Så jag började springa. Lite trevande. Några kilometer blev en mil. Jag slängde in ett inlägg på facebook om någon var intresserad av att springa ett maraton med mig. Min kusin Christina ville självklart hänga på (hon är löpcoach och har sprungit typ fem maraton) och innan jag visste av ordet hade jag köpt två startplatser, boende och flyg till Paris Marathon 2013. Då var det 6 månader kvar. Nu är det tre månader kvar.
Det 7:e april ska vi till Paris och springa 4,2 mil.

Nu undrar ni ju hur en som jag ska kunna springa 4,2 mil och ibland undrar jag det själv också. Det kommer en tveksamhetens knackning på mitt medvetande och jag blir jätterädd, samtidigt så vet jag vad min kropp kan. Jag har hjärnan för det. Det gäller ju förstås att hålla sig skadefri, frisk och fokuserad. Att följa träningsprogram. Ett långdistanspass i veckan, ett tempopass, ett intervall och emellan det styrka.

Det mest fashinerade med att skaffa sig ett sådant mål är resan det innebär. Att lära känna sin kropp på ett nytt sätt, utmana sina bekväma zoner, få nya upplevelser, komma nära naturen och förhoppningsvis få en bekväm och stark kropp på köpet.

Jag har nog glömt att berätta att jag går en kurs. Lite så på kvällstid. Den sträcker sig över ett år och den är tvärvetenskaplig kan man säga. Den handlar om ledarskap, målbildning, affirmationer, självrannsakan, utveckling och drömmar. Vi går i terapi, får stillpoint, rita drömmar och besöka framtiden. Och det är inte det lättaste. Man kan ju få ont i magen av mindre.
Vi ställer frågor som: Vad vill jag egentligen? Vad är mina styrkor? Använder jag min fulla kapacitet? Vad är jag passionerat intresserad av? Hur kan jag bli nichad expert på detta och hur når jag mina drömmar.

Som alltid när det handlar om att gräva i sitt innersta är det jobbigt. Man börjar ifrågasätta. I motsats till att bara lulla på i livet och tycka att allt är trevligt.

Så mitt F i #aphotoaday# får stå för Framtid, Fotografi och Frihet. För det är vad det handlar om. Konstnärlig frihet. Med Fotografiet som medium.
Jag vågar inte skriva här vilka mål jag satt upp, bara att jag har satt upp dem och att jag ser fram emot deras framväxt.

Säg, har ni mål? Långsiktiga? Sådär 10 år fram i tiden?

Jag tjuvstartar lite med utmaningen för jag ska åka bort i helgen på tjejresa. Men här är iallafall en utsikt jag älskar. Det fyller mitt hjärta att se dessa pojkar i badkaret. Badkaret med tassar som jag och min mor kånkade hem en gång. Det är i gjutjärn med täckt med ett annat material. Väger inte lika mycket som ett klassiskt gjutjärnsbadkar (som säkert väger uppemot 200 kg) men det här är nära på.

Bilden handlar för mig också om ett ansvarstagande pappa-skap. När jag och Jögga bestämde oss för varandra spelade hans roll att vara pappa på (han har en pojke som är 19 år) en stor avgörande roll. Jögga var ensamstående på heltid, och hans sätt att umgås med sin son och alla barn i allmänhet fyllde mitt hjärta med kärlek för denne man.
Han ser alltid barnen först. Står inte inte ut med ytliga vuxenmiddagar utan man finner oftast Jögga i barnrummet lekandes med ungarna. Han säger att det är ärligare där.
Han är grym. Alltid på barnens sida. Utan krussiduller. Ser alltid barnen först. Badar alltid med Viggo. Mer män borde vara på det sättet.