Finns inget som ett glassigt modemagasin

Vet ni vad, jag säckade ihop alldeles totalt. Luften gick ur mig fullständigt. Jag var så ledsen för det som hänt. Jag undrade så varför, för vi umgicks inte så mycket de sista åren, men han fanns alltid där. På FB, i min telefon, i spotify i form av sköna musiklistor. Ibland ett spontant besök när han reste igenom.

Kanske hade min sorg med det faktum att vi var nästa lika gamla, hade samma ideér. En slags identifikation.

Han var min förebild och han var min vän från en mycket viktig tid i mitt liv när jag formade mig själv. Vem jag är och vad jag tror på. Då jag var 17 till 19 år. Så när han nu försvann vart döden så påtaglig och livet så sårbart. Jag begriper det inte riktigt själv men jag har pratat mycket med en annan tjej som hade en liknande relation till honom och hon sa: ingen begriper varför jag är så ledsen. Kanske är det så, kanske begriper man bara sorg genom att uppleva den och kanske kan man bara begripa just den här sorgen för att den är så unik. Som varje sorg är.

Ikväll, då det hade passerat 3 dagar sedan jag fick nyheten kände jag att jag behövde något. Något som kunde göra mig lite lättjefullt glad. Viggo är förstås min solstråle men jag behövde något annat. Något enkelt. Något glamoröst, okrävande, ytligt…så jag köpte mig en Elle.

Det finns inget som ett glassigt modemagasin när man väl behöver just det där och just det här numret innehöll den vackraste modeplåtningen jag någonsin sett.  Om man var en sådan lyckost att man prenumererade hade man turen att få just det här unika omslaget som lätt skulle kunna få en ram runt sig i mitt hem. Fotograferad av Andreas Sjödin. Måste nog skaffa mig en prenumeration om de ska fortsätta med unika utgåvor på det där sättet.

Så, nu släpper jag den här sorgen litegrann. Nu går jag vidare. Nu vill jag resa till Sicilien och äta mat med min lilla familj. Men jag kommer behålla hans nummer i min telefonbok ett tag till. Kanske svarar han från himlen.