Carrie Bradshaw del 2

En god vän till mig har uttryckt sin oro för mig då jag identifierar mig själv med en komisk parodifigur som Carrie Bradshaw. Är ”Sex and the city”enbart en parodi på den moderna, västerländska kvinnan vid milleniumskiftet. Finns det inte något mer där? Något djupare och eventuellt viktigare. Detta fick mig att fundera och skratta lite.

Hjälp, är jag ute och cyklar? Är det något här som jag inte förstått? Jag har begripit allt fel? Jag som läst en massa litteratur vid universitetet var tvungen att slå upp ordet parodi i Nordstedts uppslagsverk.

Parodi (grek parodia, av ”para” som betyder brevid, och av ”ode” som betyder dikt.) förlöjligande efterbildning av t ex ett seriöst, litterärt verk; förvrängning, karikatyr.

Så, om det är så att ”Sex and the city” enbart är en parodi så identifierar jag alltså mig sjäv med en ”förlöjligande efterbildning”, men är det inte så vi alla gör? Identifikationsbegreppet är väl det starkaste begreppet man kan använda sig av inom litteraturen? Är det inte så att när man förvandlar något allvarligt till något komiskt gör det ljusare och förstårligt? Utan humorn dör vi ju faktiskt.

”Sex and the city” tar upp viktiga och tabubelagda frågor såsom cancer, abort, otrohet och blandar det hej vilt med lättsmält shoppinglusta och fotfetischism. Det jag framförallt gillar är de filosofiska inslagen då all humor liksom kläs in i ett allvar och byter skepnad och nästan gör det melankoliskt.
Det är att plocka ner de mest allvarliga beståndsdelarna och belysa dem och förvandla dem till saker man eventuellt senare kan skratta eller gråta åt. Det hoppas vi iallfall på.

Att se på ”Sex and the city” är som att slängas tillbaka till 10-års åldern. I mitt barndomsrum med mina vänner då vi lekte med Barbies. Vi klädde av och på pråliga klänningar, gav dem höga klackar, rosor i håret och en massa relationsproblem. Och i våra huvuden kunde de eventuellt befinna sig på Manhattan. Vi döpte dem till Beatrice och Pricilla.

Kanske har inte så mycket förändrat sig sedan dess. Carrie Bradshaw med vänner är som Barbies fast med röster och rörelser. Inte undra på att vi känner igen dem så väl. De är allt det vi ville att våra Barbies skulle vara. Naiva, feminina, eleganta, medvetna, sensuella, bitchiga, bångstyriga, starka och självständiga med röda läppar och höga klackar. Är det vad vi är?

Jag undrar om min väns oro för mig är baserat på att han är en man och därför inte kan se det komiska allvaret hos Carrie Bradshaw.