Klänning vecka 1
Jungfruöarna. Västindien. Februari-Maj 1999. Jag jobbar som slav på en liten lyxyacht. Vi har gäster ombord, max 6 stycken åt gången. Ibland Maria Carey, ibland flygplanstillverkare och ibland en grundare av en populär radiostation.
De dricker mycket champagne, gin och färskpressade mangojuicer som jag blandar till. De äter ostron, sushi (kom ihåg att det var 1999), hummer och oxfilér som min vackra väninna Lisa Esposito tillagar i det lilla båtköket. Allt på yachten är stort förutom köket och besättningens två små hytter.
Jag slavar och arbetar på mitt första riktiga jobb. Går till sängs vid 2 och upp vid 6. Råkar krossa kristallglas som kostar 90 dollar styck. Kaptenen skäller på mig. Han är en otäck miljöförstörare. Jag tycker det är löjligt att ha kristallglas på en båt. Jag råkar krossa fler men berättar det inte för kaptenen men får kristallens små, små skärvor i mina fötter. Vi är en besättning på 4 personer.
I mars har vi en familj på besök som har en vacker fasad men en sprucken kärlek och roliga söner. Deras 12-årige son tappar glasögonen i havet under en snorkeltur. Det är 3 dagar till närmaste optiker. Han ser inget utan sina glasögon, men han har en slipad mask(för dykning) och i den äter han middag, läser böcker och ser på film i tre dagars tid.
Familjen ger mig efter sin avfärd 2000 dollar i dricks. Jag har aldrig tjänat så mycket pengar och tror heller att jag aldrig någonsin kommer att försätta mig i en situation av att tjäna mindre så jag går och köper den dyraste klänning jag dittentills köpt i mitt liv. Den inhandlas på St. Thomas som är vår bas.
Jag är 21 år gammal. Klänningen är nedsatt med 70% så jag tycker att jag gör en bra affär. Jag betalar 150 dollar. Den är stickad och svarvar sig efter min kropp med sidentyget som underklänning intill huden men jag begriper inte när jag ska använda en stickad klänning i ett soldränkt 30 gradigt varmt Västindien. Kanske är det en markering om en hemlängtan.
Hade jag gillat pengar hade jag blivit kvar på den där båten i den där världen längre än 3 månader. Jobbat några år, sett soldränkta stränder och turqoisa korallrev från relingen. Blundat för den knäppe kaptenen och engagerat mig i sann serviceanda. Bytt båt och kanske fått Clinton som gäst. Köpt fler klänningar för för stora drickspengar.
Blivit kvar och tjänat massa stålar och investerat i ett viktigt företag eller köpt aktier som stigit. Men jag var 21 och jag ville något annat. Jag ville till Nepal och söka svar, åka till öknar och rida kamel. Jag ville rädda världen undan miljöförstörare. Jag ville inte se pengar som ett värde i sig och framförallt så ville jag inte vara omgiven av människor som avgudade dem. Jag ville inte vara en slav. Jag ville vara fri. Jag ville vara Candide(som betyder naiv)
Hur fri undan arbete är jag nu? Tänk va dum man kan vara.
