Okategoriserade

Tiden och förgängligheten

Ibland upplever jag att tiden är så förgänglig. Att den går alldeles för fort. Att den är lika snabb som en rörelse, ett danshopp som jordens dragningskraft aldrig kommer frysa annat än på en bild.

Jag tror det var därför jag började fotografera från början. Jag stod inte ut med att tiden tickade och nuet blev historia och framtiden passé i ett litet nafs. Jag ville behålla nuet och det gjorde ju fotografiet. Det frös alla minnen i ett rektangulärt format så jag fick behålla dem för evigt.

Går tiden fortare för vissa? Och visst är det paradoxalt att tiden går snabbare när man har roligt, just då när man vill att tiden ska stanna?
Det var länge sedan jag upplevde att tiden gick långsamt, ni vet sådär man kände som barn, att minuter nästan var som år. Numera känner jag bara så vid enstaka tillfällen, ett sådant är då vi flyger med Viggo. Det är alltid en kamp att hålla en aktiv, energisk två-åring sysselsatt på ett trångt plan. Då vill jag att tiden ska gå fort, och när man vill det så går den ju alltid extra långsamt.

Men min vän dansaren Anki säger alltid: Tiden är den mest rättvist fördelade resursen vi har här på jorden. Alla har 24 h till sitt förfogande. Sedan säger hon: Och livet är tillräckligt långt om vi lever det rätt.

Så sant Anki.
Nu ska jag gå och umgås med min två-åring. Alldeles strax, om typ femton år kommer han att vara vuxen. Det går i ett nafs.

Bilder kommer från ett jobb jag gjorde för Dans i Värmland.

8 Comments