Idag träffade jag en KVINNA. Hon bor faktiskt bara 300 meter från mitt hem men jag har aldrig tidigare träffat henne trots att jag har hört mycket om henne. Hon har varit fotograf i Torsby i över 50 år men slutade medsin verksamhet på 70-talet. Nästa år fyller hon hundra år och häromåret hade hon besök av två trevliga pojkar vid namn Fredrik och Filip som hade med henne i Hundra höjdare som sveriges piggaste 97-åring. Hon slog totalt knockout på migmed sina historier om magnesiumblixtar och fotoateljér utan elektriskt ljus och jag blev berörd. Vilken donna. Vilka bilder. Hennes ljussättning var av en helt annan skola än de ateljéfotografer…

På min fest förra lördagen var det två gäster som kom lite vilse. Till saken hör att de inte varit hem till mitt barndomshem tidigare där festen hölls (och som ligger mitt ute i djupa  skogen 5 km från närmsta ödsliga landsväg) och de kände heller inte så många av gästerna. De kom farande längst med vägen och på ett ställe hängde en ballong. ”-Där måste festen vara”, tänkte de och körde in. Parkerade bland de andra bilarna som stod där och klev in. På farstun stod påsar från systembolaget och backar med öl. De kom in i huset som hade full feststämning och frågade efter Helena. ”Hon är nere…

Jag hade planerat rätt ordentligt för min fest i lördags. En fest som firade att jag fyllt 30. Jag kommer att komma tillbaka till den men vill bara visa lite bilder från min fantastiska Leica som ger mig ”shoot from the hip”-lycka. 

Alla som levt ”On the road” kan känna igen sig i Christopher Mccandles . Skillnaden mellan oss och honom är ändå den att han gick lite längre än oss andra. Men filmen ställer ändå de frågor som vi alla ställt och som vi glömmer bort ju äldre vi blir. Frågor som handlar om sanning, materialism, frihet och hur vi egentligen lever. Jag förstår den friheten som det innebär att ge bort alla sina sparade tillgångar till välgörenhet, kapa alla band och leva för vad dagen och naturen ger. Men jag kan ändå samtidigt inte låta bli att känna att han är en ung, dum, egoistisk, envis idealist. Precis när han…

När jag var liten hette min favoritfilm ”Little Big man”. Det var en film från 1972 som en vit kille som växte upp med indianerna. Efter det har jag alltid gillat western som genre. Musiken, friheten, hästarna, mystiken och naturvyerna. Tyvärr har det inte gjorts några bra westernfilmer på väldigt många år, men nu börjar det hända saker. I lördags hade”3:10 to Yuma” premiär och den är regisserad av samma man som gjorde ”Walk the line”. Den är tät, mjuk, öm, djup och farlig. Skådespeleriet är maklöst. Någonstans handlar det om att man kan känna beundran för sin fiende. Att ha en kemi som stämmer, även om det är någon…

Var det någon som inte begrepp förra veckans titel? I mina klurerier försöker jag ibland syssla med intertextualitet (begrepp inom litteraturvetenskapen) ”Even cowgirls get the blues” var en titel på en film på 90-talet med Uma Thurman som liftande kotjej. Hon hade en jättestora tummar och utnyttjade dessa till att bli en fantastisk liftare. Filmen tar upp homosexualitet och fri kärlek. Musikstilen blues kommer ursprungligen från svarta arbetare i USA, och att ha ”the blues” betyder allmänt att vara ledsen och nere.

Idag läser jag på tidningsframsidan att Heath Ledger hittats död i sin lägenhet efter en överdos sömnpiller. Som alltid är det ogreppbart då unga människor inte passar sig för döden. Men nu var det min Heath Ledger. Hans leende smekte mina kinder röda på biografen. Det var något med hans blick, hans sorg, hans ensamhet i skådespelarprestationen som fick mig att så totalt identifiera mig med honom. I rollen som cowboy. I rollen som Ennis Del Mar i Brokeback Mountain. Fattig, förälskad, ensam och oförstådd. Hans roll och person klev liksom ut ut rutan och in i mina famn. Han liknade nåt jag känt alltför väl. Idag skänker jag en…