The sisters.

Det hela var lite magiskt och vi sa hej då till varandra på samma ställe som vi träffats den allra första gången. På en surfarshack längst österut på stranden. Bojana bar sin mammas egenvirkade topp och kjol från 60-talet. Hon påminde om en brud som nyss sagt ja i ett rådhus. Båda bar de sin mors virkade smycken. De var klädda i en hel kollektion. Vilda lillasyster och ansvarsfulla storasystern. som ett klassiskt utdrag ur en psykoterapeutbok. Vi låg i sofforna och fnittrade. Jag fotograferade. Var inte säker på om jag gillade den tantiga stråhatten, men Bojana försäkrade mig om att den var rätt. Den ständiga atlantiska brisen som alltjämt drog över dessa karga ökenöar svepte in över serveringen och utanför brände förmiddagssolen. Vi hade tillbringat en hel vecka tillsammans i arbete. Från att ha varit främlingar till nära vänner. Vi hade då ingen aning om vad som skulle komma senare.

Som slutet på del ett. Precis innan början på del II. Det skulle bli en bra story.