Samtal med mig själv och photobooten
När jag blev gravid med Viggo vägde jag mellan 65 och 68 kg. Jag är 171 cm lång och har aldrig varit pinnsmal (men som min syster sa en gång, så länge man kan hålla in magen så är det ju okej).
Jag har egentligen aldrig vägt mig så mycket men de få gånger jag vägt mig de senaste 5 åren har jag legat på mellan 64-68 kg ganska frekvent. Så min vikt har varit stabil, och jag har alltid tyckt så mycket om min vikt just därför.
Hellre stabil än jojjo. Svårt att gå upp i vikt och svårt att gå ner i vikt.
Så jag och min idé om min kropp har alltid varit kompisar. Stabil, pålitlig och stark.
Jag har aldrig bantat, tror inte att jag har mentalitet till varken bantning eller fastande. Mitt huvud skulle inte tänka på något annat än mat, mat, mat. Nu var det ju inge problem eftersom jag hade en stabil och tillfredställande vikt.
Så blev jag gravid med Viggo och gick upp 15 kg.
Sedan gick jag aldrig ner dem. Alla sa till mig, åh du ammar, inom 6 månander kommer du ha tappat allt. När 6 månader passerat och jag näsan snarare gått upp i vikt sa alla till mig, åh vänta, det tar ett år att gå ner. När Viggo fyllde 9 månader på nyårsafton vägde jag fortfarande 80 kg. Inget hade alltså hänt på 9 månader. MEN när jag ställde mig på vågen häromdagen hade jag gått ner 3 kg. Waow, vilken känsla….det enda jag har gjort är att jag har burit lite kakelplattor och skottat lite snö. Det blir så uppenbart för mig att jag verkligen behöver ett liv i rörelse där naturlig rörelse är en del av vardagen.
Så för att fira att jag gått ner 3 kg vågade jag mig längst in i garderoben för att hämta mina största jeans. Jeans, jeans som jag inte haft på 1 1/2 år. Det var väldigt trevligt.
Det återstår fortfarande rumpträning för att komma i snygg jeansrumpform men ändå….jippie liksom. Jag är på väg. På väg åt rätt håll. Kanske slipper jag banta, kanske räcker det med att jag bara tänker litegrann på vad jag äter. Kanske räcker det med att jag tränar och bär lite kakelplattor.
Kanske slipper jag börja Viktväktarna, LCHF, GI, Atkins…ni vet allt det där.
5 Comments
VACKRA hem och interiör
Så gulligt skrivet om din kropp… man ska vara vän med den och den klär dig… För mig har släpande på byggmaterial haft motsatt effekt, tyvärr, inte gått ner ett gram… Men, igår när ändå oxveckorna inleddes, så har jag bestämt mig för att också ha koll på vad som stoppas in i min mun… inga bantningstricks här heller just nu, utan bara sund mat… man får se åt vilket håll det går… om 100 dagar kanske jag dansar fram…
Kram
Pia
Lina
Jag har samma relation till min kropp som du har till din. Nästan exakt samma siffror dessutom. Ofta har jag tänkt att den där Helena H har sån fin kropp, tänk att jag också ser ut så!
Jag står aldrig på en våg, den säger inget enligt mig, men jag vet att jag har en sommarstorlek och en vinterstorlek i kläder. Den mindre på sommar när jag lever livet och tar cykeln till jobbet, dryga 27km om dagen.
Jag blir alltid lika glad av att kika in här, även om det var ett tag sen jag skrev ett par rader.
Tack!
Linda
Jag håller med de som redan har kommenterat – det här var fint att läsa! Jag har alltid haft ett mycket mer komplicerat förhållande med min kropp, men jag jobbar på att ha en kropp som mår bra nu. Träna för att det är roligt och för att stärka kroppen istället för att försöka bli av med kilon och äta nyttigt och gott. Tillslut så kanske.
Anonymous
Hej Helena!
Har följt din blogg under en längre tid och jag tycker du verkar ha en fantastisk personlighet. Du tycks trivas med livet, tillvaron och människorna i din omgivning. Dessutom tycker jag du har en skön inställning till din kropp (vilket du ska ha eftersom du är fantastiskt vacker och kvinnlig). Om du nu tycker att det sitter några kilon för mycket här eller dår….så klär de dig! Men att röra på sig och äta rätt är ju bara bra och når du din trivselvikt så se det som en bonus.
Fortsätt att vara den du är för du är en grym mamma och fotograf. Sköt om dig! /Katarina 🙂
Helena H
Åh ni skriver så fina kommentarer. Jag blir alldeles rörd. Det här med kroppen är ju känsligt. Det var min pappa som tidigt intalade mig att det finns större problem här i världen än att nojja sig över några extrakilon. Hna är en klok människa. Världens bästa.
Men jag gillar ju också det där med att cykla till jobbet som du lina, 27 km, det är ju toppen….
tack för era fina kommentarer, ni värmer så ljuvligt!!!