Once upon a time…

…var jag besatt av collage. Jag var faschinerad av livskonstnären/fotografen/vagabonden Peter Beards meterstora collage där han använde riktigt blod som målarfärg för att illustrera den massiva tjuvjakten i sin andra kontinent Afrika. Han inte bara målade utan plåtade, skrev, gnuggade, klistrade.

Jag inspirerades av hans tjocka, fulländade dagböcker som var något av det vackraste jag sett.

Jag var fast besluten om att själv fylla mina böcker såsom han fyllde sina.

Alltså skrev, skrev, skrev jag….. och målade, ritade, tejpade, klistrade, fotade…

Jag ville att varje minut av mitt liv skulle vara fyllt av intryck, händelser, möten. Jag ville aldrig ha en tom sida, för det betydde att mitt liv hade varit tomt just den dagen. Därför var jag också ständigt på resande fot, ständigt på jakt efter nya marker att uforska. Jag la dessutom minst 2 timmar varje dag på att skriva i mina dagböcker.

Sedan, kanske för ett år sedan bestämde jag mig för att bli vuxen. Stanna kvar i Värmland, jobba hårt på våra företag, köpa häst…jag la ut så många ankare som möjligt bara för att känna att det inte fanns en chans att kunna dra härifrån.

Numera skriver jag alltså inte dagbok, bara träningsdagok och den är inte lika kreativt utformad. Men jag tittar ibland på mina dagböcker och gamla bilder och drömmer lite nostalgiskt om den akvarell-tiden då man trodde att allt var absolut möjligt och 8 månaders studier i Afrika inte var omöjligt.

Sista året har jag samlat på mig mer vuxenpoäng än vad jag någonsin gjort tidigare. Jag har fått tjänstepension, investerat i fonder. Jag har allvarligt kollat in på börsen, varit på husvisningar, fått ett heltidsjobb, kollat in vad jag får i mamma-peng, köpt en häst, hamnat i rättslig tvist, skaffat egen advokat och jag har inte varit på en enda privat fest och inte blivit riktigt berusad en enda gång under hela det här året. Jag har inte ens slängt avundsjuka blickar på min lilla kusin Markus som jobbar som kock på Guadeloupe.

Jag vet inte om det är bra eller dåligt. Jag antar bara att det är livets gång.