Nej vet ni vad, nu är det dags att erkänna vart mitt fokus är och vad jag håller på med.
Det började i höstas, och som så många läste jag
Born to Run och som precis alla andra blev jag helt förälskad, i ideén på att springa. Och speciellt i uppsynen av de här två långdistanslöparna. 160 km på en dag. Helt otroligt, och egentligen omänskligt. Men de springer och springer, i berg och i dalar.
Nu är det ju inge nytt att denna bok är grymt motivationshöjande men för min del öppnades verkligen en dörr. Ju längre in i boken jag kom desto mer självklart tedde det sig att det är fullt normalt och rätt enkelt att springa upp till tio-tjugo mil på en dag.
Jag läste dessutom innan Murakamis bok ”Vad jag pratar om när jag pratar om löpning” och den är ju inte fullt lika hallelujafylld men jag hittade ändå en ömmande punkt. Hos mig själv.
Inte bara kan jag springa utan kan jag springa långt?
2009 var jag i mitt livs form. Det var tre år sedan. Jag var absolut inte mager men jag kände mig grymt snygg, stark och rätt musklig. Vi hade försökt få barn i ett år så jag hade levt riktigt sunt. Tidiga kvällar, hälsokost, träning, rörelse, många semestrar (när vi är på semestar så tränar vi) och i juni 2009 (4 dagar efter att den här bilden togs) blev jag gravid. Sedan följde graviditet, förlossning, ett års ammande…och ja, jag knappt rört mig tror jag. Jag har gjort små korta försök till att börja träna, mest skidor men jag har alltid hamnat tillbaka i soffan. Framför datorn. Choklad. Jobb. Mat. Vin.
I kombination med två års sömnbrist fanns det liksom inte energi till att ta tag i något. Men i höstas i samband med min nära gå in i väggen-tendens så kände jag, nej, nu får det räcka. Jag vill inte vara en trött tjockis. Jag vill vara mig själv. Jag vill kunna ha mina favoritklänningar på mig och jag vill att de ska sitta snyggt.
Så jag började springa. Lite trevande. Några kilometer blev en mil. Jag slängde in ett inlägg på facebook om någon var intresserad av att springa ett maraton med mig. Min kusin Christina ville självklart hänga på (hon är löpcoach och har sprungit typ fem maraton) och innan jag visste av ordet hade jag köpt två startplatser, boende och flyg till Paris Marathon 2013. Då var det 6 månader kvar. Nu är det tre månader kvar.
Det 7:e april ska vi till Paris och springa 4,2 mil.
Nu undrar ni ju hur en som jag ska kunna springa 4,2 mil och ibland undrar jag det själv också. Det kommer en tveksamhetens knackning på mitt medvetande och jag blir jätterädd, samtidigt så vet jag vad min kropp kan. Jag har hjärnan för det. Det gäller ju förstås att hålla sig skadefri, frisk och fokuserad. Att följa träningsprogram. Ett långdistanspass i veckan, ett tempopass, ett intervall och emellan det styrka.
Det mest fashinerade med att skaffa sig ett sådant mål är resan det innebär. Att lära känna sin kropp på ett nytt sätt, utmana sina bekväma zoner, få nya upplevelser, komma nära naturen och förhoppningsvis få en bekväm och stark kropp på köpet.
Så nu peppar jag mig själv med bilder som dessa. Jag älskar den här bilden på yogainstruktören Kathryn Budig.
Någonstans får jag för mig att det är fostrande att starta sin löparvana på vintern, för ju närmare våren man kommer desto lättare kommer det att gå. Jag springer 16 km pass i -10 i is, halka och snö. Med Bob Marley och Xavier Rudd i hörlurarna.
Jag har nu tre olika löparskor och jag kan, med lite darrning på rösten kalla mig vinterlöpare.
Och det, mina vänner, är stort.
4 Comments
K.
Heja dig säger jag bara! Du kommer löpa fenomenalt i Paris är jag helt säker på och jag kommer heja på dig så klart! Kram
Maria Emilsson
Heja! Detta fixar du galant
Inspirerad jag blir 🙂
Kram
Helena H
Kram.
Helena H
Tack Maria! Jag hoppas det.