet och elegansen i mig. En berlock med kärleksbilder. Det är underbart när saker blir symboliska. Så mycket mervärde.

Jag vet att jag är några år försent men jag har precis upptäckt serien Mad Men och är på mitten av säsong två. Vilken brilljant serie. Så lågmäld och diskret och urtjusig och ångestladdad och vacker och mellan raderna. Jag är så glad för att den här serien har vunnit mängder med priser för karaktärerna och historien och detaljerna är verkligen något utöver det vanliga. Man kan se den här serien på så många sätt.  Scenografin, kostymen och fotot ihop med 60-talets New York. Kvinornas kamp och männens hänsynslösa översitteri. Den ångestladdade tillvaron som det innebär att vara hemmafru till den tjusiga tillvaro som bara levas om man är riktigt…

Bildkälla “The Persistent Dream of Youth” av Christopher Pugliese Hej ni kära. I måndags på den kvinnliga företagsträffen pratade vi om att bloggen som fenomen snart skulle vara död. Tänk, det tror jag inte på, och som jag sagt tidigare så kommer nog jag att blogga i hela mitt liv. Ända tills jag blir en gammal skrynklig tant.  För ordet och bilden och kommunicerandet är det mest spännande jag vet. Bildkälla Den här bilden heter Weather Balloon falling back to Earth Jag tycker den är så vacker. Jag känner mig lite så just nu, har så mycket att göra. Kram så länge

Idag på posten fanns ett paket till mig som jag var ivrig att öppna. Jag hade nämligen ingen aning om var det var. Jag hade inte beställt något, inte köpt, inte bytt…näe, jag väntade faktiskt inte på någonting alls. Men paketet luktade så himla gott, liksom exklusivt. En blandning av sandelträ och ros. Det vittnade om omtänksamhet.   vackert inslaget, med känsla av siden på rosetten. I den tjocka kartongen inslaget av tunt florpapper. och i paketet låg ett par strumpor.  Sådana strumpor som jag faktiskt aldrig ägt trots att 85% av min garderob består av Odd Molly. Sköna, varma, mönstrade, mjuka overknee strumpor med 80% lammull. Viggo tyckte det…