Min miljöombytarnerv

Det har börjat rycka i en nerv som jag har. Det drar och liksom pulserar.

Det är riktigt lugnt för mig på många fronter just nu. Telefonen är helt tyst, campingen har inga gäster och vi har en byggfri vinter (ska vi inte ha igen, det är alldeles för tråkigt)

Det finns inga som gifter sig eller vill bli fotograferade de här veckorna av året. Jag har lite småjobb kvar sedan tidigare men fortfarande är det en bedrövande tystnad som lagt sig över mitt liv. Det är så tyst att jag kan höra mitt egna hjärta slå. Himlen är grå, utetemperaturen ligger på +1 grad vilket inte lovar så gott klassiskt skidföre. Det är slaskigt och blött av snön som föll i början av veckan, för isigt för att springa. Jag har inte direkt inspiration eller lust till något. Igår sträckläste jag Stieg Larssons första bok i Milleniumserien. Att vara så avslappnad att man kan sträckläsa en bok på hemmaplan är ytterst ovanligt i mitt liv. 

Det börjar verkligen dra i min resetarm och i min miljöombytarnerv. Det är något som bara finns i mig. Något som alltid funnits där och alltid kommer finnas där.  En flyktinstinkt. En känsla av att längta bort, längta vidare, utveckla mig själv. Se något nytt. Något annat. Fly den grå diskbänkrealismen som januari alltid tycks bjuda på. Jag brukar vara ute på äventyr i världen vid den här tidpunkten på året.

Men nu har jag små uppdrag 2-3 gånger i veckan här som jag inte riktigt kan eller vill avstyra eller dra mig ur, så jag sitter liksom fast. På plats. Jag vet, ni kommer säga till mig, gör sådant du inte hinner annars. Ta tag i ditt liv. Avsluta gamla projekt, rensa garderoben. Gör färdigt. Gör vad som helst. Ni har rätt, men ändå drar det i min miljöombytar-nerv. Det ligger i min natur. Det liksom rycker och pulserar.