Vet ni vad, jag säckade ihop alldeles totalt. Luften gick ur mig fullständigt. Jag var så ledsen för det som hänt. Jag undrade så varför, för vi umgicks inte så mycket de sista åren, men han fanns alltid där. På FB, i min telefon, i spotify i form av sköna musiklistor. Ibland ett spontant besök när han reste igenom. Kanske hade min sorg med det faktum att vi var nästa lika gamla, hade samma ideér. En slags identifikation. Han var min förebild och han var min vän från en mycket viktig tid i mitt liv när jag formade mig själv. Vem jag är och vad jag tror på. Då jag…