Går alldeles för fort. Jag skuttar runt i min fantastiska maxiklänning från Anthropologie, påminner nästan om en elegant Broder Tuck i min asketiska, bruna framtoning. Jag bakar kakor, får besök, lagar mat, eldar, pratar och umgås med Viggo. Tiden har liksom stannat. Jag har varit för lycklig och för olycklig för att kunna blogga. Jag kommer aldrig bli en superbloggare. Har ingen disciplin, för dåligt självförtroende, för stark självkänsla och alldeles för spridda intressen.   Men kanske räcker det med ett inlägg i veckan? Inte om man ska tro Underbara Claras bloggskola som jag påbörjade för några månader sedan. Då ska det bloggas varje dag. Men jag famlar mig fram…