Nästan 23 dagar sedan jag publicerade det senaste inlägget. Idag pirrade det till i magen då jag loggade in på mitt blogger-konto. Ja, det pirrade till som om jag var i färd med att möta en gammal älskare.

Jag har funderat en bit kring mitt bloggande dessa mycket upptagna veckor, och näe, hur mycket jag än vrider och vänder på det så kan jag inte hitta skäl till att sluta blogga. Jag kan inte förmå mig till att sluta för jag tycker väldigt mycket om det. En slags kommunikationskanal ut till världen. Och jag vet ju att ni läsare finns där. Föder och mättar mitt behov av att kommunicera.

Så, vi tar väl vid där vi sågs sist…en bröllopsdag.

och inte vilken bröllopsdag som helst utan mina föräldrars och min kusin Christinas föräldrar. De hade dubbelbröllop en majdag 1972. 300 personer hade samlats i Östmarks kyrka och självaste Thore Skogman underhöll. Pappa och mamma har känt varandra hela livet men de hade bara dejtat i några månader när farbror Holger föreslog att de kunde gifta sig samtidigt. Så det gjorde det. Modiga, vackra, stiliga ungdomar. Min mamma var bara 23 år. Men så är det när man vet att det är rätt.

och 40 år senare är det nästan lika bra. Visst är kärleken aldrig enkel eller given, det är ett ständigt kompromissande och pusslande, men jag tror att det som är roligt också.

Jag har lärt mig av dessa människor att det lönar sig att jobba hårt, att hålla fast vid det man tror på, att det är lättast att gräva där man står och att gräset är grönast där man vattnar.

Så stort grattis till er fyra för 40-fantastiska kärleksår. Med era gener, ert tränande och ert engagerande förhållningssätt till livet är jag är helt säker på att det blir 40 år till.