Min blogg min ambassad av glas

Jag har haft en diskussion med en väninna om bloggande.

Hon tycker att det är läskigt hur man kan blogga om sitt liv och med en knapptryckning kan vem som helst i hela världen ta del av det personliga i en blogg. Hon tycker det är konstigt att man överhuvudtaget vill lägga ut sitt liv på nätet.

Vad är det egentligen för skruvat beteende som ligger till grund för att man vill föra sin dagbok på internet?

Hon menar att den personliga integriteten kan ta skada och att det inte är roligt att vem som helst kan läsa om en och använda informationen emot en. Speciellt om man är en offentlig person.

Jag håller till viss del med henne. Nu är ju inte jag någon offentlig person direkt, men fortfarande kan personlig information vändas emot en.

Samtidigt vet jag inte vem det är i världen som läser min blogg som skulle vilja skada min integritet. Vad jag vet av just nu har jag inga ovänner och hoppas att de få jag har håller sig borta från den här sidan, eller ännu bättre läser den och blir mina vänner.

————Jag är väldigt lycklig över att kunna uttala mig. Jag är lycklig över att vi lever i ett fritt land och där vi får tala fritt och göra våra röster hörda, där vi får visa vilka bilder vi vill och där det inte existerar någon censur.

———Jag är lycklig över att yttrandefriheten är grundlagsskyddad flera gånger om.

——-Jag är lycklig över att vi är fria individer och att vi inte fängslas för vad vi tycker eller säger.

Jag tycker om ett öppet samhälle och har inga hemligheter. Jag vill att mitt liv ska vara som den svenska ambassaden i Washington, en byggnad gjord helt av glas. Hela världen är avundsjuk på Sverige för att de svenska ambassadörernas kontor ligger öppet för allmänheten och att vem som helst kan kliva in eller se vad den svenska ambassaden har för sig. Den är ett föredömme och Sverige är en förebild när det kommer till politik. Vi har inga fiender.

Så min blogg är min ambassad av glas. Vem som helst kan ta del av mina tankar. Hemligheterna jag har gömmer jag dock inne på toaletten.

———-Jag är lycklig att jag får chansen att skriva så här öppet om mitt liv och mina tankar och att människor, vänner och familj delvis kan följa mitt liv och mina bilder. Att jag i stort sett kan publicera vad som helst och har chansen att göra det.

För som Henri Cartier Bresson sa:

”Fotografier utan betraktare är inga fotografier”.

Det lär innefatta text också.