Jag gav det här settet arbetsnamnet ”the french girl”. Jag vet egentligen inte varför, för varken flickan, klänningen eller miljön är fransk, men det var något i sammanhanget som kändes mycket franskt. Kanske hennes petite kropp. Hennes minimalistiska och enkla framtoning. Kanske de böljande växterna som påminde om de timjan och lavendelfält som jag sett i Marseille, kanske sanddynorna under som viskade samma sång som de på Franska Rivieran. Eller kanske var det för att jag på förmiddagen äntligen läste Bonjour Tristesse. Den har legat i inbunden i min bokhylla så länge jag kan minnas, har alltid varit en av mina mest tummade böcker, men det var när jag fann…