Break on through, to the other side

I hela mitt liv har jag drömt om att få vara en hippie. En flärdfull sådan. Leva i en tid när det var okej att protestera på boulevarden, leva i symbios med naturen, läsa posei på gatorna, få älska många samtidigt universellt, bo i kolletiv…gå i långa klänningar.

Ja, jag tror verkligen att jag missade något alldeles speciellt där i skarven mellan 60 och 70-talet.

Kanske överromantiserar jag, men jag tror ändå det var något som höll på att hända i världen de där åren.

och nu föll det sig så att min bästa kompis med room-mates hade hippiefest, eller tema TILLSAMMANS

och det var så himla häftigt

kanske den roligaste festen jag varit på i hela mitt liv

alla mina älsklingar var där

och alla var så fasligt snygga

sådär magiskt snygga

såsom jag önskar att alla såg ut jämt

och värdinnan i sitt finaste svall

och kusin Markus

som liksom är så självskriven i den här tiden

och Clara, den vackraste kvinnan jag vet ( i äkta silkesklänning från -69)

och alla stod andäktigt och lyssnade på politiska tal och vacker singer-songwriter progg

och det var sånger och poesi och uppträdande

och slagord och flower-power och kärlek

och mycket tyger och stora glasögon

och teater och show

och väldigt mycket skratt

Jag spenderade den mesta tiden med att sitta i hallen och prata om universum med mina bästisar

Faktum var att den här 18 timmars festen i den här ljuvliga 70-tals världen var så rolig så veckan efter fick jag typ värsta depressionen, ni vet, när man haft så kul så när man landar är hallgolvet så himla hårt, stenhårt…
Det är ju så. Så då fick reda bot med en annan resa.